I början av Berghs

Innan jag sökte till Berghs så visste jag knappt något om reklam. Det var ingen morbror som hade varit art director eller syssling som jobbade som planner. Jag hade inte jobbat som byråassistent, och trodde att Lowe Brindfors var en arkitektbyrå för att deras gamla kontor på Birger Jarlsgatan var så pompös och luftig. Men något jag visste var att jag tyckte om att skriva. Och gillar man att skriva kan man tydligen bli copywriter.
På intervjun på Berghs frågade de vad jag annars gör. Och jag svarade att jag tänker. Då grunnade jag över vad livet egentligen går ut på. Om vi lever i något form av spel, eller lek, där det finns grejer man måste göra, och man kan inte komma ifrån det, man går omkring och tror att man har plikter, måsten och ansvar över saker man tror är ofrånkomliga. Även om jag flummade iväg så tror jag att det var det som fick mig att komma in på skolan. 

Snabbt kom jag in i reklamlingo och lade Resumé som startsida. Att jobba med kommunikation gav ett intryck av att vara ljust och lustfyllt, man fick vara smart och dum. Allt kom koncentrerat och Berghsbubblan blev tjockare för varje dag. Och jag började glömma vem jag var. Vad var det jag tänkte på förut? Vad är det jag tycker om? Vad vill jag ens? Passar jag in här? Omgivningen påverkade mig. Klasskompisar som var tävlingslystna, jobbrykten som man börjar tro på och lösningar på problem som inte har en gnutta sanning eller genuinitet i. Och under den tid då jag glömde vem jag var, så försvann inspiration och framförallt intuition.  Vad gör jag här? Vem är jag ens? Varför vill jag vara någonstans där jag inte passar in? Tiden gick och till slut når man botten. En depression kan vara kort och lång, djup eller lätt. Det enda bra saken med att nå botten är att man kan bara simma uppåt. Och för varje simtag mot ytan ser man ljuset. Man börjar säga ifrån. man börjar fråga saker man inte förstår. Man börjar tycka om sitt arbete, sina egna idéer och sitt hantverk igen. Och till slut bryter man ytan och man börjar tycka om sig själv igen. Lagom till den allra sista tiden på skolan.

Vad min depression än var eller är, så lärde den mig vem jag vill vara och vad jag vill tro på, när jag ger mig in i kommunikationsbranschen. Jag vill att alla som ska ge sig in i den här branschen, ska veta att man är aldrig är ensam. Aldrig ensam om att må dåligt, vara osäker, ha lust att vara busig eller viljan att göra något riktigt bra. Just ensamhet skrämmer mig, och jag började skriva för att vem som än som läser om det jag gjort, aldrig ska känna sig ensam.

 Tävlingar i all ära, men inget stipendium skulle vara ett bättre diplom på att jag är rustad nog för att ge mig in i reklambranschen. En del av pengarna skulle jag spara, något fint måste jag bjuda på till mamma och pappa, men sen har jag en dröm om Los Angeles. En dag måste jag bara bo där. Så en studieresa kanske är dags. 

