The Golden Arches

Jag är hysteriskt dålig på att plugga. Det är det enda jag tänker på istället för att plugga.

Även igår var jag ute och gjorde stan. Inte ska det vara en lugn stund tre dagar i rad. Jag var på Häktet igår. De hade mextema. Vid ankomst fick jag texmexgryta med tillbehör och den första Coronan utav flera. Ölen varvades med en riktigt äcklig tequila som hade sponsrat för kvällen. Det var en rökig eftersmak som inte Julia uppskattade. När söndagskalaset var slut tog jag bussen hem. Jag åt brödskivor som jag hade fått med mig från jobbet. Väl hemma kom jag och balanssinnet inte överens, så vi enades om en mindre promenad. Promenader för mig (och Nikis mormor) behöver mål. En lagom promenad med ett mål en sådan här natt skulle vara Seven Eleven. Jag börjar gå. Strosa lite långsamt. Men när jag når hörnet av St Eriksgatan/Drottningsholmsvägen ser jag hur det inte lyser i butiken. Butiken är stängd. Det måste sett komiskt ut när jag bara stannar och stirrar tomt mot sjuans trygga men slocknade logga. Vad gör jag nu? Jag fortsätter att titta dystert ett ögonblick till.

Men jag vänder mig om. Det är dött på gatorna. Flera fönstren i Stockholmshem är mörka. De kontor som finns är döda till senare denna tidiga morgon. Men när jag vänt mig om, tar mitt första steg och tittar upp så ser jag det. Det som osar mer trygghet än Seven. Det som bokstavligen OSAR en känsla. Att vara omhändertagen. Ljus. Värme. Som att komma hem. Man vet att det finns så mycket man kan göra där. Vila. Skynda. Välja. Fundera. Ibland är det den där bästa vännen som alltid är hemma och välkomnar en. I alla delar av stan.

McDonalds. Igår räddade du mig. McFeast-dippen var godare än guacamolen igår. Tack.

Julia ElfgrenComment