Att vara på vattnet.

hiefsod<nvs<

Det där ovan är det som kom fram när jag slängde upp händer på tangentbordet. Det finns ingen kraft kvar i händer eller armar. När jag skriver spänns musklerna under nacken och över korsryggen. Det är första gången på fem dagar som jag inte ler. Allt gör bara ont och det var väl den första "dåliga dagen" på vattnet. Men ändå var det inte dåligt. Jag kom lustig och pinsamt nu på att jag inte lagt upp en enda "surfig" bild. Varken på en bräda, med en bräda, ovanpå en bräda, ens i vattnet. Men jag kan surfa nu, på skum! Jag vet hur jag ska paddla, trycka upp mig och ställa mig med båda fötterna på brädan genom ett upphopp, innan jag långsamt glider in på stranden. Men idag var vi uppe innan solen, vi stog på stranden 05.20. Viss nervositet i luften när alla undrade hur bra man skulle se varandra i vattnet innan solen gått upp. Men ett steg mot norr på stranden, var ett steg mot zenit för solen. En av våra lärare, Primus, som har solblekta lockar, fettfri kropp och svenska fräknar över ansiktet, frågade hur många av oss i nybörjargruppen som var taggade på att simma ut till de stora vågorna. Av kanske 16 personer var vi sju stycken. Så vi sju fortsatte att vandra längre bort på stranden. Det blev ljusare på himlen.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Jag längre bort i grön tröja och Mira i orange under eftermiddagen i söndags.

Noga blev vi instruerade hur vi skulle kunna paddla så långt ut för att kunna fånga de riktiga vågorna utan att det slår över till skum. Du måste långt ut. Och det är inte enkelt, för du måste komma förbi andra vågor för att komma dit. Sedan vill du inte heller följa med vågen när den slår mot stranden, utan du vill komma förbi den. Du kommer förbi den antingen genom "kobran", där du svankar med hela ryggen och trycker upp kroppen från brädan så att vågen hamnar mellan dig och brädan. Eller, om vågen är för stor, då är det bättre att göra "turtle", då vänder du dig med brädan så att brädan är mot vågen och din kropp mot botten. Om det är en stark våg är det tungt, du måste hålla brädan hårt. Riktigt hårt. 

"MEN BRA DÅ FATTAR ALLA, NU KÖR VI!"

Så vi började paddla. Vi har haft två lektioner per dag. Det har varit strömt, så förutom surfingen i sig har vi vadat tungt i vattnet. Jag har knappt tränat på ett år, besökt jobbets gym kanske tio gånger på ett halvår, och dess pool fyra fem gånger. Fysiskt oförberedd. Jag får tacka den grundfysik jag verkar ha kvar från sex år med handboll och fyra år med simträning. Också en detalj som bör klämmas in är att det var längesen jag var så envis om att jag ville lyckas med något som nu. Så jag börjar paddla utåt, ovetande om hur långt ut jag ska. Jag försöker följa efter en annan tjej i gruppen, Sandra, som paddlar på. Det kommer en liten våg, jag gör en kobra och kommer förbi. Det kommer en större våg, jag vänder mig om till en turtle och kommer förbi men av brädan. Slänger upp mig igen. Jag crawlar med armarna, jag varierar till fjärilstag. Det svider så mycket i armarna redan. Vår uppvärmning innan vi går ut i vattnet är likt Friskis-gympa i fem minuter, och varje muskel har en obeskrivlig träningsvärk, man är så stel, men tvingar sig själv att paddla paddla vidare. Och bara fortsätta. På gränsen till att ge upp när nya "väggar" (vågor som slagit över) kommer mot en och tumlar runt en så snurrigt att man undrar var ytan är. Men tillbaka slänger jag mig på brädan, ser bakåt på instruktören Lorena som fortsätter skrika "PADDLE PADDLE". Hon paddlar ikapp och verkar ha insett att jag börjar tappa krafterna. Hon ger min bräda en extra knuff och jag börjar paddla igen. Framför mig är Sandra och en enorm våg. Men Sandra glider enkelt över, den här vågen kommer inte slå över förrän den är närmare land. Så jag chansar och hoppas på att det möter mig lika väl. Och jag kommer över den. Som en liten kulle på en berg-o-dal-bana så tjöt jag ut ett litet "woööw" innan jag sakta gled ner bakom vågen. Och mötte nästa likadant. Sedan var det över. Jag hade lyckats paddla mig ut. Långt ut. 

Det var bara jag och Sandra som hade orkat ta oss hela vägen ut. Instruktören Lorena var med. Hon skulle även hjälpa oss att komma upp på en våg. För att göra en lång stund kort, så kom jag inte upp. Jag låg på rätt våg med brädan under mig, men kraft hade jag inte att ställa mig upp. Det kändes som en enorm förlust. Jag tumlade runt hela vägen till stranden, varvat med knee boarding. När jag kunde ställa mig upp nära stranden var jag otroligt utmattad. Fantiserade om hur jag så dramatiskt som möjligt kunde ålat mig upp på stranden och kysst sanden, tacksam över att vara tillbaka. Men jag hade inte ont någonstans, jag var bara utmattad. Tom. Tappat en del lust att surfa överhuvudtaget. För att jag inte kom upp på en riktig våg på första försöket under min första surfperiod i hela mitt liv. Det är absurt, barnsligt, sjukt, förnedrande att jag ens tänker så. Men det fårjag göra. Bara en stund. Nu, två timmar senare vid poolen, så vill jag bara paddla ut igen. Även om det är mer lockande att betala 50 dollar för en "surf massage" vill man bara härda ännu mer. 

Om 45 minuter är det frukost, som vanligt 09.30 varje dag. Sedan är det tidig surf igen innan vi ska rida häst i bergen till solnedgången. NU KÖR VI...

Och så här känner jag mig nu.

Och så här känner jag mig nu.

 

Julia ElfgrenComment