Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

Hela hösten gick jag runt och tyckte att livet var värdelöst. Det finns ingen anledning för mig att finnas. Men jag var aldrig självmordsbenägen. Jag vet in om jag är för feg för att ta mitt liv eller för smart för att veta att det inte löser något problem heller. Utan just det att tiden bara går, allt går i cirklar, samma samma samma. Jobbade på banken som tog upp den mesta tiden av mitt vakna dygn. Jag sa till mig själv och personen i fråga att jag var kär, men inte tillräckligt kär för att han skulle vilja få mig att älska livet inser jag efter.

Problemen jag ägde skapades av mig själv. Funderingarna kröp in på känslorna och jag började tycka synd om mig. Stackars mig som har allt. Det jag hade räckte inte, och den uppfattning jag hade om livet tilltalade mig inte. Många kvällar satt jag hemma och stirrade in i en skärm, ut ur ett fönster eller in i en spegel. Samtliga tre var likgiltiga. Jag såg bara samma saker.  

Det var riktigt kallt i Thessaloniki första månaden. Det blåste kallt, det regnade dagar i streck och hela staden var grå. På mina promenader till och från skolan lyssnar jag alltid på någon podcast. Ofta fastnar jag vid något ämne och lyssnar på min egna pod, det vill säga att jag pratar med mig själv och jämför vad min historia skulle vara, om jag satt med i podcasten. Om jag var den andra eller tredje personligheten, vad skulle jag dela med mig. Det gör att jag slutar lyssna och börjar tänka istället. Tankar är som tåg, dem går till nästa station och leder lite närmare ett mål för varje station. Det jag tänkte på mest under den kalla tiden var smärta.

Hela hösten gick jag omkring och skapade inre smärtor. Matade något inom mig som fick mig att må mycket sämre än vad jag gjorde och är värd. Med hjärtat på högvarv, dunkande huvud och trummande puls mådde mitt psyke sämre för varje dag. Jag kunde inte sortera eller prioritera rätt. Fortfarande trodde jag på nattlivets kickar till exempel. Det kändes som jag var ute mer än hemma efter, eller innan, jobbet. Han jag träffade då, vi hade det himla bra många stunder. Men efter mitten av november var det inte alltid lika bra. Förmodligen byggde jag alldeles för stora förväntningar där med, precis som varje kväll på ute på stan. Och det suger när det inte blir som man tror eller hoppades. Och med dessa icke uppfyllda förväntningar matade jag det där inom mig ännu mer. Jag kände mig tung och tjock i huvudet. Tillslut glömde jag vad för små problem som hade fått mig att känna som jag gjorde och tänkte på det problemet som fanns kvar: jaget. Det gjorde fortfarande ont för att jag fortsatte slå mig själv.

Men efter slutet med killen, semestern i Costa Rica och Kalifornien och några veckor i Grekland kändes dagarna lite lättare. Tänkte på hur jag mådde i höstas och vad jag tagit med mig lite av till Grekland. Vad det är som gör ont. Gör det fortfarande ont? Hur känns det när det gör ont? ONT. SMÄRTA. KRAMP. KNIP. ÖPPET SÅR. Jag kände det sommaren 2012 med mitt enda ex. Greppa ditt bröst och tryck det så hårt du bara kan. Så kändes det fysiskt en natt. Och så ont hade jag inte nu. Vad gör ont egentligen? Plötsligt ville jag känna fysisk smärta. 

Jag är för feg för att skära mig i handlederna, jag är skolad att det är felaktigt också. Vill inte hoppa framför en bil, sätta handen på plattan eller sicksacka med rakhyveln längst vaden. Jag vill bara snabbt bli påmind om hur det känns, när det gör ont. Kanske på ett sätt jag inte kan kontrollera. Det första jag gjorde var en piercing i örat. Mannen som skulle utföra detta var runt femtio, fullt tatuerad och talade som Javier Bardem. Vi satte oss tillrätta, han tog fram sina kliniska verktyg och drog nålen genom örat. 

