Alltid nåt

Jag saknar verkligen att skriva. 
Visst, nu har 1,5 år gått på Berghs. Jag har bara 6 månader kvar, knappt det. Jag pluggar till copywriter, och naivt nog trodde jag att jag bara skulle skriva i två år. Men det var mycket mer. Mer av en värld som jag är lite av en del av min personlighet, där man får hjälpa till med problem. Eller hjälpa till att lösa dem. Men jag skriver inte så mycket, känns som 10% av tiden. Alltså skriver jag inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra. Och det kanske inte är hela världen, men när jag läser texter som jag skrev för ett eller två år sedan så känns det inte som jag utvecklat mitt språk. Knappt mina inre tankar. Eller, jag har knappt tänkt. Funderat. Det kanske är en del av att vara deprimerad, det är bara tomt, och så underhålls man av andra. Eller jag underhåller mig av att vara och söka andra. 

När jag började inse och erkänna för mig själv att jag inte kanske mår så bra, så tappade jag lusten till allt mer och mer. Det var för tre veckor sedan jag vaknade av att ryggen var i lås och att jag inte kunde andas. Efter det har jag inte orkat. Orkar inte svara på sms, meddelanden, när det ringer. Beroende på vem det är. Det enda som känns bra nu är att jag vill skriva. Alltid nåt.

Julia Elfgren