2015

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

Hela hösten gick jag runt och tyckte att livet var värdelöst. Det finns ingen anledning för mig att finnas. Men jag var aldrig självmordsbenägen. Jag vet in om jag är för feg för att ta mitt liv eller för smart för att veta att det inte löser något problem heller. Utan just det att tiden bara går, allt går i cirklar, samma samma samma. Jobbade på banken som tog upp den mesta tiden av mitt vakna dygn. Jag sa till mig själv och personen i fråga att jag var kär, men inte tillräckligt kär för att han skulle vilja få mig att älska livet inser jag efter.

Problemen jag ägde skapades av mig själv. Funderingarna kröp in på känslorna och jag började tycka synd om mig. Stackars mig som har allt. Det jag hade räckte inte, och den uppfattning jag hade om livet tilltalade mig inte. Många kvällar satt jag hemma och stirrade in i en skärm, ut ur ett fönster eller in i en spegel. Samtliga tre var likgiltiga. Jag såg bara samma saker.  

Det var riktigt kallt i Thessaloniki första månaden. Det blåste kallt, det regnade dagar i streck och hela staden var grå. På mina promenader till och från skolan lyssnar jag alltid på någon podcast. Ofta fastnar jag vid något ämne och lyssnar på min egna pod, det vill säga att jag pratar med mig själv och jämför vad min historia skulle vara, om jag satt med i podcasten. Om jag var den andra eller tredje personligheten, vad skulle jag dela med mig. Det gör att jag slutar lyssna och börjar tänka istället. Tankar är som tåg, dem går till nästa station och leder lite närmare ett mål för varje station. Det jag tänkte på mest under den kalla tiden var smärta.

Hela hösten gick jag omkring och skapade inre smärtor. Matade något inom mig som fick mig att må mycket sämre än vad jag gjorde och är värd. Med hjärtat på högvarv, dunkande huvud och trummande puls mådde mitt psyke sämre för varje dag. Jag kunde inte sortera eller prioritera rätt. Fortfarande trodde jag på nattlivets kickar till exempel. Det kändes som jag var ute mer än hemma efter, eller innan, jobbet. Han jag träffade då, vi hade det himla bra många stunder. Men efter mitten av november var det inte alltid lika bra. Förmodligen byggde jag alldeles för stora förväntningar där med, precis som varje kväll på ute på stan. Och det suger när det inte blir som man tror eller hoppades. Och med dessa icke uppfyllda förväntningar matade jag det där inom mig ännu mer. Jag kände mig tung och tjock i huvudet. Tillslut glömde jag vad för små problem som hade fått mig att känna som jag gjorde och tänkte på det problemet som fanns kvar: jaget. Det gjorde fortfarande ont för att jag fortsatte slå mig själv.

Men efter slutet med killen, semestern i Costa Rica och Kalifornien och några veckor i Grekland kändes dagarna lite lättare. Tänkte på hur jag mådde i höstas och vad jag tagit med mig lite av till Grekland. Vad det är som gör ont. Gör det fortfarande ont? Hur känns det när det gör ont? ONT. SMÄRTA. KRAMP. KNIP. ÖPPET SÅR. Jag kände det sommaren 2012 med mitt enda ex. Greppa ditt bröst och tryck det så hårt du bara kan. Så kändes det fysiskt en natt. Och så ont hade jag inte nu. Vad gör ont egentligen? Plötsligt ville jag känna fysisk smärta. 

Jag är för feg för att skära mig i handlederna, jag är skolad att det är felaktigt också. Vill inte hoppa framför en bil, sätta handen på plattan eller sicksacka med rakhyveln längst vaden. Jag vill bara snabbt bli påmind om hur det känns, när det gör ont. Kanske på ett sätt jag inte kan kontrollera. Det första jag gjorde var en piercing i örat. Mannen som skulle utföra detta var runt femtio, fullt tatuerad och talade som Javier Bardem. Vi satte oss tillrätta, han tog fram sina kliniska verktyg och drog nålen genom örat. 

Jaha. Var det allt? Det gjorde ju inte ont. Vad fan.

Det räckte inte. Fram och tillbaka promenerade jag till skolan dagarna efter. Under påsklovet blev jag sjuk, var hemma i sju dagar och gjorde sjösjuka arbetsprover. Drabbades av ångest, självkänslan sjönk med självförtroendet.

