aristoteles

En dag vet vi iallafall vad vi tycker om.

Jag sitter på ett fik på det största och mest kända torget i Thessaloniki. Inte långt härifrån finns ett annat torg där judar sköts till döds av italienare under andra världskriget. I onsdags var det Greklands nationaldag, frihetsdag, då de, vi, minns hur vi blev självständiga från det osmanska riket. Grekerna har upplevt enormt mycket plågor. Ni vet inte hur många krig de har tagit sig i genom. Hur många inbördeskrig. Den kamp som råder nu är den ekonomiska. Det finns inga jobb, och många behöver två arbeten för att kunna få hushållet att gå runt. Matten går inte ihop. Det som nämnts är problem, kaos och olycka.

Jag upprepar mig igen. Jag har en familj som älskar mig, tak över huvudet, hälsan med mig (vad jag vet). Men majoriteten av det jag skriver om är om alla dåliga känslor jag känner. I skrivande stund sitter jag på det här torget, utan wi-fi, väntandes på en ny klasskamrat, med ett anteckningsblock stort som en handflata framför mig. Blicken kan inte riktigt få en panoramabild av torget, jag sitter för nära en buske och det är annat folk som sitter i vägen. Musiken som spelas är bra. Det är livligt, stämningen är trevlig. Enkel. Jag kanske bara ska njuta av den här stunden. Den kanske inte sker igen. Varför skulle den inte ske igen? Jag kanske blir påkörd på vägen hem. Kanske får fnatt och tar ett plan hem imorgon. Eller ett plan någon annanstans. Jag kanske drömmer allting, allt jag hittills upplevt har inte hänt så att säga. Men att sitta så här,och bara vara, här i nuet, kanske är och blir en unik stund. Och om det är så, är jag lycklig nu? Är jag lycklig där jag är idag?

Olycklig är jag inte. Ofta senaste halvåret har jag insett och analyserat, ibland till och med fokuserat på hur meningslöst detta jävla liv är. Det bara är det. Att komma till. Leva. Dö. Som ett långt lidande som jag ändå kan må bra i genom. Som jag kan älska i genom. Men jag är inte olycklig. Skulle någon kanske kunna göra en bra skala mellan OLYCKLIG och BEKYMRAD? Vilket ord skulle då passa in på mig?

Gäster får alltid något ätbart till drycken de beställer i Grekland. Kaffe som vin.

Så i denna stund, just detta nu, som jag tydligen inte kommer att uppleva igen: är jag lycklig där jag är nu? Om jag skulle betygsätta mitt liv skala 1-10, vad blir det? Vilket nummer är det, och vilket nummer skulle jag vilja att det är? Var är det ballt att vara nöjd och glad? Jag vet inte. Vem var geniet som kom på lagom? Satte han eller hon en femma på sitt liv? Det känns onödigt och orättvist att vi tänker sådana här tankar då vi är så unga. Jag är ung. Tycker jag. Jag har nog precis levt en fjärdedel av mitt liv. Kanske en femtedel. Och ändå vill jag sätta ett ord eller en hel enkel felfri mening på vad jag är i dag.

Hur kommer det sig att den sista man lyssnar på är sig själv? Jag skrev till min kompis Jacqueline i veckan, att vi aldrig kommer veta meningen med livet. Vissa frågor behöver inte besvaras. Vi kommer lära oss vad en själv tycker om, och inte tycker om. Vad vi vill säga ja och nej till. Och jag blir tvär, galen av att kunna säga det till många andra men inte till mig själv. En dag kanske jag säger ja till mig. Och till dess så kanske jag kanske bara ska sitta här, tyst, på ett café i en fantastisk stad och lyssna på jazziga covers av Avicii och tycka att livet är mycket härligare än allt annat vi inte vet om.

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Γεια σας , είμαι μια χαρά ! (Hej på er, jag mår bra!)

UPDATE: Jag ska bo i Thessaloniki, Greklands nästa största stad som ligger i norra Grekland, till och med juni för att studera grekiska fem dagar i veckan. Detta är något jag har velat göra de senaste fem åren. Beslutet togs när jag var i Costa Rica och kände att jag absolut inte vill hem.

I fredags landade Aegan Flight A3111 på Thessalonikis flygplats. Jag möttes av familjevänner med blommor, pussar och kramar. Vårt första stopp var på IKEA för att äta lunch. Detta var inte på mitt initiativ. IKEA här ser ut som IKEA Kungens Kurva i Stockholm, men mindre. Och istället för potatismos får man pommes till köttbullarna. Och det är olivolja och oliver i salladen. Därefter åkte jag och en av dessa, Dimitri, för att titta på en lägenhet i stan nära skolan. 
"Om du inte vill bo där, då tittar vi på nästa. Om du inte vill bo där, åker vi till Vasiliki. Du kan bo hos Lefteris, hos mig, hos Effie, var du vill! Du väljer!" säger Dimitris. Och alla andra. Samtliga är oerhört måna om var jag ska bo och vad jag vill göra. Vad jag vill äta. Om jag vill duscha, osv. Notera att detta är inte släktingar, utan familjekompisar till mina morföräldrar från början. Våran familjer har gjort mycket för varandra, och därför skapas ett typ av blodsband mellan oss. Jag är nu kusinen från Sverige. Den här släkten är stor, min i Sverige är rätt liten. Där har jag en bror, några sysslingar, fyra halvkusiner som jag inte träffat på år. Min moster med familj bor i ett annat land. Farmor och hennes man, mormor och morfar. Här har jag fått fyra nya farbröder, två mostrar och tio kusiner över en helg. Hos den moster jag bor hos är barnen på vift, sonen gör lumpen utanför Thessaloniki och dottern pluggar till tandläkare i Sofia, Bulgarien. Dottern som jag ännu inte träffat, pratar jag i telefon med varje kväll. Helt sjukt. I söndags var sonen hemma frå lumpen och vi besökte en av hundratals caféer i stan. Grekerna kan cafémysinredning. Och det är fullt med folk överallt, även om det regnat varje dag sedan torsdags.

Jag hade min första lektion igår. Universitetet heter Aristotelos där 50 000 elever studerar, vilket gör Thessaloniki till universitetsstad och mer modern, vill säga, mindre konservativ än andra grekiska städer. Toaletterna är som i Indien, håll i marken utan toalettpapper. Klassrummet är litet, eller anpassat för den lilla klass vi är. Vi är ett dussin själar från hela världen som har möts i mitten. Denna greksallad härstammar från Australien, England, Serbien, Bulgarien, Syrien, Togo, Kongo, Sverige. Det är till och med en präst från Ryssland med oss. Jag trodde han skulle välkomna oss nyanlända, men snällt satte han sig längst fram i klassrummet. 

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Första lektionen bestod av mindre presentation av skolan, de grekiska bokstäverna och några verb. Tempot verkar vara ganska högt, men det uppskattar jag. Jämfört med flera andra i klassen så bor jag iallafall med greker, vilket gör att min lektion börjar då mitt alarm ringer. Kanske borde byta ut Veronica Maggios röst att vakna till, till kanske.. Antique? Haha, OPA OPA, OPA OPA!

IALLAFALL, JAG MÅR VÄLDIGT BRA OCH JAG ÄR BARA TRE TIMMAR FLYG FRÅN STOCKHOLM OM JAG VILL HEM!