Pappa.

Igår morse kl 07.32 landade jag på Arlanda från min resa i Californien. Närmare bestämt Los Angeles. Min mammas och pappas favoritplats på jorden. Speciellt min pappas. Han älskar denna liberala stad i väst. Under denna stund då jag skriver har jag precis kommit hem från HÄKTET på Hornsgatan. Jag har druckit rött vin och ätit väldigt mycket påskgodis. Det var så härligt att komma tillbaka till Stockholm på detta vis, då jag flera gånger velade om att jag hellre ville stanna kvar längre i USA än att flyga hem. En tid efter stängning är jag äntligen hemma. Jag sover hos mina föräldrar då det är närmare än att åka hem till mig. Det är mörkt och tyst, familjen sover. Det bitterljuva med våren är alla fåglar som ska sjunga likt Katniss vissling i The Hunger Games. Min mage förförs av tanken på en nattmacka, men det är inget som den behöver. Jag klär av mig. Min spegelbild. Jag har smalare ben nu än vad jag hade förra våren. Mina så kallade handbollsben (det vill säga, muskulösa vader) har efter tre år äntligen börjat tyna bort. Men min mage är inget jag kan jämföra något med. Jag följer en hel del fitblr, ett samlingsord för Tumblr-bloggar inriktade på hälsosamma livsstilar och träning. Jag försöker motiveras av alla tjejers perfekta kroppar, och säger till mig själv att jag ska börja så fort jag kommit hem från LA, för där vill jag njuta av allt livet har att bjuda på. Men jag ser på mig själv i spegeln. Synar huden som omsluter mina muskler, mitt skelett och min själ. Jag ser bakom spegelbilden. Min säng. Den är bäddad, men någon har vikt upp överkastet. Tänk dig en mor som väntar på en tågstation, och tar emot dig med öppna armar. Det ligger också en bok lutandes mot kudden. Drömmen om Kalifornien är titeln. Där och då bestämmer jag mig för att jag bryr mig inte om hur min kropp ser ut. Det spelar ingen roll hur den ser ut. För det finns en människa ett rum i från mig som känner mig, vet vad jag älskar och framförallt, denna person älskar mig.

Julia ElfgrenComment