plugga grekiska

Att vara flicka, kvinna och tjej i Grekland 2015

Jag och de svenska tjejerna promenerar varje dag till skolan. Det tar en timme för dem och en kvart extra för mig för att jag bor längre bort. I och med att vi kommer närmare och närmare sommaren blir antalet lager kläder färre och färre, och kjolar och ärmar på t-shirtar blir kortare och kortare. Det visas alltså mer hud. Det klarar inte pojkar, kvinnor eller killar av här.

Häromdagen hade en av de svenska tjejerna på sig en lång kjol med slits till knäna, för att kunna röra sig med kjolen. Gå normalt. När en pojke på cirka 9 år går förbi drar han sitter finger i öppningen. Det var inte att han gick nära, för när hon vände sig för att se vad som hände, om vände han sig också om och flinade. 
Den andra svenska tjejen skulle ta sig hem ensam en kväll. Hon var påväg upp till den stora gatan i centrum för att hitta en taxi, när en främmande kille började följa efter henne, gick fram till henne, erbjöd sig att köra hem henne. Hon besvarade aldrig något och när de tillslut kom fram till stora gatan tog han tag i henne och försökte kyssa hennes kinder. Vidrigt. Som tur var såg hon en taxi, slog honom med väskan och sprang till den.

Aristotelous Torg

Aristotelous Torg

Igår på TV:n visade grekiska nyheter bilder från olika stränder runt om i Grekland. Det hade varit skinande sol, mer än 25 grader och strandsäsongen är i gång. Så himla härligt! Bara det att alla "miljöbilder" de filmade för klippet var på 95% kvinnor i bikinis och 5% män i badshorts. De zoomade in på rumpor och storbystade tjejer. 

Gubbar, killar och pojkar tutar från moppar, bilar och lastbilar när man går på gatan. Och som tidigare sagt är det fortfarande många män, killar och pojkar som tror och tycker att kvinnan ska ha två jobb: ett som hon tjänar pengar på och ett hem att hand om.  Mamman i mitt hus skulle laga fyra olika maträtter till middag om barnen och mannen bad henne. Det är en del av hennes arbetsuppgifter. Varför skulle hon ifrågasätta?
På tv häromdagen visades en tjej som hade tagit sig in på en grekisk myndighet och demonstrerade för att det ska vara fler kvinnor i grekiska riksdagen. Hon kastade konfetti på massa gubbar och dansade på ett bord. Älskade det klippet. Men hon inte var grek. Hon var aktivist från Holland. 

Jag känner ingen feministisk anda i denna stad. Det är som om kvinnor accepterar hur det ser ut. Det var lite som hur vår kvinnliga lärare skrattade läppen av sig förra lektionen. Vi skulle i grupper om två eller tre hitta på historier om vad vi skulle göra i helgen. De två "manligaste" killarna skrev att de skulle flyga till Dubai där det skulle vänta 22 tjejer i en pool efter att de hade varit och festat med massa ryskor i London. Min kompis Marah utbrast då "Aha, lesbiska tjejer, era kompisar?" och de skakade hysteriskt på huvudet och sa nej nej nej dem vill ha oss. Lärarinnan skrattade vidare, vilket drömliv de skulle få ha i Dubai! Och i Dubai också där kvinnor inte får ta av sig kläderna när det är 45 grader varmt. VAD KUL FÖR ER, GRABBAR.

Jag älskar Grekland men det börjar mer och mer kännas som en jobbig kusin. Hur kan ett sånt här land vara accepterat i EU? Norden ligger i top för mest feministiska länder i världen, men söder om Östersjön har inte utvecklingen gått lika fort. Utvecklingen av folks syn på kvinnor. Länderna kring medelhavet ses som i-länder. Men vi kanske måste utveckla ytterligare en term för länder som både är utvecklade OCH jämställda. U-land, NIC-land, I-land och Fi-land

Thessaloniki i bilder!

Tänkte visa hur dagarna ser ut i bilder! Skolan, klassrummen och mitt kladd ser ungefär ut såhär

IMG_2827.JPG
IMG_2821.jpg

Jag tror Thessaloniki var en av Europas vackraste städer för ungefär 50 år sedan med stora parker, torg och massa mysiga gator. Nu är det allt för många hus som inte renoverats så många hus ser fallfärdiga ut. Titta bara hur bussarna ser ut. 2015!
 Men Thessaloniki ligger väldigt vackert vid havet och har San Fransisco-liknande kullar från piren. Klara dagar ser man berget Olympus, det är mäktigt!  Utsikten från gamla slottet visar hur stort Thessaloniki är. Cirka 2 miljoner greker bor här.