Det är ångesten som är tung. Den tar över allt. Ångesten måste vara en så stor del av vad jag matar det där onda med. Jag vill inte ha den, kan jag få vara ifrån den ett tag? En resa till Paris drogs från mitt VISA-kort och jag påmindes om vad lycka var. Lycka är att skratta med sin bästa vän och önska att någon följde efter och filmade allt, så att man kunde uppleva det igen. The Cardigans sjunger "Erase and Rewind, 'cuz I've been changing my mind". Men med Lovis är det inget jag vill radera. Jag vill bara spola tillbaka. När jag då var återfunnen i Grekland föll det in för mig att jag ska göra det.

Jag ska tatuera mig. 

För tre år sedan hittade jag bokstaven J på någon bild, tryckt på ett papper. Liknar Times New Romans J, men mer rundat och... perfekt. För mig. Om och om ritade jag bokstaven lite var stans på kroppen, ofta på tummen när jag pratade i telefon på banken. Marah hade hört om en bra salong, vi gick dit torsdag eftermiddag och jag låg på en bänk i salongen fredag eftermiddag. Det var samma ställe som mitt öra fick sitt andra smycke på. Tatueringen skulle sitta mellan brösten. Rädd för att tatueraren Panda Lee skulle få J:et att se ut som ett annat typsnitt, andades jag bara när han vände sig om för att fylla på med mer bläck. Nålen nuddade min kropp. Min blick var i taket. Nålen drogs bort och han vände sig om. Jag andades. Det lät som om jag simmade upp från havets botten. Drog efter det första andetaget. Han frågade om jag mådde bra.

För jag skrattade. Jag skrattade och skrattade. Högt, livligt, härligt. Lyckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga här. Mamma vill inte att jag förstör min kropp, pappa hotar med att göra mig arvslös. Men där låg lilla Julia. Panda Lee vände sig tillbaka mot mig och fortsatte. Det lät som en borr hos en tandläkare. Nålen skar lite lätt när han markerade kanterna, som en vass nagel mot tummen. Det var inte så farligt. Han vände sig om för att fylla på med mer bläck, jag andades, vi skrattade. Han tyckte jag var knäpp. Var jag hög på något? Livet svarade jag. Han böjde sig ner och började fylla i alfabetets tionde bokstav med svart färg. Och det gjorde ont. Som att dra eggen på en kniv i ett öppet sår. Som att gräva med en vässad blyertspenna i ett skavsår. Ögonen stängdes, ansiktet grimaserades. Det här var smärta på riktigt.

Det är inte tatueringen som fått mig ändra inställning till livet. Den lilla souveniren är en del av en process.  Att tatuera sig är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar till, precis som mjölk löser det inga problem. Utan det var ett sätt som fick mig att tänka om och reagera. Ångrar mig inte en sekund. Min nyfikenhet över hur en tatuering känns sprack, men framförallt fick jag påminnelsen av smärtan. Visst kunde jag tänkt tillbaka på blåa knän från min briljanta handbollskarriär, eller när jag skar av mig ena lilltån, eller när jag fick en lådkant i ögat. Hur tummen kändes klämd i en bildörr, hur det var att volta i en skidbacke eller stoppa fingrarna i ögat efter jag skurit chili. Alla dem smärtorna räckte inte just nu. Jag behövde skapa ett färskt minne, som inte var en olycka. 

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

(Detta inlägg publicerades första gången den 10 maj 2015)

Inget vin i Wien

Då sitter Jetset-Jullan och mellanlandar i Wien. Ingen ro här inte. Hem till stora staden Stockholm för lite ärenden. Kan vi väl säga än så länge!

Wiens flygplats är rätt mysig. Inget är ju mysigare än gratis wi-fi ibland. Bara sitta och mysa med datorn lite innan nästa plan, mys mys. Bredvid mig visar det inför Eurovision-finalen på lördag massa gamla tävlingsbidrag, från Waterloo till förra årets "hits". Garvar läppen av mig till vissa låtar. Det är helt galet vad folk ställer upp med. Filmar mig själv och skärmen. Om ni vill se så heter jag sockerjullan på snapchat. 