Jaha. Var det allt? Det gjorde ju inte ont. Vad fan.

Det räckte inte. Fram och tillbaka promenerade jag till skolan dagarna efter. Under påsklovet blev jag sjuk, var hemma i sju dagar och gjorde sjösjuka arbetsprover. Drabbades av ångest, självkänslan sjönk med självförtroendet.

Det är ångesten som är tung. Den tar över allt. Ångesten måste vara en så stor del av vad jag matar det där onda med. Jag vill inte ha den, kan jag få vara ifrån den ett tag? En resa till Paris drogs från mitt VISA-kort och jag påmindes om vad lycka var. Lycka är att skratta med sin bästa vän och önska att någon följde efter och filmade allt, så att man kunde uppleva det igen. The Cardigans sjunger "Erase and Rewind, 'cuz I've been changing my mind". Men med Lovis är det inget jag vill radera. Jag vill bara spola tillbaka. När jag då var återfunnen i Grekland föll det in för mig att jag ska göra det.

Jag ska tatuera mig. 

För tre år sedan hittade jag bokstaven J på någon bild, tryckt på ett papper. Liknar Times New Romans J, men mer rundat och... perfekt. För mig. Om och om ritade jag bokstaven lite var stans på kroppen, ofta på tummen när jag pratade i telefon på banken. Marah hade hört om en bra salong, vi gick dit torsdag eftermiddag och jag låg på en bänk i salongen fredag eftermiddag. Det var samma ställe som mitt öra fick sitt andra smycke på. Tatueringen skulle sitta mellan brösten. Rädd för att tatueraren Panda Lee skulle få J:et att se ut som ett annat typsnitt, andades jag bara när han vände sig om för att fylla på med mer bläck. Nålen nuddade min kropp. Min blick var i taket. Nålen drogs bort och han vände sig om. Jag andades. Det lät som om jag simmade upp från havets botten. Drog efter det första andetaget. Han frågade om jag mådde bra.

För jag skrattade. Jag skrattade och skrattade. Högt, livligt, härligt. Lyckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga här. Mamma vill inte att jag förstör min kropp, pappa hotar med att göra mig arvslös. Men där låg lilla Julia. Panda Lee vände sig tillbaka mot mig och fortsatte. Det lät som en borr hos en tandläkare. Nålen skar lite lätt när han markerade kanterna, som en vass nagel mot tummen. Det var inte så farligt. Han vände sig om för att fylla på med mer bläck, jag andades, vi skrattade. Han tyckte jag var knäpp. Var jag hög på något? Livet svarade jag. Han böjde sig ner och började fylla i alfabetets tionde bokstav med svart färg. Och det gjorde ont. Som att dra eggen på en kniv i ett öppet sår. Som att gräva med en vässad blyertspenna i ett skavsår. Ögonen stängdes, ansiktet grimaserades. Det här var smärta på riktigt.

Det är inte tatueringen som fått mig ändra inställning till livet. Den lilla souveniren är en del av en process.  Att tatuera sig är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar till, precis som mjölk löser det inga problem. Utan det var ett sätt som fick mig att tänka om och reagera. Ångrar mig inte en sekund. Min nyfikenhet över hur en tatuering känns sprack, men framförallt fick jag påminnelsen av smärtan. Visst kunde jag tänkt tillbaka på blåa knän från min briljanta handbollskarriär, eller när jag skar av mig ena lilltån, eller när jag fick en lådkant i ögat. Hur tummen kändes klämd i en bildörr, hur det var att volta i en skidbacke eller stoppa fingrarna i ögat efter jag skurit chili. Alla dem smärtorna räckte inte just nu. Jag behövde skapa ett färskt minne, som inte var en olycka. 

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

(Detta inlägg publicerades första gången den 10 maj 2015)