julia godot

"JAG ÄR PULSEN I STOCKHOLMS BLOD!"

Jag har en tendens att uppmuntra eller råtagga  vänner när det ska hända något nytt och spännande. Som till exempel lördagens galna natt. Jag och min vapendragare hade sett fram emot lördag den 22 februari i två veckor.

Bild från New Black's Facebooksida. Blev min nya profilbild, helt klart. Gingern bakom mig är min Amelie <3.

Bild från New Black's Facebooksida. Blev min nya profilbild, helt klart. Gingern bakom mig är min Amelie <3.

Amelie ville börja kvällen med att titta på melodifestivalen. Det var en sjukt bra idé. Lyssna på dålig musik och klanka ner med repeterande kommentarer. Vår självkänsla kan ju inte annat än växa då! Vi förade till och med till dess att SVT skulle börja sända programmet, med nachos och cheesedip. Sedan skapade vi en wok som var kryddigare än många tävlande i Melodifestivalen. Vi uppdaterade oss på sociala medier och tackade för att vi såg en gemensam vän som satt och drinkade på Nobis. Snabbt tåg vi bussen till Norrmalmstorg och smuttade på en ruggigt god ingefärsdrink (we'll be back soon!).

Sedan blev vi nekade på Escalier och vände oss till Vassa Eggen. Där var det inte mycket till partaj, så vi dök in i en taxi utanför. 
"Gör det här så jävla billigt som möjligt. Jag är student, starta taxametern om 500 meter eller en kilometer kanske."
Gubben i förarsätet mummlar något. Men hans handgester kan inte lura mig.
"ÄR DU GREK?!"
Klart han var grek! Mannen snackade hela vägen. Jag som då är halvgrek kan halvbra halvgrekiska och säger artigt nai [nä] (=ja) till allt han säger. Mannen stoppar taxametern nånstans på Södermälarstrand. Väl utanför Häktet hoppar Amelie snabbt ut medan jag sitter artigt kvar. Till slut sträcker jag fram två hundralappar som tack för skjutsen. Det var nog han som tackade. Han tog endast en sedel och önskade oss en trevlig kväll. GLÄDJERUS! 

(Obs! Missa inte alla mina selfies på instagram: @juliaelfgren)

(Obs! Missa inte alla mina selfies på instagram: @juliaelfgren)

Inne på Häktet är det mycket killar. Någon annan som tänkt på det? Rätt snygga sådana också... nåväl. Vi går självsäkert förbi alla då vi ska längst in till Vänster. Min kompis Martin spelar, där träffar jag också Johannes som introducerar mig för Erik Rehnby som äger Häktet. Fantastisk människa! Häktet roade oss till efter 02, då vi tog bussen till my hometown: Hornstull aka Horan. Tjoget levererade denna kväll tillsammans med New Black och Fernet Branca en hejdundrande kväll där Tony Zoulias ska ha största tacket som levererade en sådan musikfest att kvällen inte skulle blivit detsamma utan honom! Mycket folk, ballt folk. Haha, när vi skulle in från början var det smockfullt i kön. Ryktet säger att det var 900 på listan. Tjoget får ta in 200. Bananaz. Nåväl, alla utanför ska in. 
"Elie elie, tja Leon! Jag står på listan!" ropar jag som att jag är helt unik bland alla här.
"Julia. ALLA står på listan! OKEJ ALLIHOPA! ALLA HÄR STÅR PÅ LISTAN!" 
"Nice, då går vi in tillsammans!"
Jag försökte iallafall rädda situationen... Amelie är ett femstjärningt sällskap: vi gillar samma musik, vi är ypperliga alkoholförtärare och vi ler hela tiden. Kalaset slutade vi 05. Längtar till nästa natt på Tjoget <3 

Jag älskar livet just nu. Vet ni vad hemligheten är? Jag gör det jag vill göra. Och jag är med människor jag älskar som också älskar mig tillbaka. 

 

Skärpning!

På gymnasiet läste jag entreprenörskap. Jag skulle beskriva det som en blandning mellan ekonomi och handel. Vi blev lärda och inspirerade att starta egna företag. Tänk att få arbeta med en passion och få betalt för det. Mode på heltid. Distribuera nyttiga frön i Norden. Leta aktier i Afrika om dagarna. Eller dela med sig av sin passion för gott kaffe. 

Just i Sverige är vi väldigt duktiga kaffedrickare. Enligt The European Coffee Federation är det bara finnarna som dricker mer kaffe än oss, i hela världen! Och inte odlar vi många kaffebönor i Norden. En riktigt lyxig importvara är det vi slurpar i oss flera gånger om dagen. Dagens Nyheter publicerade den 21 januari i år en kort artikel om en undersökning som det amerikanska företaget Dunkin Donuts gjort 2011, inom vilka yrken man dricker mest kaffe. Författare och förläggare låg i topp (gör en litteraturvetenskapsstudent som mig glad) tillsammans med forskare och PR-folk. Men i toppen finns även finansarbetare. Finansiärer som säkerligen står vid automater(detta inlkuderar Nespresso-maskiner) innan, under och efter lunchrasten och totalt häver i sig flera liter i månaden. Finansmänniskor, som menar att de inte riktigt har tid att hitta riktigt gott kaffe. Förmodligen ligger deras kontor i smeten där det inte finns plats (eller tillräckligt låga lokalhyror) för att en genuin kaffebar ska kunna finnas. Därför blir jag inte förvånad över var tidningen Finansliv's reporter väljer att fika.

Tidningens reporter Unn Hedberg, tillsammans med fotograf Johanna Berglund, väljer att göra en intervju med Gunilla Nyström, som är ny VD för AMF Fonder, på Espresso House. Artikeln är publicerad i Finanslivs andra nummer 2014. Espresso House skriver på sin hemsida (20/2 2014) att de är Sveriges största coffe shop-kedja. Kedja. Sveriges största. Behöver de verkligen mer publicitet? Självklar är jag oerhört glad att vi har en nordisk konkurrent till Starbucks.  Men om man representerar tidningen Finansliv som förmodligen också vill pusha för entreprenörskap (inte bara ägna sig åt bank, finans och försäkring), exempelvis med att sponsra mindre kaffebarer? Vi behöver små företagare! Om vi inte sponsrar nya företag, hur ska de då växa? På Finanslivs egna hemsida skriver dem att dem når 52000 personer inom bank, försäkring och finans varje månad (24/2 2014). 52 000 personer skulle alltså kunna få nys om att det finns en liten kaffebar runt hörnet av Riche, om de bara hade läst om det

Så varför i hela friden väljer XX att göra en intervju på Espresso House? Jag antar att det är ett trist så kallat "safe card": kunden vet vad det är för mysig stämning i lokalen och vet hur kaffet kommer att smaka. Precis som McDonalds gyllene bågar är det en trygghet att veta vad som väntas innanför ingången. Det är verkligen en liten petitess att ens skriva om detta. Men precis som på SVT:s program Kobra (förövrigt mitt drömjobb, helt klart) tycker jag det är intressant att se små detaljer. Många bäckar små, så att säga.

Jag älskar kaffe. Snittar två till tre koppar om dagen i min polotröja. Kaffe är en vetenskap. Det är en världsindustri. Alla är värda riktigt kaffe. Riktigt gott kaffe. Om det nu finns folk som älskar kaffe så innerligt att de vill arbeta med det: snälla sponsra dessa. Visst att de stora kedjorna levererar arbeten åt ungdomar, men glöm inte de som vågar välja att arbeta med sin passion.