thessaloniki

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

Hela hösten gick jag runt och tyckte att livet var värdelöst. Det finns ingen anledning för mig att finnas. Men jag var aldrig självmordsbenägen. Jag vet in om jag är för feg för att ta mitt liv eller för smart för att veta att det inte löser något problem heller. Utan just det att tiden bara går, allt går i cirklar, samma samma samma. Jobbade på banken som tog upp den mesta tiden av mitt vakna dygn. Jag sa till mig själv och personen i fråga att jag var kär, men inte tillräckligt kär för att han skulle vilja få mig att älska livet inser jag efter.

Problemen jag ägde skapades av mig själv. Funderingarna kröp in på känslorna och jag började tycka synd om mig. Stackars mig som har allt. Det jag hade räckte inte, och den uppfattning jag hade om livet tilltalade mig inte. Många kvällar satt jag hemma och stirrade in i en skärm, ut ur ett fönster eller in i en spegel. Samtliga tre var likgiltiga. Jag såg bara samma saker.  

Det var riktigt kallt i Thessaloniki första månaden. Det blåste kallt, det regnade dagar i streck och hela staden var grå. På mina promenader till och från skolan lyssnar jag alltid på någon podcast. Ofta fastnar jag vid något ämne och lyssnar på min egna pod, det vill säga att jag pratar med mig själv och jämför vad min historia skulle vara, om jag satt med i podcasten. Om jag var den andra eller tredje personligheten, vad skulle jag dela med mig. Det gör att jag slutar lyssna och börjar tänka istället. Tankar är som tåg, dem går till nästa station och leder lite närmare ett mål för varje station. Det jag tänkte på mest under den kalla tiden var smärta.

Hela hösten gick jag omkring och skapade inre smärtor. Matade något inom mig som fick mig att må mycket sämre än vad jag gjorde och är värd. Med hjärtat på högvarv, dunkande huvud och trummande puls mådde mitt psyke sämre för varje dag. Jag kunde inte sortera eller prioritera rätt. Fortfarande trodde jag på nattlivets kickar till exempel. Det kändes som jag var ute mer än hemma efter, eller innan, jobbet. Han jag träffade då, vi hade det himla bra många stunder. Men efter mitten av november var det inte alltid lika bra. Förmodligen byggde jag alldeles för stora förväntningar där med, precis som varje kväll på ute på stan. Och det suger när det inte blir som man tror eller hoppades. Och med dessa icke uppfyllda förväntningar matade jag det där inom mig ännu mer. Jag kände mig tung och tjock i huvudet. Tillslut glömde jag vad för små problem som hade fått mig att känna som jag gjorde och tänkte på det problemet som fanns kvar: jaget. Det gjorde fortfarande ont för att jag fortsatte slå mig själv.

Men efter slutet med killen, semestern i Costa Rica och Kalifornien och några veckor i Grekland kändes dagarna lite lättare. Tänkte på hur jag mådde i höstas och vad jag tagit med mig lite av till Grekland. Vad det är som gör ont. Gör det fortfarande ont? Hur känns det när det gör ont? ONT. SMÄRTA. KRAMP. KNIP. ÖPPET SÅR. Jag kände det sommaren 2012 med mitt enda ex. Greppa ditt bröst och tryck det så hårt du bara kan. Så kändes det fysiskt en natt. Och så ont hade jag inte nu. Vad gör ont egentligen? Plötsligt ville jag känna fysisk smärta. 

Jag är för feg för att skära mig i handlederna, jag är skolad att det är felaktigt också. Vill inte hoppa framför en bil, sätta handen på plattan eller sicksacka med rakhyveln längst vaden. Jag vill bara snabbt bli påmind om hur det känns, när det gör ont. Kanske på ett sätt jag inte kan kontrollera. Det första jag gjorde var en piercing i örat. Mannen som skulle utföra detta var runt femtio, fullt tatuerad och talade som Javier Bardem. Vi satte oss tillrätta, han tog fram sina kliniska verktyg och drog nålen genom örat. 

Jaha. Var det allt? Det gjorde ju inte ont. Vad fan.

Det räckte inte. Fram och tillbaka promenerade jag till skolan dagarna efter. Under påsklovet blev jag sjuk, var hemma i sju dagar och gjorde sjösjuka arbetsprover. Drabbades av ångest, självkänslan sjönk med självförtroendet.