Som bilden visar så trippar jag omkring i klackar. Leker business. Flygplatser är ju oslagbar klackbana. Man är nykter och underlaget är stabilt. Finns ju till och med sånna där rullband som gör att man kan stå och bara se snygg ut.  Hoppas fortfarande att den där dagen ska komma då man RÅKAR bli uppgraderad. Någon sa att det är bättre att se bra ut. Man kan ju alltid hoppas. Men då blir det roligare på flygplatsen när mamma och pappa hämtar mig, för då kommer det också se ut som jag växt på utsidan! Inte bara på insidan. 

Nu börjar Perrelli sjunga igen! TAKE ME TO YOUR HEEEEAVEEEN!

Lista lista lista! Lista 1!

Det här kan väl bli ganska fånigt men kul:

Kikade i genom HanaPee's blogg och hittade den här frågelistan på en blogg som hette "Vardag Mode Vänner Djur"

Ditt namn? Julia
Födelseår? 1993
Hur lång är du? 167 cm cool
Spelar du något instrument? Nope
Favoritartist/band? Tycker om konceptet med "Absolut Hits" för alla artister och band har iallafall någon bra låt. Men nu är det nog The Vaccines, The Weeknd, London Grammar. Sugen på Ebba Grön nu. Gillar fan lounge. Absolut Mingle Music ska min nästa lista heta.
Biter du på naglarna? Ja. Mest när jag är nervös klyschigt nog. Med nagellack så gör jag det mindre. Men så blir jag nervig, pillar bort nagellacket, pillar på naglarna, pillar på nagelbanden. Hemskt.
Vad är du bra på? Snacka skit. Har bra lokalsinne.
Har du några husdjur? Mamma och pappa har en katt. Jag har en superfin orkidé, men en liten vovve vill jag allt ha. 
Är du singel? Hella yeah
Vem är snyggast? Hunken
Ditt mål i livet? HanaPee's svar:Ha ett badrum med fönster *vädrar*
JuliaEe's svar: ett stort tomt vitt rum som ekar med panoramafönster som har utsikt över havet. det ska bara finnas ett badkar och där ska jag viska "Eureka"
Rädd för? Ensamhet
Har du någon vän du känt i 10 år? Nora! Ellen! Nicki! Linnea! Bröderna Thörn! 
Pepsi eller Coca cola? Coca-cola. 
McDonalds el. MAX? Max
Vad har du för skostorlek? 39
Din hårfärg och frisyr? Nu ser det ut som en kort hombre som går från blont blekt, lite oranget, lite brunt och min egna svarta färg i botten. Gillar att platta luggen i en gardin-page
Skorna du hade på dig idag? Inga alls
Grönan eller Liseberg? Liseberg!
Favoritfärg på kläder? Svart. Kul va?
Vilka kläder skulle du vilja ha just nu? Min nya vita baddräkt
Din perfekta Pizza? Spenat, fårost, lök, jordnötter, kronärtskocka, olivolja, salt, peppar. Ingen tomatsås, men fan en bra, men inte tjock, ostbotten. Tja.
Favoritårstid? Sensommar. Och kort vinter.
Favoritmat och dryck? Kalvlevern på Mäster Anders gör mig glad. Tapas på AG. Lobster Ravioli på Chaya vid Venice Beach. ÅH FAN ANNE, jag glömde såklart det enda som fått mig tårögd: Spicy Tempura på Barbro i Hornstill med vita vinet Kung Fu Girl. Dricker gärna min juice från min juicecentrifug aka Mister Monster. Eller vodka med gurka och tonic. Skumpa är alltid kul.
Favoritdjur? Vem vill inte sova med ett lejon? 
Favoritparfym? Dolce & Gabbana
Vad köpte du senast? En flaska vin i kiosken utanför
Vem ringde du senast? Mamma på FaceTime
Sov du ensam inatt? Jupp
Vem sov du senast hos? Mamma och pappa innan jag åkte till Grekland
Vad gjorde du kl 08 imorse? SOV GOTT
Vad är det för väder hos dig nu? Fuktigt, varmt, mm
Sover du tungt? Tror det. Undrar alltid vad klockan är.
Drömmer du mardrömmar? Njae. Jag dagdrömmer mardrömmar.
Favoritgodis? Allt med ingefära
Sommarplaner? Jobba hit och dit på hemmaplan. En vecka på Mallorca i juli och Way Out West bara. 
Hur många kuddar sover du med? Uno.
Har du dåligt morgonhumör? Nä, men uppskattar att inte prata första timmen.
Är du kittlig? Njae.
Stjärntecken? Vattuman.
Stökigt el välstädat? Stäfat med små högar här och var.
Vad väntar dig om 10 år? Äntligen lärt mig hur man packar resväskor.
Saknar du någon nu? Inte någon, några.