måndag och jag undrar varför jag påverkas så mycket av omgivningen

Förra veckan måndag till onsdag var jag assistent i en av Guldäggets kategorier. Torsdag och fredag var relativt sega dagar, och i helgen var jag borta. Det känns som man har haft en paus, mer eller mindre. Men det behövs, jag behöver det så mycket. Jämfört med innan Berghs (tror jag) behöver jag mycket mer tid för att få perspektiv till saker. Inte bara tid, utan även distans och offline-mode för att lämna Berghs. Berghs ger mig ingen inspiration. 
Det första jag gjorde i skolan var att svänga in i ett annat klassrum, där vår lärare från första året satt och smålog: Mats Nyberg. Jag tycker om honom, vi har lika värderingar att saker ska vara äkta och genuint, och att coolt är inte så jävla coolt hela tiden. Jag berättade kort att jag inte hade en toppenhöst, och hur jag saknar mig själv. Hur enkelt det är att tappa bort sig själv och glömma vem man är och varför man är ens här. Han sa att man måste följa sin intuition. Och det är bra och sant, men helvete vad det är svårt när man inte ens vet om man tycker om kaffe eller inte. 
Emilia sa för inte så länge sen att hon aldrig varit i en klass med så många deprimerade människor i samma klass. Det är så många, även jag, som käkar antidepp och lever med en skugga över hjärtat. Och visst är det jag som låtit mig dra ifrån långt ifrån där jag kom ifrån, men det är någonting med alla som går i dessa korridorer på skolan, som påverkar mig. Så himla mycket. Jag vill skrika att jag inte bryr mig om något, inte ett jävla skit förutom mitt liv, men allt och alla ger ett intryck av att jag borde bry mig mer. MER! Men jag vill inte. Jag vill bara bry mig om det som känns bra. Därför längtar jag tills Berghs är slut.

Det värsta jag vet är när folk gullar med mig när jag är arg. Helvete, håll inte upp dörren för mig, trippa inte runt och var extra trevlig. Låt mig bara fucking vara. jag blir inte gladare av att du anstränger dig för mig.

Balansen av att älska sig själv och hata på allt annat. 

Det är inte egoistiskt, det handlar om att överleva. Överleva ensamhet, tvåsamhet och aldrig tappa bort vem man är. Att inte lita på någon men vara empatisk.

BERLIN DAG 3, 4 OCH 5

Första gången jag var i Berlin var 2007. Det är alltså tio jävla år sedan jag var 14 år och skulle tågluffa med min lillebror och papsen. Vi flög till Berlin och tog oss senare söderut i Europa, med slutdestination ner till Grekland. Visst minns jag när vi var i Tiergarten, gick på Brandenburg Tor och när vi gick mellan arenor på gamla OS-stadion, men jag mindes inte hur byggnaderna och själva staden såg ut. Så det var nog det som fredag, lördag och söndag mest bestod utav. Helgen blev inte så mycket Berghain som jag trodde, men att bo i en Airbnb-lägenhet med Fanny, Olivia och Ida var nog det bästa sättet att vakna upp på. Jag sov första natten i samma säng som Olivia, och när vi vaknade tidigt lördag morgon, båda bakis (mest jag) så låg vi och pratade i timmar innan Fanny och Ida steg upp. Det är så kompisromantiskt att vara två, ensamma i en stad långt ifrån hemma, och prata med varandra, om varandra och hur varandras liv ser ut. Hur vi hjälper varandra att vrida på tankar, ta vara på känslor och ta oss framåt. Känner bara av det systerskapet som just nu händer på Sandra Beijers blogg!!! ÖVERALLT!!

Nämen vad fasen, vi gick runt i stan, gick på flea market i Mauer, åt lunch, lagade middag hemma, gick på hemmafest hos ett annat Airbnb, träffade Marah som jag pluggade grekiska med för några år sedan och ja. Allt var väldigt väldigt skönt helt enkelt. Man behöver komma bort. Jag behöver komma bort. Ibland. 

BERLIN DAG 2

Det känns som att vara tillbaka i Stockholms Polisens IF Handboll F93 när man vaknar med nya andra tjejer i samma rum. Lyxigare 10 år senare, när vi på Circus Hostel i Berlin fick sova i våningssängar istället för en luftmadrass där luften går ut i något gammalt klassrum i Kungsör. 
Återkommande under helgen kommer namnet på hostelets café: Katz und Maus. Fanny får någon dille för Katz und Maus och hela helgen slutar med att det blivit ett internskämt för alla som associerar sig som katter eller möss i klassen. 

