När ska jag börja plugga?

Jag satt igår i ett klassrum på Santa Barbara College. Längst bak satt jag framför en stationär Macintosh bredvid Niki. Ämnet är ”Typography”. Precis som en av Nikis tre svenska klasskompisar sa, så hade nog lektionen varit roligare med en annan lärarinna. Hon är äldre och hyfsat långsam. Hon är nog rätt engagerad av ämnet, men efter alla lektioner av typsnitt så finner jag full förståelse av att det kanske blir enformigt att prata om hur bokstäver visioneras. Ämnet är något jag faktiskt tycker är väldigt intressant. Jag finner ro i att se affischer, hemsidor, annonser, texter, osv., som har valt typsnitt med omsorg för att pryda ords budskap med en känsla.

När jag sitter i klassrummet föreställer jag mig tanken att jag faktiskt var en elev i klassen. Skulle jag trivas på college? Utbudet av klasser verkar mycket mer liberala och tillgängliga, att man som elev kan plugga vad som helst. Som typsnitt. En hel kurs om hur bokstäver utformas och varför. Jag har ingen aning om hur jag skulle gå till väga för att plugga det i Sverige. Med största sannolikhet är det väl inbakat i någon annan kurs. Det kräver ju en del forskning av universiteten i sig för att få reda på det hemma. Men det är inte bara typsnitt jag vill kunna. Jag vill kunna dataprogram utan tjocka Adobe-biblar, kunna mer om litteratur- och konstvetenskap, läsa retorik, gå på Berghs, gå på Hyper Island, läsa politisk kandidat. Kommer jag hinna? Behöver jag prioritera? Vad vill jag mest? Vad kommer jag vara mest tacksam för? Vad kan jag läsa senare? Men jag vill ju allt nu?

För tillfället är jag alltså på bortaplan, över Atlanten, långt ut i västra Amerika. Miljön är typisk Kalifornien, ljummen, varm, palmer, granar. Det är nio timmars tidsskillnad mellan Santa Barbara och Stockholm. Det ger en vila att tänka. Inte tänka mer, utan precis lika mycket som jag vanligtvis tänker men med mindre kretsande stress över att jag fysiskt är benägen, sugen,triggad av att vara på någon klubb, bar eller annanstans där jag kan roas av vänner och bekanta. Tänkande har gått över till undrande. Mest av allt undrar jag om jag är redo för att gå tillbaka till skolan? Jag menar, jag är nog redo och målmedveten nog att börja studera. Aldrig igen tänker jag göra saker halvdant. Det är inte värt det. Som med litteraturvetenskapen förra året. Visst, mitt mål där var att lära mig uppskatta läsning.  Vet ni hur jag började uppskatta det? Jämför det med att du sitter med din vän. Han vill berätta en upplevelse för dig. Det kommer ta lång tid, men du kommer lyssna noga timmarna ut. Detsamma bör det vara med en bok, där skillnaden är att författare vill berätta något genom tryckta ord. Förmodligen med ett passande typsnitt. Iallafall, jag skulle inte bry mig ett skvatt om betygen på denna 30 poängskurs på Stockholms Universitet. Det slutade med C, E, E, E i betyg på hemtentorna. Slutbetyg D. Och varför blev det triss i E? Jo, för jag tog inte reda på hur man skriver en hemtenta. Jag läste sällan i genom det jag skrivit, bad någon gång Sara läsa i genom. Men vi båda var väl för snälla mot varandra och sa att allt såg bra ut. Jag hade ingen aning vad som var bra eller dåligt. Hade känn för att mina texter var dåliga. Jag är inte speciellt akademiskt, jag vill tycka och tänka om. Men betygen i litteraturvetenskapen bryr jag mig inte om, för den kursen gav mig så mycket. Fakta, förklaringar, jämförelser, bakgrunder. En bok är så mycket mer än en bok. Men om jag hade haft ett annat mål med den här kursen, att jag skulle kört all in, då hade jag ångrat mig så grovt för hur jag hade förtjänat mina betyg. Av papper skulle jag rullat en strut, satt den på hjässan och gått över skolgården med en ”Sparka mig”-post it på ryggen.

Så redo är jag nu för att ge allt. Skita i alla andra och köra mitt race. Ska jag plugga snart igen, så ska jag göra det all in. 

Det jag undrar över är om jag har tillräckligt mycket kunskap med mig. Har jag kunskap god nog om världen, livet, min värld, lycka, lidelse, orättvisa, vad som är enkelt eller svårt, för att kunna förvåna? Förvåna och överraska lärare och professorer.  Överraska mig själv framförallt. Och varför vill jag känna allt det här? Jo, jag har glömt hur det är att vara intelligent. Att vara påläst och kunnig. Jag vill visa för andra kunniga och mig själv att jag kan. Att jag vill och kan! Jag undrar bara mer och mer om jag ska göra det nu eller senare. Snart kanske. Eller bara hoppa på tåget igen. Egentligen har jag inte så bråttom. Ju mer kunskap jag har, desto mer kommer jag kunna dela med mig av. Jag behöver inte göra som alla andra, jag kan ta mig dit jag vill på mitt sätt. Eller?

Tänk, hmm, undrar, burr.

Ett J i Times New Roman kanske skulle vara fint på handleden. Kanske är värt att bli arvslös för ett tidlöst typsnitt. 

Julia ElfgrenComment