Non, je ne suis pas quitter!

Det är så skönt att vara lite lagom märklig ibland. Eller, det är skönt att vara knäpp. Inte hela tiden, mest som en speciell stund när man bara är. Är! Jag kommer ihåg när jag gick på franska i högstadiet. Jag och Felicia brukade sitta bredvid varandra. Vi hade skapat en märklig intern humor. Om och om igen kunde vi peka på böcker och säga "Tu connais mon livre?" vilket betyder "känner du igen min bok?" som Harry Potter frågade i ett kapitel i läroboken. Vi skrattade var-en-da gång. Vi pratade mycket på lektionerna. Vi blev tillsagda och flyttade isär ofta. Inger Tjäder måste fått nackspärr någon gång när hon skakade på huvudet åt våra dåliga försök till att förfranska svenska ord. Jag gjorde verbet "chilla" till ett -er-verb, chiller. Och när jag skulle berätta om min jul åt jag en "une bullé de lussé". Men det mest underliga måste varit när jag fick ha Felicias arm eller hand i min mun. Det var liksom skönt att vila käken. Som en hund som tuggade på ett ben var det okej för Felicia att armen hängde i min käke som ett dött byte. Efterhand är det väl ännu mer klockrent att ingen i klassrummet tyckte det var konstigt eller att Inger bad oss att sluta. 

Nu, snart två år efter gymnasiet träffar jag inte vänner regelbundet. Jag har fått tre lite roligare vänner på litteraturvetenskapen, men vi är inte så nära ännu. Vi kan mest skämta om hur läraren pratar, smsa i smyg dikter som liknar de vi läser och fnissa åt vad folk pratar om på tunnelbanan från Universitetet. Jag kanske ska ge det ett försök att vara lite lustig i morgon. Leka uggla i pausen eller något.  

Julia ElfgrenComment