I väntan på barn.

Nej, jag är inte gravid. Framförallt har jag ingen att bli gravid med. Men fantasier om ett eget barn och uppmärksamheten av andras är ändå ganska spännande.

Det började för två somrar sedan. Jag drömde att någon gav mig ett barn, nästan kastade det i min famn och sa "det här är ditt barn". Jag tittade på barnet förbryllat. Vad var det här? Vem är du? Sanningen är, jag vet inte vem du är, men jag älskar dig obeskrivligt. Utan tvång eller ens en uppbyggd kärlek. Jag har hållit dig i min famn i några sekunder och du är det absolut bästa jag vet. 

I helgen jobbade jag i en kaffe- och tebutik i Bromma Blocks. Min kollega var på lunch, så jag stod ensam i butiken, det var inte andra kunder inne heller just då. In kommer ett par, någonstans mellan 35-40 år. Mannen med påsar under ögonen, kvinnan utan smink. Och deras lilla barn. Jag kunde nästan inte fokusera på att trycka på kassarnas knappar, utan jag fastnade för barnet. "Vilken färsking!" utbrast jag. Hon eller han var så liten, det gick inte att inte lägga märke till. Jag tror till och med att jag försökte lura mig själv att det lilla knytet doftade grädde. Efter att de hade betalat gratulerade jag dem. För det är stort. Och de tackade mig flera gånger. Det var speciellt. 

Cissi Wallin (radio- och tvprofil) har höggravid uppdaterat sin instagram under hela förloppet till dess att lillen var född. Det var så sjukt spännande. Ändå är det bara samma fråga, när kommer barnet? NÄR KOMMER BARNET UT? När? När då? Nu eller? En tjej som jag gick på dagis med, Linda-Marie, ska få barn när som helst. Och även hennes uppdateringar är spännande. När när när. Att läsa hur dåligt eller bra man mår under denna tid kanske inte är speciellt spännande, men det känns ändå lärorikt. Hur kommer jag uppleva allt?

Tid och barn måste gå ihop. När kommer barnet ut? När kommer jag lära känna dig? I flera år, under resten av mitt liv kommer jag att få se dig växa. Du kommer förmodligen göra allt jag har gjort, bättre eller sämre. Du kommer förmodligen resa dit jag har rest, eller berätta om en plats jag aldrig hann till. Att få ta hand om ett barn kanske är som att få en andra chans. Viktigast i mitt liv är jag, men eftersom du är en del av mig, så blir du viktigare. För du är någon annan också.

Jag vill ha barn. Mest för att det är så härligt att ta hand om andra, någon annan. Det enda som skrämmer mig är den stunden jag inser att barnet jag håller i är en del av mig. Och en del av någon annan. Det är alltså lite jag, i en annan person. Otroligt. O-troligt. Hur är det ens möjligt?

Julia ElfgrenComment