Det är ångesten som är tung. Den tar över allt. Ångesten måste vara en så stor del av vad jag matar det där onda med. Jag vill inte ha den, kan jag få vara ifrån den ett tag? En resa till Paris drogs från mitt VISA-kort och jag påmindes om vad lycka var. Lycka är att skratta med sin bästa vän och önska att någon följde efter och filmade allt, så att man kunde uppleva det igen. The Cardigans sjunger "Erase and Rewind, 'cuz I've been changing my mind". Men med Lovis är det inget jag vill radera. Jag vill bara spola tillbaka. När jag då var återfunnen i Grekland föll det in för mig att jag ska göra det.

Jag ska tatuera mig. 

För tre år sedan hittade jag bokstaven J på någon bild, tryckt på ett papper. Liknar Times New Romans J, men mer rundat och... perfekt. För mig. Om och om ritade jag bokstaven lite var stans på kroppen, ofta på tummen när jag pratade i telefon på banken. Marah hade hört om en bra salong, vi gick dit torsdag eftermiddag och jag låg på en bänk i salongen fredag eftermiddag. Det var samma ställe som mitt öra fick sitt andra smycke på. Tatueringen skulle sitta mellan brösten. Rädd för att tatueraren Panda Lee skulle få J:et att se ut som ett annat typsnitt, andades jag bara när han vände sig om för att fylla på med mer bläck. Nålen nuddade min kropp. Min blick var i taket. Nålen drogs bort och han vände sig om. Jag andades. Det lät som om jag simmade upp från havets botten. Drog efter det första andetaget. Han frågade om jag mådde bra.

För jag skrattade. Jag skrattade och skrattade. Högt, livligt, härligt. Lyckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga här. Mamma vill inte att jag förstör min kropp, pappa hotar med att göra mig arvslös. Men där låg lilla Julia. Panda Lee vände sig tillbaka mot mig och fortsatte. Det lät som en borr hos en tandläkare. Nålen skar lite lätt när han markerade kanterna, som en vass nagel mot tummen. Det var inte så farligt. Han vände sig om för att fylla på med mer bläck, jag andades, vi skrattade. Han tyckte jag var knäpp. Var jag hög på något? Livet svarade jag. Han böjde sig ner och började fylla i alfabetets tionde bokstav med svart färg. Och det gjorde ont. Som att dra eggen på en kniv i ett öppet sår. Som att gräva med en vässad blyertspenna i ett skavsår. Ögonen stängdes, ansiktet grimaserades. Det här var smärta på riktigt.

Det är inte tatueringen som fått mig ändra inställning till livet. Den lilla souveniren är en del av en process.  Att tatuera sig är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar till, precis som mjölk löser det inga problem. Utan det var ett sätt som fick mig att tänka om och reagera. Ångrar mig inte en sekund. Min nyfikenhet över hur en tatuering känns sprack, men framförallt fick jag påminnelsen av smärtan. Visst kunde jag tänkt tillbaka på blåa knän från min briljanta handbollskarriär, eller när jag skar av mig ena lilltån, eller när jag fick en lådkant i ögat. Hur tummen kändes klämd i en bildörr, hur det var att volta i en skidbacke eller stoppa fingrarna i ögat efter jag skurit chili. Alla dem smärtorna räckte inte just nu. Jag behövde skapa ett färskt minne, som inte var en olycka. 

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

(Detta inlägg publicerades första gången den 10 maj 2015)

Jag kommer alltid lyssna på känslan.

Imorgon kl 12.30 har klass A2 sitt enda prov för kursen i Nygrekiska. Som vanligt har jag inte pluggat ett skvatt, det är helt enkelt inte så jag rullar. 