Och här är mina kompisar! På gruppbilden är mina klassisar från klass A2, på de andra är det dem jag lärt känna i A1 och lite andra nissar.

Och självklart massa selfies. Yes, ja, nai. HÄJ! Ser butter ut, men jag försöker bara vara stenhård som en dörrvakt.

IMG_3775.JPG

Det är så mycket enklare att vara glad

Jag känner mig så glad. För ingenting, eller allting. Det kanske är för att jag har samma rutiner varje dag. Det kanske är för att jag tar en paus från vardagen hemma. Det kanske är för att det är soligt här i Grekland varje dag nu. 

En vanlig dag vaknar jag 8.30. Äter frukost bestående av en apelsin, ett päron och ett ägg framför datorn med en kopp kaffe. Läxorna görs även då. Sedan promenerar jag 1 timme och 15 min till skolan. Där har vi lektion i nästan fyra timmar. Antingen promenerar jag direkt hem eller flanerar runt på stan. Det finns tusentals kaféer, barer och restauranger. Igår var vi på bio t.ex. Om jag går hem, då äter jag det som lagats hos familjen jag bor med. Sedan händer det inte så mycket mer. Läser, skriver, snackar. Kanske går över till svenska tjejerna som bor nära. Är det fredag eller lördag går vi ut. Rätt enformigt kanske, men rätt skönt. Känns som tiden går snabbare, och det är ju bra för att jag längtar hem. 

Jag känner mig så glad. Jag frågar mig själv varför jag har så många deppiga låtar på min offlinelista på Spotify. Jag vill lägga upp glada bilder. Att min telefon ser ut att ha blivit överkörd av en bulldozer gör inget. Jag är nöjd med att dricka Nescafe varje morgon.

Och jag längtar mycket mer. Jag drömmer inte om pengar, jobb, resor. Jag längtar till sommaren. Jag längtar till min familj. Till mina vänner. Jag känner mig kär. Kär i kärleken. Kan allt alltså vara såhär enkelt och härligt? Jag har inga krav på någonting. Det är någon känsla av att jag borde ringa och berätta det här för någon, någon jag är kär i. Men jag är ju inte kär någon. Det kanske räcker med kärleken till en kompis. Och vad är det jag ska berätta om jag ringer någon? 

”Hej, jag är glad!” 
”Aha, vad var du innan?” 
”Mindre glad tror jag.”

För ungdomsbekymmer, är det tolkat som en sjukdom än? Som en förkylning vill säga?

Uppdateringar.

Jag tänker mycket. Funderar, filosoferar, diskuterar. Jag misstänker att jag mediterar när jag talar och skriver, för jag bara skriver/säger saker då. Utan omtanke, det bara väller ur mig. Jag har sett det som besvärligt att höra en inre röst hela tiden. Vad är det jag undrar över och pratar om? Hur länge kan jag tänka? Tar jag en löparrunda för hälsan eller för att tänka klarare?

I vilket fall. Sju veckor har gått och mycket har hänt. Inom mig. Sex veckor är kvar. Vad mer kan hända?

Det som hänt är att min grekiska har blivit bättre. Improved som jag inte kommer på svenska ordet för nu. Lektionerna är på 95% grekiska, 5% engelska. Jag skriver på grekiska, engelska och svenska. Det är en grekröra i huvudet till och från. Tyvärr har mina studier inte fokuserats på grekiskan, utan på arbetsprover till skolor. Fel fokus kanske, men jag är glad att jag gjorde det. Klapp på axel.

Mina bästa vänner är två tjejer från Sverige, Clara och Lovisa, och en tjej från England, Marah. Orkar inte lära känna fler. Sjukt skönt.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Paris. Jag avslutade ett två veckor långt påsklov i franska huvudstaden med mina bästa Lovis. Clichéartat var det Hanna Widells och Amanda Schulmans podcast som fick mig att åka när de pratade om ”saker vi ångrade att vi inte gjorde”. Paris är alltid en bra idé. Det var fjärde gången jag hälsade på Lovis och det var klart den bästa. Även Johan fick international visit, både från Grekland och grabbgäng från Sverige. 

