Grekland

Att vara flicka, kvinna och tjej i Grekland 2015

Jag och de svenska tjejerna promenerar varje dag till skolan. Det tar en timme för dem och en kvart extra för mig för att jag bor längre bort. I och med att vi kommer närmare och närmare sommaren blir antalet lager kläder färre och färre, och kjolar och ärmar på t-shirtar blir kortare och kortare. Det visas alltså mer hud. Det klarar inte pojkar, kvinnor eller killar av här.

Häromdagen hade en av de svenska tjejerna på sig en lång kjol med slits till knäna, för att kunna röra sig med kjolen. Gå normalt. När en pojke på cirka 9 år går förbi drar han sitter finger i öppningen. Det var inte att han gick nära, för när hon vände sig för att se vad som hände, om vände han sig också om och flinade. 
Den andra svenska tjejen skulle ta sig hem ensam en kväll. Hon var påväg upp till den stora gatan i centrum för att hitta en taxi, när en främmande kille började följa efter henne, gick fram till henne, erbjöd sig att köra hem henne. Hon besvarade aldrig något och när de tillslut kom fram till stora gatan tog han tag i henne och försökte kyssa hennes kinder. Vidrigt. Som tur var såg hon en taxi, slog honom med väskan och sprang till den.

Aristotelous Torg

Aristotelous Torg

Igår på TV:n visade grekiska nyheter bilder från olika stränder runt om i Grekland. Det hade varit skinande sol, mer än 25 grader och strandsäsongen är i gång. Så himla härligt! Bara det att alla "miljöbilder" de filmade för klippet var på 95% kvinnor i bikinis och 5% män i badshorts. De zoomade in på rumpor och storbystade tjejer. 

Gubbar, killar och pojkar tutar från moppar, bilar och lastbilar när man går på gatan. Och som tidigare sagt är det fortfarande många män, killar och pojkar som tror och tycker att kvinnan ska ha två jobb: ett som hon tjänar pengar på och ett hem att hand om.  Mamman i mitt hus skulle laga fyra olika maträtter till middag om barnen och mannen bad henne. Det är en del av hennes arbetsuppgifter. Varför skulle hon ifrågasätta?
På tv häromdagen visades en tjej som hade tagit sig in på en grekisk myndighet och demonstrerade för att det ska vara fler kvinnor i grekiska riksdagen. Hon kastade konfetti på massa gubbar och dansade på ett bord. Älskade det klippet. Men hon inte var grek. Hon var aktivist från Holland. 

Jag känner ingen feministisk anda i denna stad. Det är som om kvinnor accepterar hur det ser ut. Det var lite som hur vår kvinnliga lärare skrattade läppen av sig förra lektionen. Vi skulle i grupper om två eller tre hitta på historier om vad vi skulle göra i helgen. De två "manligaste" killarna skrev att de skulle flyga till Dubai där det skulle vänta 22 tjejer i en pool efter att de hade varit och festat med massa ryskor i London. Min kompis Marah utbrast då "Aha, lesbiska tjejer, era kompisar?" och de skakade hysteriskt på huvudet och sa nej nej nej dem vill ha oss. Lärarinnan skrattade vidare, vilket drömliv de skulle få ha i Dubai! Och i Dubai också där kvinnor inte får ta av sig kläderna när det är 45 grader varmt. VAD KUL FÖR ER, GRABBAR.

Jag älskar Grekland men det börjar mer och mer kännas som en jobbig kusin. Hur kan ett sånt här land vara accepterat i EU? Norden ligger i top för mest feministiska länder i världen, men söder om Östersjön har inte utvecklingen gått lika fort. Utvecklingen av folks syn på kvinnor. Länderna kring medelhavet ses som i-länder. Men vi kanske måste utveckla ytterligare en term för länder som både är utvecklade OCH jämställda. U-land, NIC-land, I-land och Fi-land

Thessaloniki i bilder!

Tänkte visa hur dagarna ser ut i bilder! Skolan, klassrummen och mitt kladd ser ungefär ut såhär

IMG_2827.JPG
IMG_2821.jpg

Jag tror Thessaloniki var en av Europas vackraste städer för ungefär 50 år sedan med stora parker, torg och massa mysiga gator. Nu är det allt för många hus som inte renoverats så många hus ser fallfärdiga ut. Titta bara hur bussarna ser ut. 2015!
 Men Thessaloniki ligger väldigt vackert vid havet och har San Fransisco-liknande kullar från piren. Klara dagar ser man berget Olympus, det är mäktigt!  Utsikten från gamla slottet visar hur stort Thessaloniki är. Cirka 2 miljoner greker bor här.

Och här är mina kompisar! På gruppbilden är mina klassisar från klass A2, på de andra är det dem jag lärt känna i A1 och lite andra nissar.

Och självklart massa selfies. Yes, ja, nai. HÄJ! Ser butter ut, men jag försöker bara vara stenhård som en dörrvakt.

IMG_3775.JPG

Det är så mycket enklare att vara glad

Jag känner mig så glad. För ingenting, eller allting. Det kanske är för att jag har samma rutiner varje dag. Det kanske är för att jag tar en paus från vardagen hemma. Det kanske är för att det är soligt här i Grekland varje dag nu. 