En dag vet vi iallafall vad vi tycker om.

Jag sitter på ett fik på det största och mest kända torget i Thessaloniki. Inte långt härifrån finns ett annat torg där judar sköts till döds av italienare under andra världskriget. I onsdags var det Greklands nationaldag, frihetsdag, då de, vi, minns hur vi blev självständiga från det osmanska riket. Grekerna har upplevt enormt mycket plågor. Ni vet inte hur många krig de har tagit sig i genom. Hur många inbördeskrig. Den kamp som råder nu är den ekonomiska. Det finns inga jobb, och många behöver två arbeten för att kunna få hushållet att gå runt. Matten går inte ihop. Det som nämnts är problem, kaos och olycka.

Jag upprepar mig igen. Jag har en familj som älskar mig, tak över huvudet, hälsan med mig (vad jag vet). Men majoriteten av det jag skriver om är om alla dåliga känslor jag känner. I skrivande stund sitter jag på det här torget, utan wi-fi, väntandes på en ny klasskamrat, med ett anteckningsblock stort som en handflata framför mig. Blicken kan inte riktigt få en panoramabild av torget, jag sitter för nära en buske och det är annat folk som sitter i vägen. Musiken som spelas är bra. Det är livligt, stämningen är trevlig. Enkel. Jag kanske bara ska njuta av den här stunden. Den kanske inte sker igen. Varför skulle den inte ske igen? Jag kanske blir påkörd på vägen hem. Kanske får fnatt och tar ett plan hem imorgon. Eller ett plan någon annanstans. Jag kanske drömmer allting, allt jag hittills upplevt har inte hänt så att säga. Men att sitta så här,och bara vara, här i nuet, kanske är och blir en unik stund. Och om det är så, är jag lycklig nu? Är jag lycklig där jag är idag?

Olycklig är jag inte. Ofta senaste halvåret har jag insett och analyserat, ibland till och med fokuserat på hur meningslöst detta jävla liv är. Det bara är det. Att komma till. Leva. Dö. Som ett långt lidande som jag ändå kan må bra i genom. Som jag kan älska i genom. Men jag är inte olycklig. Skulle någon kanske kunna göra en bra skala mellan OLYCKLIG och BEKYMRAD? Vilket ord skulle då passa in på mig?

Gäster får alltid något ätbart till drycken de beställer i Grekland. Kaffe som vin.

Så i denna stund, just detta nu, som jag tydligen inte kommer att uppleva igen: är jag lycklig där jag är nu? Om jag skulle betygsätta mitt liv skala 1-10, vad blir det? Vilket nummer är det, och vilket nummer skulle jag vilja att det är? Var är det ballt att vara nöjd och glad? Jag vet inte. Vem var geniet som kom på lagom? Satte han eller hon en femma på sitt liv? Det känns onödigt och orättvist att vi tänker sådana här tankar då vi är så unga. Jag är ung. Tycker jag. Jag har nog precis levt en fjärdedel av mitt liv. Kanske en femtedel. Och ändå vill jag sätta ett ord eller en hel enkel felfri mening på vad jag är i dag.

Hur kommer det sig att den sista man lyssnar på är sig själv? Jag skrev till min kompis Jacqueline i veckan, att vi aldrig kommer veta meningen med livet. Vissa frågor behöver inte besvaras. Vi kommer lära oss vad en själv tycker om, och inte tycker om. Vad vi vill säga ja och nej till. Och jag blir tvär, galen av att kunna säga det till många andra men inte till mig själv. En dag kanske jag säger ja till mig. Och till dess så kanske jag kanske bara ska sitta här, tyst, på ett café i en fantastisk stad och lyssna på jazziga covers av Avicii och tycka att livet är mycket härligare än allt annat vi inte vet om.

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Thessaloniki, Grekland. Min bild!