Jag erkänner mitt syfte med min resa till NY - del 3

Jag korsade kaoset på Time Square. Solljuset dämpade ändå den annars hysteriska belysningen. Det var så mycket som lät. Skratt, motorer, butikernas housemusik, mat som fräser. Jag stannade till i en klädbutik där de hade en tillfällig Barbiekollektion. När jag var liten hade jag 42 Barbiedockor. 2 Ken. Jag lekte inte med dem, jag klädde mest om dem. I butiken köpte jag en tröja som var sådär hårig, som tydligen är väldigt trendigt nu. Den är Barbie-rosa med Barbie-loggan i svart. Jag fortsatte uppåt, gata för gata och hamnade till slut i Central Park. Det var mycket folk som sprang omkring. Det var lördagmorgon, och folk tog till vara på hela dygnet. Eftersom vi inte kan göra dygnet längre, får vi starta den tidigare. Jag korsade parken från öst till väst. Den är verkligen stor. Jag tvingade fram ett leende. Försökte att bli lite mer nöjd och tacksam över dit jag kommit. Ett dussin personer på rad cyklade förbi mig. Jag kom ut ur parken och ser en stor glasbox. Apple. The big Apple store in the big apple city. Jag hoppade in i en taxi och åkte ner till Meatpacking. Jag kände igen mig från när jag var i New York med familjen 2011. Det finns ett stort tegelhus, förmodligen en gammal fabrik, som har startat ett saluhallskoncept. Jag hade inte ätit frukost men köpte någon foccaciaskruv med små prosciuttobitar. Otroligt gott. Jag var så hungrig. Jag försökte ta små tuggor för att brödet skulle kunna existera längre i min hand. Ute på gata igen kunde jag ana en ruffig del av "shoren". Jag gick inåt land igen och insåg att jag hade hamnat vid The Standard Hotel.

Jag fick en plats på uteserveringen nära husväggen. Bordet och stolarna var tunga. Såg ut som sådana många svenskar har i trädgårdarna ute på landet, vita tunga stolar i metall med spetsliknande dekoration kring stolsryggen och benen. Det blev därför knökigare att ställa stolen till rätta om bordet. Jag beställde kaffe och en omelett med potatis, schalottenlök, getost och spenat. Den serverades med en klick gräddfil, som några tuggor senare hamnade på t-shirten närmare Miley Cyrus bröst än mitt egna. Suck. Jag skämdes nästan lite. Misstänker för att jag är där ensam. Hade jag haft någon bredvid mig som kunde fått höra när jag berättar hur klantig jag är hade det inte varit detsamma. Tror jag. Men jag blir plötsligt som ett offer, då två servitörer erbjuder sin hjälp med blöta servetter och en tredje håller upp dörren, då jag smiter ner till en toalett. Jag har blivit skolad att man inte ska gå med fläckar på kläderna. Det borde jag inte brytt mig om denna gång, för att vandra i NY i 30 graders värme med en hårig tröja, kan vara det dummaste jag gjort i klädväg. När notan är betalad fortsätter jag att promenera.

Inte visste jag riktigt var jag skulle gå. Jag hade ju varit här en gång tidigare, 2011. Det där att var någonstans utan vidare syfte, det ska väl vara spännande men jag kände det hela mer eller mindre som något jobbigt. Efter 24 timmar i denna världsmetropol ville jag hem. Jag försökte tjuvkika efter ställen där det stod "FREE WIFI". Kan jag boka om flyget hem? Borde jag boka om? Varför åkte jag från början? Vad skulle jag få ut av den här resan? Varför fortsätter jag bara att fråga mig själv saker? Eller frågor jag mig? Frågar jag jaget? Frågar jaget mig?

Min färd har tagit mig till Broadway Ave. Kontinentalt nog handlade jag en svart t-shirt på H&M. Den där Barbie-tröjan borde tvättas. På en tvärgata nära Greenwich St hittade jag ett stort surdegscafé. Stort, luftigt, träig inredning. Som ett surdegsbröd. Där kunde jag sätta mig en stund. En servitör kom fram och tog emot min beställning av vattenmelonlemonad.
"And yes, there's WIFI here."
United Airlines sida för ombokning liknar Norwegians, som jag använde mig av 2011 på Mallorca. Jag skulle  inte ens behöva lägga till några dollar, det var bara att välja en ny dag som skulle kännas bättre att resa hem på.
"Kl 17 idag skulle vara skönt."
Ingen idé att tänka högt, ingen som förstår mig ändå här. Eller, det skulle ju inte varit omöjligt. Jag jämför med minnet av midsommar i Battery Park 2011, rättare sagt SWEDISH MIDSUMMER IN BATTERY PARK FEAT. SWEDISH MEATBALLS AND SWEDISH CINNAMON BUNS. Det måste varit nästan 4000 svenskar där då. Det kändes så iallafall. Och där ville jag inte heller delta egentligen. Reser man inte ifrån en plats för att slippa, eller inte vilja vara en del av en viss kultur? Detta gäller ju inte alla platser, eller alla människor, men just vi rika svenskar är så pass rika att vi har möjlighet att flytta till en plats som vi tycker passar oss bättre. Vi kan, vi har råd, att lämna något vi inte gillar. Och det var nog därför jag åkte till New York. Jag kunde. Och jag älskar ju Los Angeles, och har drömt om att göra staden by night, vilket betyder att besöka alla klubbar och barer som ingår i 21-årsinträdet.  Detta trodde jag också att jag ville göra i New York. Någonstans trodde jag väl att jag skulle uppleva någon helt annan spännande värld, där alla och allt omkring mig dödar ångesten och lever ut som om Gatsby var vår förebild. Men dessa festliga tankar var så långt borta. Bordet jag nu satt vid var stort och tungt. Precis om jag kände mig.

Det hade börjat regna. Varför skriver ofta författare att det hade börjat regna utanför? Det kan inte regna innanför. Men det var exakt det jag kände. Huvudet var ett klot. Lutandes mot min överarm. Nästan slickat mot bordet. Jag önskade innerligt att det hade droppat från himlen på mig, så jag kunde blivit lite mer frusen. Egoismen att tycka lite mer synd om sig själv. Det var alldeles för mycket oklara tankar, känslor och aningar. Just aningarna var laddade. Jag kunde inte se, men anade att det var något långt bak inom jaget som ville sägas. Komma fram. Då jag kände att mycket var fel, visste jag att det där som låg mycket långt bak var svaret på vad som var fel. Svaret hade ännu inte utvecklats till ord, och därför kunde jag ännu inte läsa av det. Jag skrev till min vän att jag inte ville åka till Hamptons. Vännen sa att det var okej. Där och då fick jag iallafall fram en sak jag inte ville. Jag tror nu efter den stunden, att man inte ska tänka så mycket, utan bara säga ifrån när något känns avigt. Fel. Ovilja. Jag torkade bort några regndroppar under ögonen och beställde två skivor bröd med jordnötssmör.


Julia ElfgrenComment