En vanlig dag vaknar jag 8.30. Äter frukost bestående av en apelsin, ett päron och ett ägg framför datorn med en kopp kaffe. Läxorna görs även då. Sedan promenerar jag 1 timme och 15 min till skolan. Där har vi lektion i nästan fyra timmar. Antingen promenerar jag direkt hem eller flanerar runt på stan. Det finns tusentals kaféer, barer och restauranger. Igår var vi på bio t.ex. Om jag går hem, då äter jag det som lagats hos familjen jag bor med. Sedan händer det inte så mycket mer. Läser, skriver, snackar. Kanske går över till svenska tjejerna som bor nära. Är det fredag eller lördag går vi ut. Rätt enformigt kanske, men rätt skönt. Känns som tiden går snabbare, och det är ju bra för att jag längtar hem. 

Jag känner mig så glad. Jag frågar mig själv varför jag har så många deppiga låtar på min offlinelista på Spotify. Jag vill lägga upp glada bilder. Att min telefon ser ut att ha blivit överkörd av en bulldozer gör inget. Jag är nöjd med att dricka Nescafe varje morgon.

Och jag längtar mycket mer. Jag drömmer inte om pengar, jobb, resor. Jag längtar till sommaren. Jag längtar till min familj. Till mina vänner. Jag känner mig kär. Kär i kärleken. Kan allt alltså vara såhär enkelt och härligt? Jag har inga krav på någonting. Det är någon känsla av att jag borde ringa och berätta det här för någon, någon jag är kär i. Men jag är ju inte kär någon. Det kanske räcker med kärleken till en kompis. Och vad är det jag ska berätta om jag ringer någon? 

”Hej, jag är glad!” 
”Aha, vad var du innan?” 
”Mindre glad tror jag.”

För ungdomsbekymmer, är det tolkat som en sjukdom än? Som en förkylning vill säga?

Uppdateringar.

Jag tänker mycket. Funderar, filosoferar, diskuterar. Jag misstänker att jag mediterar när jag talar och skriver, för jag bara skriver/säger saker då. Utan omtanke, det bara väller ur mig. Jag har sett det som besvärligt att höra en inre röst hela tiden. Vad är det jag undrar över och pratar om? Hur länge kan jag tänka? Tar jag en löparrunda för hälsan eller för att tänka klarare?

I vilket fall. Sju veckor har gått och mycket har hänt. Inom mig. Sex veckor är kvar. Vad mer kan hända?

Det som hänt är att min grekiska har blivit bättre. Improved som jag inte kommer på svenska ordet för nu. Lektionerna är på 95% grekiska, 5% engelska. Jag skriver på grekiska, engelska och svenska. Det är en grekröra i huvudet till och från. Tyvärr har mina studier inte fokuserats på grekiskan, utan på arbetsprover till skolor. Fel fokus kanske, men jag är glad att jag gjorde det. Klapp på axel.

Mina bästa vänner är två tjejer från Sverige, Clara och Lovisa, och en tjej från England, Marah. Orkar inte lära känna fler. Sjukt skönt.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Paris. Jag avslutade ett två veckor långt påsklov i franska huvudstaden med mina bästa Lovis. Clichéartat var det Hanna Widells och Amanda Schulmans podcast som fick mig att åka när de pratade om ”saker vi ångrade att vi inte gjorde”. Paris är alltid en bra idé. Det var fjärde gången jag hälsade på Lovis och det var klart den bästa. Även Johan fick international visit, både från Grekland och grabbgäng från Sverige. 

Vad kan jag berätta om greker? Generellt, jag hade inte insett hur religiösa de är. Ortodoxa. Alla tror på gud, många tycker prästerna är vider. Greker är konservativa. Killar i min ålder drömmer fortfarande om en framtid med familj, jobb och en kvinna i köket. In princip. De dricker kaffe fram till 22 på kvällen. Häromdagen fick mamman jag bor med besked att hon framöver eventuellt kommer inte få lön, utan en lapp där det står "Grekiska staten är skyldig dig". Hon är lärare.

Vad är det jag har tänkt på? Jag har fortsatt på det jag påbörjade i New York i september förra året. Vem är jag? Vad vill jag? Varför är jag jag?Det är en process, det tar tid. Inte undra på att Knausgård skrev sex böcker om det. Att tänka på ”en mening med livet” känns bara obefintligt. Jag skrev till min kompis Jacqueline att det finns inget svar på den frågan. Att livet ska handla om att ta reda på, eller erkänna för sig själv, vad man tycker om och vad man inte tycker om. Och just erkänna, det ordet måste nästan understrykas. För jag vet vad jag vill, men någonting inom mig tar vändor och gör mig osäker. I stil med ”är det så enkelt? behöver det inte funderas över?”. Nej, jag tänker inte fundera mer. Jag vill bara göra det enkelt för mig nu. Mitt liv ska inte vara svårt.

