julia

Jag är 13 år och alkohol är inte spännande ännu, jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor men det är nog bäst att jag blir ingenting

”Hur är det i Sverige? Vad äter folk? Vad jobbar ni med? Vad är det för typiska traditioner?” frågade läraren.
”Jo, för det första är det precis som i USA, att New York och resten av USA är två olika världar. Stockholm skiljer sig mycket från resten av Sverige. Folk vill bli jurister, ekonomer eller mediamänniskor. I och för sig vill jag bli copywriter eller något sådant, så jag är inte mycket bättre själv. Vi är inte speciellt religiösa. Ni går till kyrkan varje söndag, vid påsk och vid julen. Vi går när det är skolavslutning. Och om något gifter sig eller om ett barn ska döpas. Traditioner finns, men det är mest en anledning att kunna dricka mer än vanligt. Vi har väl blivit lite som ryssar. Det är alltid mycket alkohol inblandat. Och nej, jag är väl inte bättre själv” svarade jag. På taskig grekiska.

Jag har varit i Grekland nu två veckor. Det har inte varit bärs på stranden efter lektionerna eller abnorma mängder frappé om kvällarna längst strandpromenaden. Lite för att det mest varit grått och kallt. På morgonen kan det vara soligt och varmare, men på eftermiddagen blir det kyligt och blåsigt igen. Utan för att jag har blivit 13 år igen. 

Jag åker buss till skolan. Jag sitter där i 3,5 timmar. Jag åker hem. Jag stannar hemma. Läser lite. Uppdaterar Instagram lite. Mycket. Går och lägger mig, och sover minst nio timmar. Förra veckan kändes en vecka som en månad. Nu känns två veckor som en månad. All denna vila jag tillåter mig själv är som en lång utandning. Det är som om jag väntar på att damm ska komma ut ur strupen. Jag har en ganska rolig ny klass, fick hoppa upp en klass för att det var lite för enkelt i den första. Och det är roliga personligheter i den nya, men jag orkar inte lägga energi på att hänga efter skolan. Orkar inte lära känna några nya. Ens på helger. Familjen jag bor med, har en dotter som pluggar i Sofia, Bulgarien, och en son som gör lumpen. Han är hemma tre gånger i veckan ungefär och det är nog han jag hänger med mest. Snackar lite skit vid köksbordet. Kanske åker till något fik på kvällen. Han lär mig värdefulla ord som galen, knäpp, jag orkar inte, lumpen dödar mig, osv. Dock sammanstrålades jag med två svenska tjejer i den första klassen också, Lovisa och Clara. Dem är härliga.

Även om dagarna inte består av skrattattacker eller jakter efter gyros, så är det ganska nice att göra inget. Jag läser mycket istället. Tänker på vad jag vill skriva. När de frågar om jag vill ha öl eller vin till maten så säger jag att jag bara dricker på helgerna. I fredags och fredagen innan drack jag. Men det kändes mest som ett jaha. Fanns inget sug eller spänning. Knappt gott. Istället så doppar jag en tesked i familjens stora honungsburk. Det är något grekiskt guld från Halkidiki som är, ja som guld. Det är en len sirap som tar över hela tungan och gommen och är lite bitter men så söt. 

I stora drag mår jag väl bättre. Händerna skakar inte. Med stor kraft försöker jag leva i nuet, carpa, och tänka att det som händer i juni när kursen är slut, det händer då. Men jag kan inte låta bli att tänka framåt. På morgonen vaknar jag med motivation och vilja. Jag ska fan vara bäst i denna grekklass! Jag är ju GREK. Jag kan bara vara bäst! Men så blir klockan 12, livslusten sugs ut. Längst bak sitter jag, glömmer all grekiska jag kan. Jag förstår när jag lyssnar, men har ingen aning om hur jag ska säga det jag vill. Istället rymmer jag bort till dagdrömmandet och försöker intala mig själv att jag lider av hybris och förmodligen skulle göra bäst i att kasta alla drömmar långt bort så det enda dessa drömmar kan nå är hobbyverksamhet. Skrivdrömmarna. Så möter man någon på stan som berättar om dennes intressen, och pushar denne till att göra det den vill. För man ska följa sina drömmar. Det ska jag också! Jag vet inte hur jag ska göra det själv, det är lättare att uppmuntra andra. Jag kan inte vara två personer mot mig själv, en som pushar och en som tar emot detta. 

