Och gatlyktan i parken ser ut som en nyfödd stjärna.

Rosa ballonger från torsdagens kalas. En lampa tänd i varje hörn förutom hörnet i det högra fönstret. Det ligger kläder på golvet här, och en extra säng kvar på golvet där. Allt är rörigt. Kanske stökigt. På bordet jag lutar mina handleder mot ligger två chokladkakor halvöppna, nästan uppätna. Böcker som handlar om marknadsrätt ligger bredvid och ser använda ut. Men det var nog hon innan jag som använde dem som man ska, eller borde göra. under kvällen har jag inte gjort så mycket, men gett det, eller låtit det ta tid, att göra inte så mycket. Och jag känner mig lugn. Att det löste sig. Det gör inget att klockan snart är tre på natten, den får vara det. Jag sover ändå så gott alla andra nätter. Jag mår ändå bra. Tror jag. Det känns så. Det jag mest tänker på är att jag trivs här hemma. I hemmet jag byggt. Inrett med möbler och minnen. Det har tagit några år från att gå från knarkarkvart till ett helgkollektiv av kompisar som sover över mellan mina höga gråa väggar. Men det har det varit värt. För det tar tid att bygga sin egna vardag, som ma själv väljer. Det tar tid ibland att hitta sitt nya jag.

Julia Elfgren