Ingen ska vara ensam.

Det är skillnad på att känna sig ensam och vara ensam. Ensamheten måste vara som kärleken: åtråvärd, hatad, beaktad, älskad, läskig, spännande, främmande, ens bästa vän. Det finns så många som inte vet hur man tar vara på den, och det finns lika många som inte är värda den. Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. Jag tror inte på en tvåsamhet i ett "vi". Du kommer aldrig finnas i mig, i mitt tankerum och styra mig. Jag kommer aldrig finnas i dig. Visst kommer jag kunna lära känna dig, och du mig, och vi vet om varandras vanor, kan enkelt gissa vad den andra kommer säga, men vi kommer inte bli "ett" i något annat än ordet "par". Vi är ett par, men jag är jag och du är du. Du är inte jag. Och jag är inte du. Av den anledningen distanserar jag mig och finner mig ensam. Det behöver inte vara negativt. Det kanske är tillfälligt. Men det är så det är. 

I måndags gick en god vän till mig bort. Jag har en stark känsla av att han var mycket ensam. Den dåliga ensamheten. Han ville inte ge livet fler chanser. Igår fick jag ett samtal om att min morfar har mer cancer än endast i blodet. Innan det fick jag ett annat samtal, som gjorde att jag ringde flera samtal. Ett av samtalen var på engelska. Och jag sa "a friend of mine from my group in Greece has passed away". Och jag vet inte om det var för att jag sa det på engelska, men jag förstod något eller hörde något som jag inte hört innan och jag grät. Nu grät jag. Han är död! Han är borta, han finns inte. Det tar tid att förstå en del saker. 

Allt är pulshöjande. När klockan tickat till fem märker jag att någon tagit min tvättid väl nere i tvättstugan. Jag hittar den grannen, går upp alla tre trappor men på andra våningen känner jag hur ovant andfådd jag är. Det är ett sugrör i strupen, lungorna shippar och drar efter ett litet andetag. Jag slutar med dubbelstegen och fortsätter till tredje våningen. Han ansåg att jag skrivit mitt namn otydligt. Ja, det var en svag penna och det är mörkt där nere. Det är förståeligt. Vi kommer överrens, han får tvätta klart i en maskin och jag i de andra två. Hemma igen städar jag som en stormvind, jag kan inte tänka klart och måste hålla på med någonting hela tiden. Telefonen plingar, lådor öppnas, kläder viks, dammsugarpåsen är full. Till slut är kläderna torra. Jag är inte så hungrig ännu.

Klockan blir åtta. Jag känner mig inte hungrig men något säger att jag måste äta. I Spanien köpte jag spanska skinkor och ostar. Dessa skivades upp på en skärbräda och tillsammans med en flaska vin satte jag mig i min säng. Det här var ju vackert, vad mysigt jag har det. Mobilen fick fota, jag började redigera och rätt var det var skulle jag skriva en beskrivning till bilden innan det skulle läggas ut på Instagram. Jag skrev:

juliaelfgren_winenight

Jag hatar att vara vuxen. Det ser så lockande ut. Men det är så mycket som inte känns eller syns när man är barn.

Bilden åkte upp. Bilden togs bort. Varför måste jag berätta för omvärlden om det här? Vad är det jag vill åstadkomma? Instagram är ingen inspirationssida för mig. Det är blaj. Mer och mer som cigaretter, beroendeframkallande skit som inte ger en ett skit. Men där satt jag, lutandes mot väggen. Jag spelade Matt Corby i högtalarna. Tuggade långsamt. Drack törstigt. Jag smsade och frågade om en kompis kunde komma förbi. Och jag började gråta. Inte för att denne kom. När jag frågar om hjälp känner jag mig liten och svag. Som en liten flicka som sitter i ett hörn, rädd för något. Läpparna pressas. Ögonbryn och ögon vinklar neråt. Jag är ledsen. Samma sak hände på bussen senare samma kväll när pappa smsade och frågade om jag ville komma till Grekland. Någon tänker på mig någonstans. Jag blir rörd och gör samma min. En annan tår. Jag tänker på allt som hände igår och gör samma min. Jag känner mig vilsen, ensam, ledsen, tacksam. En annan tår. 

Det är inte bra att sitta inne för länge, så nära tiotiden gick jag ut. Det enda jag tycker om men den svenska sommaren är kvällar i juli. De är inte ljusa. De är friska. Lagom mörka. Lagom långa. Jag tycker inte om något annat. Visst är Stockholm vackert, men jag tycker inte om allt det andra.  Conversen bar jag utan strumpor, jag skulle inte gå så långt nog. Stegen gick bort till Hantverkargatan, tillbaka på St Eriksgatan och så stod jag på St Eriksbron. Jag sprang från den högra sidan till den vänstra för att se vattnet och spåren som försvinner bakom Birkastan. Himlen var rosa, vattnet så blankt att flygplansstreck tyddes på ytan. Och där, mitt i sjön, låg ett ensamt näckrosblad.

juliaelfgren_steriksbron

Och det var väl ungefär så jag kände mig. Ingen vet att jag ligger här och flyter just nu. 

Det flög knott runt mitt ansikte. Jag brydde mig inte. Som en ko i ett hörn av hagen.

Folk vågade stanna och fota väldigt nära från där jag stod. En del blev tysta när de närmade sig. Vad tänker hon som står där vid bron? Ska hon hoppa? Vad tittar hon på? Ska vi fota, det ser ju vackert ut det där. Eller fortsätt, det är nog samma utsikt imorgon eller någon annan dag. 

Precis som imorgon och alla andra dagar är ensamheten anhängare till mig. Vakna ensam, jobba ensam, äta ensam, tänka ensam. Hittills har jag klarat av det. Men det gör mig så jävla ledsen att det finns folk som inte vill vara ensamma som är det. Folk som inte har någon eller vågar ringa någon och be dem komma. Varför gör det ont och varför är det läskigt att be om hjälp? Men är att be om sällskap att be om hjälp? Det är inte så mycket begärt. När jag var tre fyra år skulle min morfar stanna över natten på något sjukhus. Mamma och jag var och hälsade på hos mormor. När vi skulle gå sa jag nej. Jag ska sova här, jag lämnar inte yiayia (mormor) ensam. Tre år. Fucking tre år och jag fattar redan då att ingen, ingen ska behöva vara ensam. 

Det här hänger ihop med att jag gör allt för mina vänner. Nej finns inte i min bild. Men det är svårt ibland, sedan gymnasiet har jag gjort så mycket olika saker att jag träffat så mycket människor. Det är för många, och jag kan inte välja eller prioritera. Jag vet inte hur man gör. Samtidigt vet jag inte vilka som vill ha mig i sitt liv. Vilka jag vill ha i mitt. 

Om du känner mig, om du vet att jag skrattar med dig eller ler med dig, eller gråter med dig: jag är där för dig. Om jag inte hunnit säga det innan, jag gör vad som helst för dig för att jag bryr mig om dig. Och du som läser detta, du kanske har träffat mig en gång. Men fråga mig, jag gör dig mot all förmodan den tjänsten. Min största rädsla är att du inte ska veta det. Fråga. Och glöm inte att det finns andra som älskar dig, bryr sig om dig och kommer göra vad som helst för dig. 

Jag orkade inte promenera längre. Jag satte mig på buss fyra. Det suger att inte ha hörlurar. Det är fler som pratar på bussen än på tunnelbanan får jag för mig. Den tog mig till Skanstull. Jag sprang över vägen. Jag satte mig på buss fyra. Den tog mig hem. Jag låg i min säng. Jag är lika trött idag. 

Julia ElfgrenComment