j

Uppdateringar.

Jag tänker mycket. Funderar, filosoferar, diskuterar. Jag misstänker att jag mediterar när jag talar och skriver, för jag bara skriver/säger saker då. Utan omtanke, det bara väller ur mig. Jag har sett det som besvärligt att höra en inre röst hela tiden. Vad är det jag undrar över och pratar om? Hur länge kan jag tänka? Tar jag en löparrunda för hälsan eller för att tänka klarare?

I vilket fall. Sju veckor har gått och mycket har hänt. Inom mig. Sex veckor är kvar. Vad mer kan hända?

Det som hänt är att min grekiska har blivit bättre. Improved som jag inte kommer på svenska ordet för nu. Lektionerna är på 95% grekiska, 5% engelska. Jag skriver på grekiska, engelska och svenska. Det är en grekröra i huvudet till och från. Tyvärr har mina studier inte fokuserats på grekiskan, utan på arbetsprover till skolor. Fel fokus kanske, men jag är glad att jag gjorde det. Klapp på axel.

Mina bästa vänner är två tjejer från Sverige, Clara och Lovisa, och en tjej från England, Marah. Orkar inte lära känna fler. Sjukt skönt.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Paris. Jag avslutade ett två veckor långt påsklov i franska huvudstaden med mina bästa Lovis. Clichéartat var det Hanna Widells och Amanda Schulmans podcast som fick mig att åka när de pratade om ”saker vi ångrade att vi inte gjorde”. Paris är alltid en bra idé. Det var fjärde gången jag hälsade på Lovis och det var klart den bästa. Även Johan fick international visit, både från Grekland och grabbgäng från Sverige. 

Vad kan jag berätta om greker? Generellt, jag hade inte insett hur religiösa de är. Ortodoxa. Alla tror på gud, många tycker prästerna är vider. Greker är konservativa. Killar i min ålder drömmer fortfarande om en framtid med familj, jobb och en kvinna i köket. In princip. De dricker kaffe fram till 22 på kvällen. Häromdagen fick mamman jag bor med besked att hon framöver eventuellt kommer inte få lön, utan en lapp där det står "Grekiska staten är skyldig dig". Hon är lärare.

Vad är det jag har tänkt på? Jag har fortsatt på det jag påbörjade i New York i september förra året. Vem är jag? Vad vill jag? Varför är jag jag?Det är en process, det tar tid. Inte undra på att Knausgård skrev sex böcker om det. Att tänka på ”en mening med livet” känns bara obefintligt. Jag skrev till min kompis Jacqueline att det finns inget svar på den frågan. Att livet ska handla om att ta reda på, eller erkänna för sig själv, vad man tycker om och vad man inte tycker om. Och just erkänna, det ordet måste nästan understrykas. För jag vet vad jag vill, men någonting inom mig tar vändor och gör mig osäker. I stil med ”är det så enkelt? behöver det inte funderas över?”. Nej, jag tänker inte fundera mer. Jag vill bara göra det enkelt för mig nu. Mitt liv ska inte vara svårt.

Jag vill uppleva.
Jag vill skriva om det.
Jag vill prata om det.
Jag vill dela med mig av det.
Jag vill leva med det.

Jag är så glad och tacksam att jag har gjort och kunnat göra allt jag gjort. Jag har provat nästan allt jag velat göra. Gymnasiet var tre år. Mina egna skola tiden efter studenten har snart varit tre år. Jag är redo för nästa steg.

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Jag är 13 år och alkohol är inte spännande ännu, jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor men det är nog bäst att jag blir ingenting

”Hur är det i Sverige? Vad äter folk? Vad jobbar ni med? Vad är det för typiska traditioner?” frågade läraren.
”Jo, för det första är det precis som i USA, att New York och resten av USA är två olika världar. Stockholm skiljer sig mycket från resten av Sverige. Folk vill bli jurister, ekonomer eller mediamänniskor. I och för sig vill jag bli copywriter eller något sådant, så jag är inte mycket bättre själv. Vi är inte speciellt religiösa. Ni går till kyrkan varje söndag, vid påsk och vid julen. Vi går när det är skolavslutning. Och om något gifter sig eller om ett barn ska döpas. Traditioner finns, men det är mest en anledning att kunna dricka mer än vanligt. Vi har väl blivit lite som ryssar. Det är alltid mycket alkohol inblandat. Och nej, jag är väl inte bättre själv” svarade jag. På taskig grekiska.

