Jag kommer alltid lyssna på känslan.

Imorgon kl 12.30 har klass A2 sitt enda prov för kursen i Nygrekiska. Som vanligt har jag inte pluggat ett skvatt, det är helt enkelt inte så jag rullar. 

När jag hade skickat in mina arbetsprover till Berghs och Medieinstitutet blev mina fritidsrutiner inte detsamma. Nu fanns ännu mer tid över, inga uppgifter att gräva ner sig i, men jag använde inte tiden vettigare för det. Jag menar, jag pluggade ju inte mer grekiska. Och visst kostar det: varje dag har vi lektion i tre timmar med en halvtimmes rast där i mitten. Jag är alltid, ALLTID, blyg och osäker första halvan av lektionen, stammar fram orden, lyssnar inte på min instinkt om vilket ord jag egentligen vill säga. Gissar hit och dit. Andra lektionen är jag lite muntrare men skäms om jag säger fel. Det är frustrerande att jag kan ibland rätta andra och förstå nästan allt som läraren säger, men när jag själv ska svara så kommer det inte fram något. Jag ojjar, hojjar och klagar på mig själv. Varför pluggade jag inte mer? Jag är ju här för att lära mig grekiska, kan jag bara inte ge mig fan på att göra det ordentligt? Och det är bara i skolan jag är blyg, på gatan bryr jag mig inte om att någon ska betygsätta min kunskap. (Förvisso har jag också tagit mig tid på att bara ta hand om mig själv och bara vara, dvs. tänka. Men iallafall.)

Vet ni vad problemet är? Jag skulle inte kunna bry mig mindre om hur provet imorgon kommer gå. Jag vet vad jag kan, och läraren vet vad jag kan. Om provet går hit eller dit, whatever. Min grekiska har utvecklats enormt. Jag åkte hit av en orsak. Jag ville nå ett mål. Och förra veckan nådde jag det.

Förra veckan landade jag tisdagkväll på Arlanda. Pappa stod där. Pappa pappa pappa, min bara min pappa. Vi har knappt pratat när jag varit borta, men det har inte gjort något. Vi har testat att sakna varandra mycket istället, och det har gått jättebra. En tes som måste utvecklas kanske. Så här: min mamma har en iPhone 6. Min pappa har en Sony Ericsson som jag köpte på Teknik Magasinet för 999:- 2010 för att min mobil blev snodd. På den "bad boy:n" kan man ringa, smsa och fota med 1,3 mp. Så det första mamma gör på morgonen är att skriva på Whatsapp eller skicka något sms för att kolla läget. Vi pratar på FaceTime (mycket iPhone-reklam, men älskar den jävla telefonen) och "följer varandra" på Facebook och instagram. Pappa och jag, vi mailar ibland. Jag tror han läser min blogg då och då. Men vi hörs inte lika ofta. Så en dag i slutet av april när jag bara tänkte på att höra pappas röst i telefonen var jag nära på att grina. Vi hade inte pratat på sju veckor. Mamma saknar jag som aldrig förr. Hon är min bästis. Vi kan bara vara. Hur länge som helst. 

Iallafall, så jag landade på Arlanda. Under veckan skulle jag ha tre intervjuer och ett studiebesök: studiebesök hos mormor och morfar grek. Så torsdag eftermiddag tog satt jag på röda linjen och gick av till en närförort som blomstrade grönt. Klossarna till hus är så otroligt fula, men jag tycker inte dem är fula längre. Dem står där, de bor där, de smälter in där. På andra våningen plingar jag på dörren till vänster. Och där står hon. Yiayia. Min grekmormor. Bakom smög min lilla lilla papou. Morfar. Han är väldigt liten nu. Han har leukemi. Men det syntes inte, för hans ögon kisade och han log, och skrattade lite. Yiayia hade lagat mat. På bordet fanns spenatpaj, bifteki, en greksallad, broccoli, rödbetor och fetaost. Jag satt ner och skrattade med dem, log lika stort och berättade hur bra allt har varit, och är i Grekland. Och sedan kom den stunden jag ibland tvivlat på att någonsin skulle få uppleva:

Jag satt och åt ensam med min yiayia och papou och jag förstod allt dem sa. Vartenda litet ord. Både jag och papou bad yiayia att sluta prata svenska. Det behövdes inte längre. Jag satt där och mina ögon fylldes med tårar som jag höll tillbaka. Ni är nog få som förstår hur det är att älska två personer, som man aldrig haft en hel konversation med utan avbrott eller tolk. Det var som att äntligen få en röst. Få vara med. Få vara grek. Jag gråter nästan nu, jag är fortfarande helt tagen av den stunden. Jag har suttit i deras kök nästan varje söndag sedan 1993 och nu, 2015, så sitter jag äntligen i en dröm. Nu en verklighet. Det här betyder allt just nu. Jag åkte iväg tre månader för att komma närmare vår dröm. Att närma sig varandra. Bara prata lite.

När jag stod i Nikis vardagsrum i Santa Barbara i slutet av januari och ringde mamma för att be henne att anmäla mig till skolan, kom det som en impuls. Nu eller aldrig. Jag vill plugga nu, nu nu nu, nu åker jag till Grekland, mamma. Det var något jag hade velat göra sedan jag var 16 år. När jag sedan fick mail från Aristotle University att jag hade kommit in på skolan tänkte jag "fan, vad har jag gjort? Borde jag inte bara ta det piano hela våren? Göra ingenting, läsa och skriva bara.". Men nej, jag skulle till Grekland nu. För om jag inte gör det nu, då kanske det är försent sedan. Och varför gör jag det? För jag vill förstå yiayia och papou. Jag vill prata med dem, jag vill inte prata i genom min moster eller min mamma. Låt mig få berätta på egen hand. Inte kan jag bry mig mer om grammatiska fel så länge jag blir förstådd. Älskar att lära mig, men inte att plugga.  Det var samma sak när jag började plugga litteraturvetenskap. Jag vill lära mig att läsa och uppskatta böcker. Nu längtar jag bara till att få läsa på stranden hela helgen. Böcker är bäst. 

Klappar på min egna axel för att jag än en gång följde känslan. Jag vet hur mycket grekiska jag kan. Om provet går åt skogen, whatever. Jag lyckades uppnå det jag ville.