Sen kanske en två månader tillbaka har jag läst mest artiklar om vilken typ av person jag är, vad mitt stjärntecken betyder och symtom för depressioner och utbrändhet. Angående de två första så har jag fått lite svar och förståelse, men jag har knappt gjort något av det. Alltså så här:

Jag är ju en person som säger "ja" för mycket. Jag vill alltid finnas där för vem som helst. Det betyder att jag är en hjälpare. 

måndag och jag undrar varför jag påverkas så mycket av omgivningen

Förra veckan måndag till onsdag var jag assistent i en av Guldäggets kategorier. Torsdag och fredag var relativt sega dagar, och i helgen var jag borta. Det känns som man har haft en paus, mer eller mindre. Men det behövs, jag behöver det så mycket. Jämfört med innan Berghs (tror jag) behöver jag mycket mer tid för att få perspektiv till saker. Inte bara tid, utan även distans och offline-mode för att lämna Berghs. Berghs ger mig ingen inspiration. 
Det första jag gjorde i skolan var att svänga in i ett annat klassrum, där vår lärare från första året satt och smålog: Mats Nyberg. Jag tycker om honom, vi har lika värderingar att saker ska vara äkta och genuint, och att coolt är inte så jävla coolt hela tiden. Jag berättade kort att jag inte hade en toppenhöst, och hur jag saknar mig själv. Hur enkelt det är att tappa bort sig själv och glömma vem man är och varför man är ens här. Han sa att man måste följa sin intuition. Och det är bra och sant, men helvete vad det är svårt när man inte ens vet om man tycker om kaffe eller inte. 
Emilia sa för inte så länge sen att hon aldrig varit i en klass med så många deprimerade människor i samma klass. Det är så många, även jag, som käkar antidepp och lever med en skugga över hjärtat. Och visst är det jag som låtit mig dra ifrån långt ifrån där jag kom ifrån, men det är någonting med alla som går i dessa korridorer på skolan, som påverkar mig. Så himla mycket. Jag vill skrika att jag inte bryr mig om något, inte ett jävla skit förutom mitt liv, men allt och alla ger ett intryck av att jag borde bry mig mer. MER! Men jag vill inte. Jag vill bara bry mig om det som känns bra. Därför längtar jag tills Berghs är slut.

Det värsta jag vet är när folk gullar med mig när jag är arg. Helvete, håll inte upp dörren för mig, trippa inte runt och var extra trevlig. Låt mig bara fucking vara. jag blir inte gladare av att du anstränger dig för mig.

Balansen av att älska sig själv och hata på allt annat. 

Det är inte egoistiskt, det handlar om att överleva. Överleva ensamhet, tvåsamhet och aldrig tappa bort vem man är. Att inte lita på någon men vara empatisk.

Jurymedlem för print 2017!

Har en ny kompis: Stina Nyberg! Läser produktionsledning och är förjävla trevlig. Vi ringer varandra på låtsas när vi sitter i samma rum. Hon verkade vara himla stolt över Resumés nya jurymedlem för print. Gulle då! Jag kommer vara med i juryn i ett år. Hoppas bara det inte i oktober kommer stå 
"Julia Elfgren, copy, mellan jobb" typ.  

Inte så mycket att läsa om mer än namn, men här är ALLA.

Och gatlyktan i parken ser ut som en nyfödd stjärna.

Rosa ballonger från torsdagens kalas. En lampa tänd i varje hörn förutom hörnet i det högra fönstret. Det ligger kläder på golvet här, och en extra säng kvar på golvet där. Allt är rörigt. Kanske stökigt. På bordet jag lutar mina handleder mot ligger två chokladkakor halvöppna, nästan uppätna. Böcker som handlar om marknadsrätt ligger bredvid och ser använda ut. Men det var nog hon innan jag som använde dem som man ska, eller borde göra. under kvällen har jag inte gjort så mycket, men gett det, eller låtit det ta tid, att göra inte så mycket. Och jag känner mig lugn. Att det löste sig. Det gör inget att klockan snart är tre på natten, den får vara det. Jag sover ändå så gott alla andra nätter. Jag mår ändå bra. Tror jag. Det känns så. Det jag mest tänker på är att jag trivs här hemma. I hemmet jag byggt. Inrett med möbler och minnen. Det har tagit några år från att gå från knarkarkvart till ett helgkollektiv av kompisar som sover över mellan mina höga gråa väggar. Men det har det varit värt. För det tar tid att bygga sin egna vardag, som ma själv väljer. Det tar tid ibland att hitta sitt nya jag.

