Tänk om vi tillsammans kunde gå tillbaka 50 år.

Transient

Jag sitter inte på Rival en tisdagskväll utan anledning. Jag har tagit med mig två croissanter från mitt extrakneg på Broms. Dem har jag gett min vän som jobbat för någon annan. Min vän är ännu inte klar, så jag får nu vänta en stund. Jag går första trappan upp. Jag ser henne genom räcket. Hon sitter som om hon gör ett försök till att hamna skymundan. Med krokad rygg för att kanske verka lite liten. Skör. Eller bekväm. Mellan varje ord jag skriver om hur hon sitter ser jag upp mot henne. Hon kanske känner sig hemma.

Edda Magnusson.

Jag sätter mig vid baren på mellanplan. Det syns ingen bartender. Nonchalant försöker jag se bakåt. Edda sitter med en man. Hennes blonda hår är uppsatt bakåt i en slarvig svinrygg. Glasögonen är kattformade. Hon rör sig med rappa rörelser med huvudet och händerna. Det kommer ingen bartender så jag går upp ännu en våning och betalar 32 kronor för en Coca-cola i glasflaska med citron och sugrör. När jag säger "Coca-corona!" skrattar inte bartendern. Så jag lämnar den övre våningen.

När jag sjunger Monica Zetterlunds låtar i duschen är det det enda som låter någorlunda. Det har gått så långt att jag till och med spelat in det på datorn. Det är väl knappt okej, men tillräckligt bra att sjunga vidare på. Då både Marilyn Monroe och Edda Magnussons Monica har fått mig att vilja blondera mig, bli tragisk och ikonisk, fortsätter jag nog sjunga i duschen länge till. Att därför se en levande idol gör mig lite... omtumlad.

Nu sitter jag med, mer koncentrerat framåtlutad i soffan än Edda. Knappast kvinnligt. Jag smygfotar. I fredags sprang jag fram till Ulf Elfving och Stefano Catenacci och bad om #selfie-bilder. Nu vågar jag varken gå fram eller sluta beundra. Hon ska få sitta där. Jag ska få sitta här och i kväll får det räcka med tanken av att hon iallafall såg mig.

Edda. En dag kanske jag spelar dig i en film. 

Julia ElfgrenComment