En klapp på axeln är att jag äntligen gör det jag gör här i Thessaloniki. För det har jag velat göra sedan jag var 15 år, och nu gör jag det. Jag ville läsa litteraturvetenskap sedan jag läste någon gång under gymnasiet att alla som jobbar i TV studerat det. Och jag gjorde det. 

Herre, denna text är lika obalanserad som vädret.

Γεια σας , είμαι μια χαρά ! (Hej på er, jag mår bra!)

UPDATE: Jag ska bo i Thessaloniki, Greklands nästa största stad som ligger i norra Grekland, till och med juni för att studera grekiska fem dagar i veckan. Detta är något jag har velat göra de senaste fem åren. Beslutet togs när jag var i Costa Rica och kände att jag absolut inte vill hem.

I fredags landade Aegan Flight A3111 på Thessalonikis flygplats. Jag möttes av familjevänner med blommor, pussar och kramar. Vårt första stopp var på IKEA för att äta lunch. Detta var inte på mitt initiativ. IKEA här ser ut som IKEA Kungens Kurva i Stockholm, men mindre. Och istället för potatismos får man pommes till köttbullarna. Och det är olivolja och oliver i salladen. Därefter åkte jag och en av dessa, Dimitri, för att titta på en lägenhet i stan nära skolan. 
"Om du inte vill bo där, då tittar vi på nästa. Om du inte vill bo där, åker vi till Vasiliki. Du kan bo hos Lefteris, hos mig, hos Effie, var du vill! Du väljer!" säger Dimitris. Och alla andra. Samtliga är oerhört måna om var jag ska bo och vad jag vill göra. Vad jag vill äta. Om jag vill duscha, osv. Notera att detta är inte släktingar, utan familjekompisar till mina morföräldrar från början. Våran familjer har gjort mycket för varandra, och därför skapas ett typ av blodsband mellan oss. Jag är nu kusinen från Sverige. Den här släkten är stor, min i Sverige är rätt liten. Där har jag en bror, några sysslingar, fyra halvkusiner som jag inte träffat på år. Min moster med familj bor i ett annat land. Farmor och hennes man, mormor och morfar. Här har jag fått fyra nya farbröder, två mostrar och tio kusiner över en helg. Hos den moster jag bor hos är barnen på vift, sonen gör lumpen utanför Thessaloniki och dottern pluggar till tandläkare i Sofia, Bulgarien. Dottern som jag ännu inte träffat, pratar jag i telefon med varje kväll. Helt sjukt. I söndags var sonen hemma frå lumpen och vi besökte en av hundratals caféer i stan. Grekerna kan cafémysinredning. Och det är fullt med folk överallt, även om det regnat varje dag sedan torsdags.

Jag hade min första lektion igår. Universitetet heter Aristotelos där 50 000 elever studerar, vilket gör Thessaloniki till universitetsstad och mer modern, vill säga, mindre konservativ än andra grekiska städer. Toaletterna är som i Indien, håll i marken utan toalettpapper. Klassrummet är litet, eller anpassat för den lilla klass vi är. Vi är ett dussin själar från hela världen som har möts i mitten. Denna greksallad härstammar från Australien, England, Serbien, Bulgarien, Syrien, Togo, Kongo, Sverige. Det är till och med en präst från Ryssland med oss. Jag trodde han skulle välkomna oss nyanlända, men snällt satte han sig längst fram i klassrummet. 

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Första lektionen bestod av mindre presentation av skolan, de grekiska bokstäverna och några verb. Tempot verkar vara ganska högt, men det uppskattar jag. Jämfört med flera andra i klassen så bor jag iallafall med greker, vilket gör att min lektion börjar då mitt alarm ringer. Kanske borde byta ut Veronica Maggios röst att vakna till, till kanske.. Antique? Haha, OPA OPA, OPA OPA!

IALLAFALL, JAG MÅR VÄLDIGT BRA OCH JAG ÄR BARA TRE TIMMAR FLYG FRÅN STOCKHOLM OM JAG VILL HEM!