Vad kan jag berätta om greker? Generellt, jag hade inte insett hur religiösa de är. Ortodoxa. Alla tror på gud, många tycker prästerna är vider. Greker är konservativa. Killar i min ålder drömmer fortfarande om en framtid med familj, jobb och en kvinna i köket. In princip. De dricker kaffe fram till 22 på kvällen. Häromdagen fick mamman jag bor med besked att hon framöver eventuellt kommer inte få lön, utan en lapp där det står "Grekiska staten är skyldig dig". Hon är lärare.

Vad är det jag har tänkt på? Jag har fortsatt på det jag påbörjade i New York i september förra året. Vem är jag? Vad vill jag? Varför är jag jag?Det är en process, det tar tid. Inte undra på att Knausgård skrev sex böcker om det. Att tänka på ”en mening med livet” känns bara obefintligt. Jag skrev till min kompis Jacqueline att det finns inget svar på den frågan. Att livet ska handla om att ta reda på, eller erkänna för sig själv, vad man tycker om och vad man inte tycker om. Och just erkänna, det ordet måste nästan understrykas. För jag vet vad jag vill, men någonting inom mig tar vändor och gör mig osäker. I stil med ”är det så enkelt? behöver det inte funderas över?”. Nej, jag tänker inte fundera mer. Jag vill bara göra det enkelt för mig nu. Mitt liv ska inte vara svårt.

Jag vill uppleva.
Jag vill skriva om det.
Jag vill prata om det.
Jag vill dela med mig av det.
Jag vill leva med det.

Jag är så glad och tacksam att jag har gjort och kunnat göra allt jag gjort. Jag har provat nästan allt jag velat göra. Gymnasiet var tre år. Mina egna skola tiden efter studenten har snart varit tre år. Jag är redo för nästa steg.

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Thalia, jag, Clara och Lovisa

En dag vet vi iallafall vad vi tycker om.

Jag sitter på ett fik på det största och mest kända torget i Thessaloniki. Inte långt härifrån finns ett annat torg där judar sköts till döds av italienare under andra världskriget. I onsdags var det Greklands nationaldag, frihetsdag, då de, vi, minns hur vi blev självständiga från det osmanska riket. Grekerna har upplevt enormt mycket plågor. Ni vet inte hur många krig de har tagit sig i genom. Hur många inbördeskrig. Den kamp som råder nu är den ekonomiska. Det finns inga jobb, och många behöver två arbeten för att kunna få hushållet att gå runt. Matten går inte ihop. Det som nämnts är problem, kaos och olycka.

Jag upprepar mig igen. Jag har en familj som älskar mig, tak över huvudet, hälsan med mig (vad jag vet). Men majoriteten av det jag skriver om är om alla dåliga känslor jag känner. I skrivande stund sitter jag på det här torget, utan wi-fi, väntandes på en ny klasskamrat, med ett anteckningsblock stort som en handflata framför mig. Blicken kan inte riktigt få en panoramabild av torget, jag sitter för nära en buske och det är annat folk som sitter i vägen. Musiken som spelas är bra. Det är livligt, stämningen är trevlig. Enkel. Jag kanske bara ska njuta av den här stunden. Den kanske inte sker igen. Varför skulle den inte ske igen? Jag kanske blir påkörd på vägen hem. Kanske får fnatt och tar ett plan hem imorgon. Eller ett plan någon annanstans. Jag kanske drömmer allting, allt jag hittills upplevt har inte hänt så att säga. Men att sitta så här,och bara vara, här i nuet, kanske är och blir en unik stund. Och om det är så, är jag lycklig nu? Är jag lycklig där jag är idag?

Olycklig är jag inte. Ofta senaste halvåret har jag insett och analyserat, ibland till och med fokuserat på hur meningslöst detta jävla liv är. Det bara är det. Att komma till. Leva. Dö. Som ett långt lidande som jag ändå kan må bra i genom. Som jag kan älska i genom. Men jag är inte olycklig. Skulle någon kanske kunna göra en bra skala mellan OLYCKLIG och BEKYMRAD? Vilket ord skulle då passa in på mig?

Gäster får alltid något ätbart till drycken de beställer i Grekland. Kaffe som vin.

Så i denna stund, just detta nu, som jag tydligen inte kommer att uppleva igen: är jag lycklig där jag är nu? Om jag skulle betygsätta mitt liv skala 1-10, vad blir det? Vilket nummer är det, och vilket nummer skulle jag vilja att det är? Var är det ballt att vara nöjd och glad? Jag vet inte. Vem var geniet som kom på lagom? Satte han eller hon en femma på sitt liv? Det känns onödigt och orättvist att vi tänker sådana här tankar då vi är så unga. Jag är ung. Tycker jag. Jag har nog precis levt en fjärdedel av mitt liv. Kanske en femtedel. Och ändå vill jag sätta ett ord eller en hel enkel felfri mening på vad jag är i dag.