Torsdag i dag, och vi skulle egentligen presenterat våra idéer runt lunch, men istället fick vi mer tid till att jobba på och presenterade vid tre någon gång. Så under dagen satt jag med min grupp bestående av mig, Emilia och Alex, vid ett bord nära fönstret (eller fönster, det är väggar av glas som vätter mot gatan). Efter tolv hade nästan alla grupper printat sina manus och gick fram och tillbaka som om det var till en audition på Deutsches Theater. Blahi blahi, blaha blaha. Osäker som jag varit sista tiden så började jag och vandra runt i lokalen, men inser att det inte riktigt känns som jag. Jag tror att om man varit med och jobbat med ett projekt, och dessutom skrivit manuset så borde det sitta ganska bra utan det. Och det gjorde det.

Vi var den tredje gruppen som presenterade. Juryn bestående av fem såg väl smått sega ut, som är förståeligt efter kl 15. Hela klassen såg vråldöda ut. Så jag bad alla att lyfta på armarna. Alla lyfta sina händer mot taget och trodde väl att det hade något att göra med presentationen. Förväntansfullt satt de där och såg på mig. Och då
så bad jag dem att bara skaka av sig lite. Så jävla dålig energi härinne. Det möttes av skratt, som jag tror frammanade den enkelhet vi ville åt. Eller vårt case, som vi kan sammanfatta till att emojis kan rädda världen, fick väldigt mycket skratt under presentationen. Och det kändes så skönt. Jag, Alex och Emilia var supertrygga, det var sjukt kul och vilken GROV kontrast det blev till minuterna innan när man hade läst manuset femtielva gånger och ba "det här suger ju". Men nej! Struntar i om idén blir ratad, jag älskar den!

IMG_5647.JPG

När alla presentationer var över fick varje grupp ta chansen om man ville att prata med en creative director, Anthony Lui, om sitt case och vad man kan göra bättre. Min grupp var sist, så under "väntetiden" så satt Alex med telefonen, jag ringde Sverige och Emilia finurlade på datorn. Varvade ner typ. Till slut fick vi vår stund med Anthony och den fick vi i kanske en kvart eller mer. Men vi fick tid. Tips. Passion. Funderingar. Motivation. Och hjälp. Det var så tacksamt att kunna få dela med sig av alla idéer och reflektioner vi haft under processen och motivera varför vi gjort valen vi gjorde. Han var uppmärksam och generös med ord. Det var häftigt. Efter mötet promenerade vi tillbaka till hotellet långsamt och reflekterade över vad som hade hänt under dagen, med alla grupper. Vad var bra, vad var dåligt, knäppt, kul och vad sa juryn då? Det var skönt att prata av sig ordentligt, det har vi varit ganska dåliga med på Berghs. 

Vi drack GT på burk på gatan, shottade amaretto på rummet, öl på hotellet, åt Bao burgers till middag och drack vatten vid sängen. 

BERLIN DAG 1

Så det ligger till:
Min klass ska åka och pitcha för AKQA i Berlin. AKQA håller tävlingen Future Lions i Cannes, där breifen årligen är: connect an audience of your choosing to a product or service from a global brand in a way that wasn’t possible three years ago. Wow. Nu har vi alla jobbat i lite mer än en vecka och ska presentera vad vi kommit på. 

Arlanda kl 09. Klart det börjar med försening. På grund av strejk på Berlins flygplats kom vi iväg två timmar senare till ett ruggigt grått Berlin. Men smidigt tog vi oss till The Circus Hostel där det blev ett smärre rumskaos då sju rum egentligen betydde tre stora rum. Jag paxade en säng vi fönstret och började bry mig om annat. 
Jag, Emilia och Alex valde att käka innan vi skulle fortsätta att jobba. Det blev en hederlig döner som fick inviga vår weekend. Därefter tog jag och Emilia en promenad i Mitte. Vi hittade AKQA's kontor, floden, en kyrka och en otroooolig utklädningsbutik. Tillbaka på hostelet jobbade vi till kl 22. Då gick jag och Emilia ut och letade mat. Det fanns supermånga alternativ men slutade  med yoghurt och banan. Klassiskt kul. 

Jurymedlem för print 2017!