Jag har varit i Grekland nu två veckor. Det har inte varit bärs på stranden efter lektionerna eller abnorma mängder frappé om kvällarna längst strandpromenaden. Lite för att det mest varit grått och kallt. På morgonen kan det vara soligt och varmare, men på eftermiddagen blir det kyligt och blåsigt igen. Utan för att jag har blivit 13 år igen. 

Jag åker buss till skolan. Jag sitter där i 3,5 timmar. Jag åker hem. Jag stannar hemma. Läser lite. Uppdaterar Instagram lite. Mycket. Går och lägger mig, och sover minst nio timmar. Förra veckan kändes en vecka som en månad. Nu känns två veckor som en månad. All denna vila jag tillåter mig själv är som en lång utandning. Det är som om jag väntar på att damm ska komma ut ur strupen. Jag har en ganska rolig ny klass, fick hoppa upp en klass för att det var lite för enkelt i den första. Och det är roliga personligheter i den nya, men jag orkar inte lägga energi på att hänga efter skolan. Orkar inte lära känna några nya. Ens på helger. Familjen jag bor med, har en dotter som pluggar i Sofia, Bulgarien, och en son som gör lumpen. Han är hemma tre gånger i veckan ungefär och det är nog han jag hänger med mest. Snackar lite skit vid köksbordet. Kanske åker till något fik på kvällen. Han lär mig värdefulla ord som galen, knäpp, jag orkar inte, lumpen dödar mig, osv. Dock sammanstrålades jag med två svenska tjejer i den första klassen också, Lovisa och Clara. Dem är härliga.

Även om dagarna inte består av skrattattacker eller jakter efter gyros, så är det ganska nice att göra inget. Jag läser mycket istället. Tänker på vad jag vill skriva. När de frågar om jag vill ha öl eller vin till maten så säger jag att jag bara dricker på helgerna. I fredags och fredagen innan drack jag. Men det kändes mest som ett jaha. Fanns inget sug eller spänning. Knappt gott. Istället så doppar jag en tesked i familjens stora honungsburk. Det är något grekiskt guld från Halkidiki som är, ja som guld. Det är en len sirap som tar över hela tungan och gommen och är lite bitter men så söt. 

I stora drag mår jag väl bättre. Händerna skakar inte. Med stor kraft försöker jag leva i nuet, carpa, och tänka att det som händer i juni när kursen är slut, det händer då. Men jag kan inte låta bli att tänka framåt. På morgonen vaknar jag med motivation och vilja. Jag ska fan vara bäst i denna grekklass! Jag är ju GREK. Jag kan bara vara bäst! Men så blir klockan 12, livslusten sugs ut. Längst bak sitter jag, glömmer all grekiska jag kan. Jag förstår när jag lyssnar, men har ingen aning om hur jag ska säga det jag vill. Istället rymmer jag bort till dagdrömmandet och försöker intala mig själv att jag lider av hybris och förmodligen skulle göra bäst i att kasta alla drömmar långt bort så det enda dessa drömmar kan nå är hobbyverksamhet. Skrivdrömmarna. Så möter man någon på stan som berättar om dennes intressen, och pushar denne till att göra det den vill. För man ska följa sina drömmar. Det ska jag också! Jag vet inte hur jag ska göra det själv, det är lättare att uppmuntra andra. Jag kan inte vara två personer mot mig själv, en som pushar och en som tar emot detta. 

En klapp på axeln är att jag äntligen gör det jag gör här i Thessaloniki. För det har jag velat göra sedan jag var 15 år, och nu gör jag det. Jag ville läsa litteraturvetenskap sedan jag läste någon gång under gymnasiet att alla som jobbar i TV studerat det. Och jag gjorde det. 

Herre, denna text är lika obalanserad som vädret.