Biljett

Sitter på E4 på väg till Lovis. Ser upp från boken "Im not that kind of girl" och tittar ut. Det är snö överallt, och även om solen har kommit fram så snöar det och blåser lätt. Det känns inte som jag är i Sverige. Det känns som jag är på en buss någon annanstans, i USA kanske. Jag har allt jag behöver. Och saknar ingen. Ingen. 

Alltid nåt

Jag saknar verkligen att skriva. 
Visst, nu har 1,5 år gått på Berghs. Jag har bara 6 månader kvar, knappt det. Jag pluggar till copywriter, och naivt nog trodde jag att jag bara skulle skriva i två år. Men det var mycket mer. Mer av en värld som jag är lite av en del av min personlighet, där man får hjälpa till med problem. Eller hjälpa till att lösa dem. Men jag skriver inte så mycket, känns som 10% av tiden. Alltså skriver jag inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Och det kanske inte är hela världen, men när jag läser texter som jag skrev för ett eller två år sedan så känns det inte som jag utvecklat mitt språk. Knappt mina inre tankar. Eller, jag har knappt tänkt. Funderat. Det kanske är en del av att vara deprimerad, det är bara tomt, och så underhålls man av andra. Eller jag underhåller mig av att vara och söka andra. 

När jag började inse och erkänna för mig själv att jag inte kanske mår så bra, så tappade jag lusten till allt mer och mer. Det var för tre veckor sedan jag vaknade av att ryggen var i lås och att jag inte kunde andas. Efter det har jag inte orkat. Orkar inte svara på sms, meddelanden, när det ringer. Beroende på vem det är. Det enda som känns bra nu är att jag vill skriva. Alltid nåt.

Gomorron

Följande reklamfilmsscenario hände i drömmen:

Ett kompisgäng, kanske 7-8 personer stod i något brunaktigt rum, som i en källare på That's 70's Show eller Stranger Things. Någon har en cykel som denne ska dra i genom rummet. Personen i fråga stöter till en tjejs silverbricka, som hon slår upp i ansiktet. Från brickan flyger vitt pulver. Hon har alltså vitt pulver i hela ansiktet och på axlarna. Någon drar fram en flaska whiskey och säger PARTEEEY. Ett cover photo kommer med en bild på en whiskeyflaska och ett frostat shotglas, sedan säger någon "Cocaine is all you need".

Hmm. Ah, det här kände jag att jag behöver dela med mig.

Flätade

Jag vet inte om det var morgon eller natt när vi pratade med varandra i dvala. När du bad mig sova fast ville vara vaken. När du sa någon timme innan midnatt att du ville prata mer, att jag skulle berätta mer. Prata som vi gjorde första kvällen jag sov över hos dig. Första kvällen som jag trodde skulle bli den enda kvällen. Där jag aldrig skulle ana att vi två skulle bli ett. Ett ett ett. 

Aldrig med en partikel luft mellan oss, sover vi och håller om varandra, krokigt, i hand, på lår. Du och jag. 

Lista

Jag älskar listor för dem får mig att skriva så enkelt. Den här är snodd från Sandra Beijer.


NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Varje dag. Vet inte.

TRE SAKER DU AVSKYR
1. Känslan av att vara hämmad. 
2. Kombinationen Steffo/Jenny och Jihde
3. Min bleka hy

HUR VAR DU I SKOLAN?
Duktig. Jag har alltid älskat att gå i skolan, men gillar inte att plugga. Engagerad och målmedveten. Där och på gymnasiet gillade jag betyg. Jag var överallt, sprang in i andra klasser klassrum och minglade typ. Skrek ganska mycket i korridorerna. Var med med killarna.

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Allt! Oro konverteras till stress.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Kalamata (min stad i Grekland)
2. Lönnsirap och pangkakor
3. Min nya sweatshirt med hög hals. 

