Varför jag tycker om att blogga

Denna blogg är för mig ett rum där idéer och tankar blir till text och bevaras i ordning. Jag skulle mig kalla mig hyfsat öppen kring mina funderingar och vissa stunder, men ännu kanske jag inte är en blottare. Jag tror inte jag är riktigt bekväm ännu i min omgivning för att kanske berätta vilken färg mitt kiss var idag, hur jag alltid snor kokosprickar med vitchoklad vid naturgodiset i alla matbutiker, vad jag egentligen tycker om folk eller hur min hjärnas egentliga jargong är, alltså hur jag 267 gånger rådgör md mig själv och tänker över mina beslut när de redan är tagna. Det jag idag funderar över, är varför vi som öppnar oss för omvärlden vill läsa om andra blottare. Hur naket kan det bli?

Jag läser nu om den fjärde kampen av Karl Ove Knausgård. Det finns sammanlagt sex stycken Harry Potter-tjocka böcker om honom själv. En helt absurd hybris som jag inte kan få nog av. Jag kan fullkomligt längta tills det bara är jag och Karl Ove någonstans i Norge, på bussen hem från skolan . Jag vet inte om jag vet mer om honom än vad han gör, om min bild av honom är densamma som han tror att han är. Han är rätt rå ibland, fullkomligt detaljerad från vrån mellan benen till tankarna om himlariket. Och jag vill veta mer, veta allt. Jag läser Martin Kellermans serie "Rocky". Även om det är en mindre satir på verkligheten kan jag inte sluta läsa den heller. Att kunna läsa om någon som berättar allt om sig. Det är som att tappa en vän som aldrig frågar hur en själv mår, vilket är så skönt varje morgon (för oss som läser DN). 

Det är lite som när du sitter med din bästa vän, eller ännu bättre, en vän du inte träffar ofta men avgudar och "klickar väldigt bra med". Ni sitter vid ett bord, ätit middag, helst en vardag, det fanns alkohol inblandat, salongsberusningen har skapat små moln under er och ni flyger iväg. Men det är bara en av er som talar. Det finns absolut inga spärrar. Historierna väller ut. Eller det är inte historier, utan det är minnen. Känslorna kring det som hände kring dessa minnen. Sanningarna kommer. Sanningarna om känslorna som kom då något annat hände. Och även om just det som denne berättar inte hände dig, så känner du ändå igen dig. Det tillfredställande i denna ringa stund är att du är lyssnaren här. Personen du sitter med pratar och pratar och pratar, och du är stum. Du vet inte vad du ska säga, för det ska inte finnas något svar på tal. Om denne vän hade varit en bok, så hade du börjat gråta när du känt mellan tummen och pekfingret att det bara är 10 sidor kvar. Men vid en konversation som denna, vet du inte när det är slut. När det är vardag bör det vara när flaskan med vin är slut. Är det sommar så är det den stund när solen går upp. Och i Sverige är det inget man lätt ser, men man känner att solen reser sig. Och vet du vad som gör mest ont? Allt du nyss hörde från din vän kommer du aldrig få höra igen. Du kommer kanske ihåg någon mening, något ämne. Aldrig kommer du få höra om detta samtal igen. 

Men när jag läser kan jag det. Jag kan läsa om det jag nyss har läst. Framförallt vill författaren att jag ska kunna läsa om en sådan stund igen. Jag vet inte om det är kanske det jag vill få fram i min blogg, för jag skriver utan att tänka. Det jag tänker skriver jag just nu. För när jag skriver som jag gör, då är det väldigt nära de samtalen jag vill nå. Då ingen eller inget hindrar dig från att yttra  dig. Då kanske det kommer fram vilken färg du såg i toaletten imorse, eller vilken viktig rutin det är att ta ett var runt naturgodiset. Men framförallt så får dem där 267 tankarna komma ut och florera. Så länge du tycker något är du någon. 

Det här är sån här skit jag skriver när jag inte kan sova, för då väller det bara ut. Den här meningen skriver jag på dagen, när jag typ "godkänner" att jag skrivit detta. Lite som "Write drunk, edit sober".

Julia ElfgrenComment