Har en ny kompis: Stina Nyberg! Läser produktionsledning och är förjävla trevlig. Vi ringer varandra på låtsas när vi sitter i samma rum. Hon verkade vara himla stolt över Resumés nya jurymedlem för print. Gulle då! Jag kommer vara med i juryn i ett år. Hoppas bara det inte i oktober kommer stå 
"Julia Elfgren, copy, mellan jobb" typ.  

Inte så mycket att läsa om mer än namn, men här är ALLA.

Och gatlyktan i parken ser ut som en nyfödd stjärna.

Rosa ballonger från torsdagens kalas. En lampa tänd i varje hörn förutom hörnet i det högra fönstret. Det ligger kläder på golvet här, och en extra säng kvar på golvet där. Allt är rörigt. Kanske stökigt. På bordet jag lutar mina handleder mot ligger två chokladkakor halvöppna, nästan uppätna. Böcker som handlar om marknadsrätt ligger bredvid och ser använda ut. Men det var nog hon innan jag som använde dem som man ska, eller borde göra. under kvällen har jag inte gjort så mycket, men gett det, eller låtit det ta tid, att göra inte så mycket. Och jag känner mig lugn. Att det löste sig. Det gör inget att klockan snart är tre på natten, den får vara det. Jag sover ändå så gott alla andra nätter. Jag mår ändå bra. Tror jag. Det känns så. Det jag mest tänker på är att jag trivs här hemma. I hemmet jag byggt. Inrett med möbler och minnen. Det har tagit några år från att gå från knarkarkvart till ett helgkollektiv av kompisar som sover över mellan mina höga gråa väggar. Men det har det varit värt. För det tar tid att bygga sin egna vardag, som ma själv väljer. Det tar tid ibland att hitta sitt nya jag.

den osympatiska elefanten i rummet

Det är en märklig stämning i klassen. Stressen över ARU, portfolio, Future Lions och alla andra tävlingar tar kål på folk. Det känns stundtals inte trevligt att vara i klassrummet. Tyst smusslas det i korridorerna när mina klasskompisar och andra i skolan skapar innovativa tävlingsbidrag och söker jobb. Vissa ger ifrån sig en energi av missunnsamhet när dessa inte ens håller kvar blicken i ögonen, utan tittar bort och undrar eller undviker. Jag gillar det bara inte. Vad hände med att vi finns för varandra?

Biljett

Sitter på E4 på väg till Lovis. Ser upp från boken "Im not that kind of girl" och tittar ut. Det är snö överallt, och även om solen har kommit fram så snöar det och blåser lätt. Det känns inte som jag är i Sverige. Det känns som jag är på en buss någon annanstans, i USA kanske. Jag har allt jag behöver. Och saknar ingen. Ingen. 

Alltid nåt

Jag saknar verkligen att skriva. 
Visst, nu har 1,5 år gått på Berghs. Jag har bara 6 månader kvar, knappt det. Jag pluggar till copywriter, och naivt nog trodde jag att jag bara skulle skriva i två år. Men det var mycket mer. Mer av en värld som jag är lite av en del av min personlighet, där man får hjälpa till med problem. Eller hjälpa till att lösa dem. Men jag skriver inte så mycket, känns som 10% av tiden. Alltså skriver jag inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Och det kanske inte är hela världen, men när jag läser texter som jag skrev för ett eller två år sedan så känns det inte som jag utvecklat mitt språk. Knappt mina inre tankar. Eller, jag har knappt tänkt. Funderat. Det kanske är en del av att vara deprimerad, det är bara tomt, och så underhålls man av andra. Eller jag underhåller mig av att vara och söka andra. 

När jag började inse och erkänna för mig själv att jag inte kanske mår så bra, så tappade jag lusten till allt mer och mer. Det var för tre veckor sedan jag vaknade av att ryggen var i lås och att jag inte kunde andas. Efter det har jag inte orkat. Orkar inte svara på sms, meddelanden, när det ringer. Beroende på vem det är. Det enda som känns bra nu är att jag vill skriva. Alltid nåt.