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Sympatisk, minglar, galen, glad, "känner alla"

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
När jag är på bra humor som ovan. Men jag är väldigt hård mot mig själv. Jag förstår inte varför, för jag mår dåligt av det. Jag får för mig av det och heller över mig med flera liter av dåliga tankar istället för att ett dåligt stoff får borstas bort. Jag är inte dum. Jag är rädd att göra andra illa. Jag tycker det är skönare att bry mig om andra istället för mig själv. 

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
När jag vill säga något men inte vågar.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
När jag är BRUN. Guldig och ljuv.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Björn är väldigt rolig ibland. Att skratta med och åt. Annars, NEW GIRL!!!

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Om livet är ett spel, om jag kommer kunna få barn, vad meningen är, var och av vad jag mår bäst av, om jag är extra bra på något.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Ensamhet
2. Att jag gör fel val
3. Om någon av mina föräldrar skulle dö. De ska vara där.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Allt med extremt struktur. Men morfar sa att jag kan göra vad som helst, för vissa tar det bara lite längre tid att lära sig.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Mamma. 

Om jag bara finns här för andra

Jag kanske finns till för andra. Det kanske bara är att acceptera. Precis som jag accepterade att vissa människor finns på jorden för att tänka. Tänka, fundera och undra, så att andra slipper. Som ett jobb man gör åt någon annan. 

Vad är kärlek? Är jag kär i en person eller är jag kär i kärleken (igen)? I dag på vägen hem kände jag igen den där känslan av att tycka om att ta hand om någon. Kanske därför jag vill ha en hund. För den lilla russen kommer tycka om mig okontrollerat. Och jag får bara ta hand och ta hand och ta hand om så mycket jag vill. 

Jag åt middag med Anne i kväll. Hon påminner mig alltid om lycka. Alltid om vad kärlek är. Det finns ingen människa som jag längtar så mycket till. Jo, Molund. Min Molund. Och Lisa. Tjejer är fan bäst. 

Anteckning

Det man inte vet störs man inte av. Så om jag inte tar reda på något borde jag leva med ro.

Men det jag ständigt stör mig på är att inte veta vad andra vill och tänker. 

Hello, it's me.

And who am I?

Ofta. Ofta tror jag att jag finns på jorden för andras skull. Det är nästintill att jag börjar trivas med den tanken. För med den tanken kan jag alltså fortsätta vara mig själv och bara svara när någon behöver mig. Det hela har nog två sidor. Det fina är väl att jag tycker om att finnas där. Hålla mobilen tätt intill och svara på rop. Jag tycker om att bry mig om. Det är som om jag ibland bara finns för att vara ett bollplank. Få någon annan att tänka annorlunda eller känna igen sig. Jag pluggar till copywriter men vill inte längre skriva. Jag vill komma på idéer och sälja in dem. Det finns så många andra som är bättre på att skriva, så jag låter hellre dem göra det. I grupp förlorar jag all prestige, men ensam blir jag aldrig nöjd. Det är skönare att verka vara någon skön typ som bara hänger runt och alltid finns att prata med. Typ. Är du glad är jag glad.

Det finns också tråkig sida av detta. Jag tror inte så högt om mig själv. Jag är lite lagom på allt, jag är väl bara extra bra på att prata. Och sedan förra året har jag slutat fantisera om framtiden, jag vågar inte tänka längre fram än nästa tryck på tangenten. Jag går åt höger när andra går åt vänster, för jag vill inte göra som andra. Jag tycker inte om att låsa mig till saker egentligen. Jag är rätt säker på att jag kommer dö ensam. Jag tycker om att vara ensam, men jag tycker inte om att vara ensam. När jag är trött på allt fantiserar jag om att slänga mobilen i en papperskorg, byta namn och börja promenera söder ut. Jag undrar ofta om någon tänker på mig när jag tänker på dem. Jag hoppas jag snart kan bli rik, så jag har råd att glo på ingenting och tänka över allt detta.

Mitt ex klagade en kväll över att jag är allas. Men hur ska jag säga nej om jag inte vill något från mig själv?

 

På måndag börjar en ny vecka. På tisdag är det första december. På onsdag åker min bror till Asien. På fredag kommer Lovisa och Tallie. På lördag kommer också Clara, så ska vi till Dramaten. På söndag ska vi nog mysa alla fyra. 

På torsdag kanske jag kan äta med Anne. Eller vila.