När jag hade skickat in mina arbetsprover till Berghs och Medieinstitutet blev mina fritidsrutiner inte detsamma. Nu fanns ännu mer tid över, inga uppgifter att gräva ner sig i, men jag använde inte tiden vettigare för det. Jag menar, jag pluggade ju inte mer grekiska. Och visst kostar det: varje dag har vi lektion i tre timmar med en halvtimmes rast där i mitten. Jag är alltid, ALLTID, blyg och osäker första halvan av lektionen, stammar fram orden, lyssnar inte på min instinkt om vilket ord jag egentligen vill säga. Gissar hit och dit. Andra lektionen är jag lite muntrare men skäms om jag säger fel. Det är frustrerande att jag kan ibland rätta andra och förstå nästan allt som läraren säger, men när jag själv ska svara så kommer det inte fram något. Jag ojjar, hojjar och klagar på mig själv. Varför pluggade jag inte mer? Jag är ju här för att lära mig grekiska, kan jag bara inte ge mig fan på att göra det ordentligt? Och det är bara i skolan jag är blyg, på gatan bryr jag mig inte om att någon ska betygsätta min kunskap. (Förvisso har jag också tagit mig tid på att bara ta hand om mig själv och bara vara, dvs. tänka. Men iallafall.)

Vet ni vad problemet är? Jag skulle inte kunna bry mig mindre om hur provet imorgon kommer gå. Jag vet vad jag kan, och läraren vet vad jag kan. Om provet går hit eller dit, whatever. Min grekiska har utvecklats enormt. Jag åkte hit av en orsak. Jag ville nå ett mål. Och förra veckan nådde jag det.

Förra veckan landade jag tisdagkväll på Arlanda. Pappa stod där. Pappa pappa pappa, min bara min pappa. Vi har knappt pratat när jag varit borta, men det har inte gjort något. Vi har testat att sakna varandra mycket istället, och det har gått jättebra. En tes som måste utvecklas kanske. Så här: min mamma har en iPhone 6. Min pappa har en Sony Ericsson som jag köpte på Teknik Magasinet för 999:- 2010 för att min mobil blev snodd. På den "bad boy:n" kan man ringa, smsa och fota med 1,3 mp. Så det första mamma gör på morgonen är att skriva på Whatsapp eller skicka något sms för att kolla läget. Vi pratar på FaceTime (mycket iPhone-reklam, men älskar den jävla telefonen) och "följer varandra" på Facebook och instagram. Pappa och jag, vi mailar ibland. Jag tror han läser min blogg då och då. Men vi hörs inte lika ofta. Så en dag i slutet av april när jag bara tänkte på att höra pappas röst i telefonen var jag nära på att grina. Vi hade inte pratat på sju veckor. Mamma saknar jag som aldrig förr. Hon är min bästis. Vi kan bara vara. Hur länge som helst. 

Iallafall, så jag landade på Arlanda. Under veckan skulle jag ha tre intervjuer och ett studiebesök: studiebesök hos mormor och morfar grek. Så torsdag eftermiddag tog satt jag på röda linjen och gick av till en närförort som blomstrade grönt. Klossarna till hus är så otroligt fula, men jag tycker inte dem är fula längre. Dem står där, de bor där, de smälter in där. På andra våningen plingar jag på dörren till vänster. Och där står hon. Yiayia. Min grekmormor. Bakom smög min lilla lilla papou. Morfar. Han är väldigt liten nu. Han har leukemi. Men det syntes inte, för hans ögon kisade och han log, och skrattade lite. Yiayia hade lagat mat. På bordet fanns spenatpaj, bifteki, en greksallad, broccoli, rödbetor och fetaost. Jag satt ner och skrattade med dem, log lika stort och berättade hur bra allt har varit, och är i Grekland. Och sedan kom den stunden jag ibland tvivlat på att någonsin skulle få uppleva:

Jag satt och åt ensam med min yiayia och papou och jag förstod allt dem sa. Vartenda litet ord. Både jag och papou bad yiayia att sluta prata svenska. Det behövdes inte längre. Jag satt där och mina ögon fylldes med tårar som jag höll tillbaka. Ni är nog få som förstår hur det är att älska två personer, som man aldrig haft en hel konversation med utan avbrott eller tolk. Det var som att äntligen få en röst. Få vara med. Få vara grek. Jag gråter nästan nu, jag är fortfarande helt tagen av den stunden. Jag har suttit i deras kök nästan varje söndag sedan 1993 och nu, 2015, så sitter jag äntligen i en dröm. Nu en verklighet. Det här betyder allt just nu. Jag åkte iväg tre månader för att komma närmare vår dröm. Att närma sig varandra. Bara prata lite.