Hur kommer det sig att den sista man lyssnar på är sig själv? Jag skrev till min kompis Jacqueline i veckan, att vi aldrig kommer veta meningen med livet. Vissa frågor behöver inte besvaras. Vi kommer lära oss vad en själv tycker om, och inte tycker om. Vad vi vill säga ja och nej till. Och jag blir tvär, galen av att kunna säga det till många andra men inte till mig själv. En dag kanske jag säger ja till mig. Och till dess så kanske jag kanske bara ska sitta här, tyst, på ett café i en fantastisk stad och lyssna på jazziga covers av Avicii och tycka att livet är mycket härligare än allt annat vi inte vet om.

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Γεια σας , είμαι μια χαρά ! (Hej på er, jag mår bra!)

UPDATE: Jag ska bo i Thessaloniki, Greklands nästa största stad som ligger i norra Grekland, till och med juni för att studera grekiska fem dagar i veckan. Detta är något jag har velat göra de senaste fem åren. Beslutet togs när jag var i Costa Rica och kände att jag absolut inte vill hem.

I fredags landade Aegan Flight A3111 på Thessalonikis flygplats. Jag möttes av familjevänner med blommor, pussar och kramar. Vårt första stopp var på IKEA för att äta lunch. Detta var inte på mitt initiativ. IKEA här ser ut som IKEA Kungens Kurva i Stockholm, men mindre. Och istället för potatismos får man pommes till köttbullarna. Och det är olivolja och oliver i salladen. Därefter åkte jag och en av dessa, Dimitri, för att titta på en lägenhet i stan nära skolan. 
"Om du inte vill bo där, då tittar vi på nästa. Om du inte vill bo där, åker vi till Vasiliki. Du kan bo hos Lefteris, hos mig, hos Effie, var du vill! Du väljer!" säger Dimitris. Och alla andra. Samtliga är oerhört måna om var jag ska bo och vad jag vill göra. Vad jag vill äta. Om jag vill duscha, osv. Notera att detta är inte släktingar, utan familjekompisar till mina morföräldrar från början. Våran familjer har gjort mycket för varandra, och därför skapas ett typ av blodsband mellan oss. Jag är nu kusinen från Sverige. Den här släkten är stor, min i Sverige är rätt liten. Där har jag en bror, några sysslingar, fyra halvkusiner som jag inte träffat på år. Min moster med familj bor i ett annat land. Farmor och hennes man, mormor och morfar. Här har jag fått fyra nya farbröder, två mostrar och tio kusiner över en helg. Hos den moster jag bor hos är barnen på vift, sonen gör lumpen utanför Thessaloniki och dottern pluggar till tandläkare i Sofia, Bulgarien. Dottern som jag ännu inte träffat, pratar jag i telefon med varje kväll. Helt sjukt. I söndags var sonen hemma frå lumpen och vi besökte en av hundratals caféer i stan. Grekerna kan cafémysinredning. Och det är fullt med folk överallt, även om det regnat varje dag sedan torsdags.

Jag hade min första lektion igår. Universitetet heter Aristotelos där 50 000 elever studerar, vilket gör Thessaloniki till universitetsstad och mer modern, vill säga, mindre konservativ än andra grekiska städer. Toaletterna är som i Indien, håll i marken utan toalettpapper. Klassrummet är litet, eller anpassat för den lilla klass vi är. Vi är ett dussin själar från hela världen som har möts i mitten. Denna greksallad härstammar från Australien, England, Serbien, Bulgarien, Syrien, Togo, Kongo, Sverige. Det är till och med en präst från Ryssland med oss. Jag trodde han skulle välkomna oss nyanlända, men snällt satte han sig längst fram i klassrummet. 

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Första lektionen bestod av mindre presentation av skolan, de grekiska bokstäverna och några verb. Tempot verkar vara ganska högt, men det uppskattar jag. Jämfört med flera andra i klassen så bor jag iallafall med greker, vilket gör att min lektion börjar då mitt alarm ringer. Kanske borde byta ut Veronica Maggios röst att vakna till, till kanske.. Antique? Haha, OPA OPA, OPA OPA!

IALLAFALL, JAG MÅR VÄLDIGT BRA OCH JAG ÄR BARA TRE TIMMAR FLYG FRÅN STOCKHOLM OM JAG VILL HEM!