Jag kanske missar något om jag går och lägger mig.

Jag gick till en PT en gång på Sats. Jag frågade varför jag inte blir smal. Han sa att jag åt för mycket. Om du äter för mycket kommer du inte bli smal(are).
Jag såg mig själv i spegeln en natt. Jag frågade varför jag inte går och lägger mig. Jag svarade att jag väntar på att något ska hända, fast jag vet inte vad. Om jag inte vet vad jag väntar på så kan jag lika gärna gå till sängs. 

Men jag kan inte, det går inte. Jag har så otroligt svårt att släppa dagen. Dygnet är för kort. Eller så kommer jag på för sent hur värdefull dagen är. Det tar mig alltså en soluppgång och en solnedgång tills jag inser att man borde göra något värdefullt av dagen.  Men nu när jag skriver inser jag något annat. Jag kanske blir lugnare. Det vill säga, jag kanske orkar eller våga slappna av. Det är färre som hör av sig efter klockan tio, det är färre som jag kan höra av mig till. Jag kan skriva till någon och inte behöva frusta om jag inte får svar inom en timme. Skriver jag till någon på dagtid vill jag ha svar, helst nu. 

Att lägga mig innan klockan tio finns inte, och ändå är det enda jag längtar till. Att få somna om också, för det är så obeskrivligt skönt. Att titta upp, vända sig om, och somna om. Som om inget har hänt. Det är inte roligt att sova ensam heller. Att känna en annans kropp mot sin rygg eller att låta sin egna hud vila mot någon annans rygg är ultimat. Då är två nära och fler världar ifrån. Du kanske drömmer, i min sömn är allt svart. På semester med familj eller kompisar är det bara en skön trygghet att ha någon annan i rummet. Om det är något kan man bara peta till lite. Eller ligga och titta. 

Julia ElfgrenComment