Penseldrag

Är det inte galet hur lika och olika varandra vi alla är? Medan Niki och Fanny pluggade gick jag ut på en promenad. Korta shorts och linne, så jag kunde kombinera mjuk motion med solbränna. Gömd bakom Ray Ban, The Weeknd i öronen. Jag promenerade med stranden om min högra sida. They ask me if I do this everyday, I say often. Låten handlar om något helt annat, men jag önskar att det var ofta som jag kunde gå med sand och hav som sällskap. Stegen tog mig bortåt och vid en skatepark hamnade jag på en konstmarknad. Den står där varje söndag. Konstnärer och hobbynärer står och väntar på kunder i partytält och låter sina verk ligga på bord eller luta sig mot stafflier i gräsmattan. Det är bergis 30-40 tält, en lång slinga. Det är framförallt oljemålningar som visas upp. Från akvarell till starka kontraster. En del 80-talsneon också. Jag kan väl inte skriva i genomsnitt, men de flesta tavlorna är avbildade hav, berg, himmel, grönska, människor. Allt är så lika men ändå så olika, varierande och personligt.  Och jag tycker allt är vackert. Till och med de tavlor som jag aldrig skulle hänga upp på min vägg är vackra. De enda orden jag finner är hur lika vi människor är. Vi ser samma saker, men tolkar det så olika. Jag kommer ihåg när en klasskompis från högstadiet, Klara Hagman, hade varit ledare för ett konfirmationsläger. Barnen hade fått i uppgift att teckna Gud. Hur dem trodde att Gud såg ut. En hade gjort en gubbe med skägg. En hade målat ett hjärta. En hade målat ljusa färger. Och även om jag inte tror på Gud, så låter det ändå så vackert och härligt. Framförallt för att det inte spelar någon roll. Om du ser bildligt en stund, sak eller plats på ett annat sätt än jag, men känner detsamma, då kan det ju endast bli vackert. Härligt. Romantiskt. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här, men jag tror inte vi människor ser varandra på samma sätt. Iallafall inte ytan.  

Julia Elfgren