Jag vill uppleva.
Jag vill skriva om det.
Jag vill prata om det.
Jag vill dela med mig av det.
Jag vill leva med det.

Jag är så glad och tacksam att jag har gjort och kunnat göra allt jag gjort. Jag har provat nästan allt jag velat göra. Gymnasiet var tre år. Mina egna skola tiden efter studenten har snart varit tre år. Jag är redo för nästa steg.

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Jag är 13 år och alkohol är inte spännande ännu, jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor men det är nog bäst att jag blir ingenting

”Hur är det i Sverige? Vad äter folk? Vad jobbar ni med? Vad är det för typiska traditioner?” frågade läraren.
”Jo, för det första är det precis som i USA, att New York och resten av USA är två olika världar. Stockholm skiljer sig mycket från resten av Sverige. Folk vill bli jurister, ekonomer eller mediamänniskor. I och för sig vill jag bli copywriter eller något sådant, så jag är inte mycket bättre själv. Vi är inte speciellt religiösa. Ni går till kyrkan varje söndag, vid påsk och vid julen. Vi går när det är skolavslutning. Och om något gifter sig eller om ett barn ska döpas. Traditioner finns, men det är mest en anledning att kunna dricka mer än vanligt. Vi har väl blivit lite som ryssar. Det är alltid mycket alkohol inblandat. Och nej, jag är väl inte bättre själv” svarade jag. På taskig grekiska.

Jag har varit i Grekland nu två veckor. Det har inte varit bärs på stranden efter lektionerna eller abnorma mängder frappé om kvällarna längst strandpromenaden. Lite för att det mest varit grått och kallt. På morgonen kan det vara soligt och varmare, men på eftermiddagen blir det kyligt och blåsigt igen. Utan för att jag har blivit 13 år igen. 

Jag åker buss till skolan. Jag sitter där i 3,5 timmar. Jag åker hem. Jag stannar hemma. Läser lite. Uppdaterar Instagram lite. Mycket. Går och lägger mig, och sover minst nio timmar. Förra veckan kändes en vecka som en månad. Nu känns två veckor som en månad. All denna vila jag tillåter mig själv är som en lång utandning. Det är som om jag väntar på att damm ska komma ut ur strupen. Jag har en ganska rolig ny klass, fick hoppa upp en klass för att det var lite för enkelt i den första. Och det är roliga personligheter i den nya, men jag orkar inte lägga energi på att hänga efter skolan. Orkar inte lära känna några nya. Ens på helger. Familjen jag bor med, har en dotter som pluggar i Sofia, Bulgarien, och en son som gör lumpen. Han är hemma tre gånger i veckan ungefär och det är nog han jag hänger med mest. Snackar lite skit vid köksbordet. Kanske åker till något fik på kvällen. Han lär mig värdefulla ord som galen, knäpp, jag orkar inte, lumpen dödar mig, osv. Dock sammanstrålades jag med två svenska tjejer i den första klassen också, Lovisa och Clara. Dem är härliga.

Även om dagarna inte består av skrattattacker eller jakter efter gyros, så är det ganska nice att göra inget. Jag läser mycket istället. Tänker på vad jag vill skriva. När de frågar om jag vill ha öl eller vin till maten så säger jag att jag bara dricker på helgerna. I fredags och fredagen innan drack jag. Men det kändes mest som ett jaha. Fanns inget sug eller spänning. Knappt gott. Istället så doppar jag en tesked i familjens stora honungsburk. Det är något grekiskt guld från Halkidiki som är, ja som guld. Det är en len sirap som tar över hela tungan och gommen och är lite bitter men så söt. 

I stora drag mår jag väl bättre. Händerna skakar inte. Med stor kraft försöker jag leva i nuet, carpa, och tänka att det som händer i juni när kursen är slut, det händer då. Men jag kan inte låta bli att tänka framåt. På morgonen vaknar jag med motivation och vilja. Jag ska fan vara bäst i denna grekklass! Jag är ju GREK. Jag kan bara vara bäst! Men så blir klockan 12, livslusten sugs ut. Längst bak sitter jag, glömmer all grekiska jag kan. Jag förstår när jag lyssnar, men har ingen aning om hur jag ska säga det jag vill. Istället rymmer jag bort till dagdrömmandet och försöker intala mig själv att jag lider av hybris och förmodligen skulle göra bäst i att kasta alla drömmar långt bort så det enda dessa drömmar kan nå är hobbyverksamhet. Skrivdrömmarna. Så möter man någon på stan som berättar om dennes intressen, och pushar denne till att göra det den vill. För man ska följa sina drömmar. Det ska jag också! Jag vet inte hur jag ska göra det själv, det är lättare att uppmuntra andra. Jag kan inte vara två personer mot mig själv, en som pushar och en som tar emot detta. 

En klapp på axeln är att jag äntligen gör det jag gör här i Thessaloniki. För det har jag velat göra sedan jag var 15 år, och nu gör jag det. Jag ville läsa litteraturvetenskap sedan jag läste någon gång under gymnasiet att alla som jobbar i TV studerat det. Och jag gjorde det. 

Herre, denna text är lika obalanserad som vädret.