Gomorron

Följande reklamfilmsscenario hände i drömmen:

Ett kompisgäng, kanske 7-8 personer stod i något brunaktigt rum, som i en källare på That's 70's Show eller Stranger Things. Någon har en cykel som denne ska dra i genom rummet. Personen i fråga stöter till en tjejs silverbricka, som hon slår upp i ansiktet. Från brickan flyger vitt pulver. Hon har alltså vitt pulver i hela ansiktet och på axlarna. Någon drar fram en flaska whiskey och säger PARTEEEY. Ett cover photo kommer med en bild på en whiskeyflaska och ett frostat shotglas, sedan säger någon "Cocaine is all you need".

Hmm. Ah, det här kände jag att jag behöver dela med mig.

Flätade

Jag vet inte om det var morgon eller natt när vi pratade med varandra i dvala. När du bad mig sova fast ville vara vaken. När du sa någon timme innan midnatt att du ville prata mer, att jag skulle berätta mer. Prata som vi gjorde första kvällen jag sov över hos dig. Första kvällen som jag trodde skulle bli den enda kvällen. Där jag aldrig skulle ana att vi två skulle bli ett. Ett ett ett. 

Aldrig med en partikel luft mellan oss, sover vi och håller om varandra, krokigt, i hand, på lår. Du och jag. 

Lista

Jag älskar listor för dem får mig att skriva så enkelt. Den här är snodd från Sandra Beijer.


NÄR GRÄT DU SENAST OCH VARFÖR?
Varje dag. Vet inte.

TRE SAKER DU AVSKYR
1. Känslan av att vara hämmad. 
2. Kombinationen Steffo/Jenny och Jihde
3. Min bleka hy

HUR VAR DU I SKOLAN?
Duktig. Jag har alltid älskat att gå i skolan, men gillar inte att plugga. Engagerad och målmedveten. Där och på gymnasiet gillade jag betyg. Jag var överallt, sprang in i andra klasser klassrum och minglade typ. Skrek ganska mycket i korridorerna. Var med med killarna.

VAD BLIR DU STRESSAD AV?
Allt! Oro konverteras till stress.

TRE SAKER DU ÄLSKAR:
1. Kalamata (min stad i Grekland)
2. Lönnsirap och pangkakor
3. Min nya sweatshirt med hög hals. 

HUR TROR DU ATT ANDRA UPPFATTAR DIG?
Sympatisk, minglar, galen, glad, "känner alla"

HUR UPPFATTAR DU DIG SJÄLV?
När jag är på bra humor som ovan. Men jag är väldigt hård mot mig själv. Jag förstår inte varför, för jag mår dåligt av det. Jag får för mig av det och heller över mig med flera liter av dåliga tankar istället för att ett dåligt stoff får borstas bort. Jag är inte dum. Jag är rädd att göra andra illa. Jag tycker det är skönare att bry mig om andra istället för mig själv. 

EN SITUATION SOM DU TYCKER ÄR JOBBIG / PINSAM:
När jag vill säga något men inte vågar.

NÄR KÄNNER DU DIG SOM VACKRAST?
När jag är BRUN. Guldig och ljuv.

VAD SKRATTADE DU SENAST ÅT?
Björn är väldigt rolig ibland. Att skratta med och åt. Annars, NEW GIRL!!!

NÅGOT DU FUNDERAT MYCKET ÖVER?
Om livet är ett spel, om jag kommer kunna få barn, vad meningen är, var och av vad jag mår bäst av, om jag är extra bra på något.

TRE SAKER DU ÄR RÄDD FÖR:
1. Ensamhet
2. Att jag gör fel val
3. Om någon av mina föräldrar skulle dö. De ska vara där.

ETT YRKE DU TROR DU SKULLE VARA DÅLIG PÅ:
Allt med extremt struktur. Men morfar sa att jag kan göra vad som helst, för vissa tar det bara lite längre tid att lära sig.

SLUTLIGEN, ETT YRKE DU TROR ATT DU SKULLE VARA BRA PÅ:
Mamma.