Tankeverkstan innan Berghs om Berghs.

Jag vet inte om jag riktigt förstått vad jag har gett mig in på. 

Det var i Santa Barbara jag och Niki stod och läste i genom intagningsprovet tillsammans, som släpptes i slutet av januari. Förra årets prov läste jag i genom själv och gav upp direkt. Uppgiften var att man skulle få fler att rösta i valet. Kom inte på något spontant, så orkade inte ge mer tankar åt det. Men i år var uppgiften att återuppliva en produkt, ett varumärke eller ett företag (ish) från skuggan eller graven. Jag ringde min pappa, visste att han skulle sakna ett antal saker. Han är en sån som skulle skriva "Det var bättre förr" på sin grav. Skulle i och för sig vara en ganska passande mening för en mycket omtyckt person. För någon mindre omtyckt "tala silver, tiga guld". Hehe.

Nåväl, han började rabbla. Volvo Amazon, Clock Hamburgare, Choklad-Zingo, V-jeans. Jag är ju som jag är, vill helst jobba med något ingen annan kommer jobba med. Så sa han det jag inte hade någonsin hört talas om: Kavli's Raketost. Det var alltså en hårdost som var förpackad i ett rör, med ett snöre man skivade osten med. Denna lustiga ost slutade tillverkas då snöret blev ohygieniskt och det fanns ingen maskin som riktigt kunde massproducera produkten i fabrik. Jag kom på en lösning till det hygieniska direkt, samma dag. Men tyckte det var lite väl enkelt, så jag lät det vara. Jag kanske kunde hitta en annan produkt/företag eller en annan lösning. Någon som kunde vara ännu fyndigare. Tiden gick och dagarna innan påsklovet i Grekland så hade jag en riktigt trist vecka. Sjuk, inget självförtroende och det var för mycket tankar åt fel håll. Jag tror jag pratade med min kompis David i telefon och halvskrek "JAG SKITER I DET HÄR. VARFÖR SKULLE JAG KOMMA IN?".

Två dagar senare satt jag med photoshop och word, sladdade mellan programmen genom att dra fyra fingrar åt höger eller vänster på min Macbook. Jag kan ju skicka iväg en ansökan iallafall, det skadar inte. Och ju mer jag jobbade med det, desto mer älskade jag det. Helt plötsligt fanns det alltid något att komma hem till efter lektionerna i grekiska. Det var så skönt att pilla. Det bästa jag kan jämföra det med är träslöjden i nian. Det är helt sjukt hur länge man kan sandpappra en slev. Hur det inte fanns tunna, lätta, små hammarslag nog för att rätta till en plåtburk eller en silverring. Hela tiden kunde jag sudda och skriva nya ord till provet. Flytta en bild mer till vänster, höger,  ändra färg. Jag älskade varje sekund, jag älskade att vara nöjd, jag älskade tomheten som uppstod när provet var skickat. Jag hade gett allt. Det kändes så bra.

Av någon anledning bytte jag från mitt grekiska sim-kort tillbaka till mitt svenska en söndagkväll i Grekland. Någon kanske hade messat till det svenska? Någon kanske saknade mig? Hade missat att jag åkt iväg? Ingen hade det. Orkade sedan inte byta tillbaka från det svenska till det grekiska sim-kortet. Och det med all rätta: det var en tisdag som de ringde på det svenska numret. "Du är välkommen på intervju." Jag ringde min bror, pratade med mamma. Bokade ett flyg hem till Stockholm till veckan efter. Och så satt jag äntligen där på Berghs. I ett litet rum, med läraren Magnus och ansvarig för utbildningen Christopher. Christopher inleder med att berätta att det här inte är en intervju. "Vi vill bara lära känna dig, höra vad du tycker och tänker om proverna och Berghs". Det var mycket avslappnande ord. Ärligt talat, jag var bakis också. Och det kanske var bra, för jag var bara i det rummet. Ingen annanstans. Med en sak i fokus: jag ska berätta allt. De har gett mig 30 minuter av deras tid. Vad hade jag att förlora? Visst, en plats på utbildningen vid fel valda ord. Men jag var, och är, helt övertygad om att jag ska, SKA, vara en elev på den skolan. Så jag måste bevisa det. Tyvärr tror jag inte det riktigt går att göra samma sak med en kärlek. Kanske, får prova.

På något vänster lyckades jag klämma in delar av mitt oskrivna CV i varje fråga. Jag fick tid, utrymme, följdfrågor. Bara av att vara i byggnaden kände jag mig sedd och uppskattad. Hur sjukt är inte det? Sista frågan fick jag av den som ställde första frågan. Han undrade vad jag mer gör om dagarna annat än arbetsprover. 

"Ehm. Jag tänker mycket. På allt. Nu mycket på människor och hur de fungerar. Om hela livet bara är ett spel och vi är spelare." 

Och där flöt tankarna iväg. Jag blir nästan upphetsad av att berätta om allt jag tänker på. Nästan förklara det kronologiskt som uppläst från en bok. Jag pratade och pratade, försvann mer och mer i mig själv, och plötsligt blickade jag två gånger och kom tillbaka till det lilla mötesrummet. Jag bad om ursäkt för att jag flummade iväg. Jag är helt övertygad om att det är så jag skrämmer bort folk. Men icke. Christopher sa att det fanns en kurs inom ledarskap som introducerades med teorin om att vi alla kanske bara är Sims-gubbar, att livet kanske bara är nu ett spel efter det samhälle vi har skapat. 

Det kändes bra när jag gick där ifrån. Jag åkte tillbaka till Grekland. Jag lämnade Grekland. Jag sladdade omkring ute hela första veckan. Jag var sjuk de två första dagarna veckan därefter, veckan de skulle ringa. Med feber uppåt öronen visste jag att de inte skulle ringa idag. Så här kan man inte svara i telefonen, det känns ju inte bra. Om de ska ringa, inte idag. Samma känsla på tisdagen, jag var för sjuk. Så kom onsdag, jag mådde bättre. Mamma och jag skulle iväg till mormor och morfar. Jag stod i hallen, småtrött. Mobilen vibrerar lite innan signalen ljuder. Det är ett kontorsnummer, inget mobilnummer. Det måste vara dem. Linda som ringde gratulerade. Jag hade kommit in.

 Tre år efter gymnasiet. Jag kunde stått på gatan med en kandidatexamen i något ämne. Men nej, jag kandiderade för livet. 

Julia ElfgrenComment