När jag stod i Nikis vardagsrum i Santa Barbara i slutet av januari och ringde mamma för att be henne att anmäla mig till skolan, kom det som en impuls. Nu eller aldrig. Jag vill plugga nu, nu nu nu, nu åker jag till Grekland, mamma. Det var något jag hade velat göra sedan jag var 16 år. När jag sedan fick mail från Aristotle University att jag hade kommit in på skolan tänkte jag "fan, vad har jag gjort? Borde jag inte bara ta det piano hela våren? Göra ingenting, läsa och skriva bara.". Men nej, jag skulle till Grekland nu. För om jag inte gör det nu, då kanske det är försent sedan. Och varför gör jag det? För jag vill förstå yiayia och papou. Jag vill prata med dem, jag vill inte prata i genom min moster eller min mamma. Låt mig få berätta på egen hand. Inte kan jag bry mig mer om grammatiska fel så länge jag blir förstådd. Älskar att lära mig, men inte att plugga.  Det var samma sak när jag började plugga litteraturvetenskap. Jag vill lära mig att läsa och uppskatta böcker. Nu längtar jag bara till att få läsa på stranden hela helgen. Böcker är bäst. 

Klappar på min egna axel för att jag än en gång följde känslan. Jag vet hur mycket grekiska jag kan. Om provet går åt skogen, whatever. Jag lyckades uppnå det jag ville.

Marknaden

Noterat att jag skrivit ganska negativt om Grekland. Att det är rätt omodernt och efter på sina ställen. Och det är det, men det är ibland väldigt fint och uppskattat det med. Nu på morgonen snoozade jag som vanligt en timme, i hopp om att få komma tillbaka till drömmen. Men det gick sådär, som vanligt. Det skulle vara en fantastisk egenskap om man kunde stoppa drömmen som en film. Som att dagdrömma, men på natten är det inte en själv som bestämmer vad som händer (oftast) utan det är något annat inom en som gör det. Magiskt. Jag kommer ihåg någon film, eller tecknad serie, där pappa som skulle natta sitt barn frågade vad han vill drömma. Så spelades han upp en film och så drömde sonen om det. Magnifikt. 

Iallafall, jag kokade mitt underbara Nescafe och satte mig på balkongen. Svensk julivärme är i Grekland i mars. Klockan nio på morgonen känns det som 30 grader. Sittandes i skuggan ögnar jag i genom grekiska glosor. Det är alltid mycket ljud på torsdagar, för runt hörnet är det 800 meter marknad. Och jag vill ha jordgubbar. Hämtar euros, låser dörren och lunkar ner. 

Bilden är från tidigt i april. Känslan är detsamma.

Bilden är från tidigt i april. Känslan är detsamma.

Det är ännu inte mycket folk, men många gapar som att det hade anlänt kunder som måste överrösta. Det slår mig att säljarna måste överrösta varandra. Det är som att gå in i en djungel. Först kommer fiskstånden, de skriker högst. Allt är så färskt, jag skulle lika gärna kunnat promenerat i havet. Det luktar inte gammal gädda. Det doftar fisk och hav. Fjäll på sardeller, tsipoura och andra små fiskar glittrar som havet. Isen de ligger på ser så klar ut. 

Jag går förbi stånd med nötter, kyckling, kläder, grönsaker. Längre ner hittar jag ett stånd med frukt. Min grekiska flyter på, 1 kg jordgubbar, päron och bananer. Mannen plockar jordgubbar och han ber kvinnan att plocka ett kilo äpplen till fröken. De är fortfarande väldigt noga med titlar. Jag gillar det. Inte för att jag känner mig bättre mot någon annan, utan att någon annan visar en respekt för mig, på samma sätt som jag tackar herr och fru för frukten. När jag vandrar tillbaka ler jag för mig själv. Allt känns så rent och färsk, som om jag just skördat från min egen trädgård. Alla ljud blir som någon melodi. Allt smälter ihop så väl.

Så nu sitter jag här med min andra kopp nes och en sallad på jordgubbar, banan, päron, lite granola och kokos. Kokosflingorna köpte jag i en nöthandel i stan. Till skillnad från i Sverige så smakar det kokos. 

 

Stranden

Igår följde jag med familjen jag bor med till deras sommarhus i Halkidiki. Vi åkte ungefär en timme österut från Thessaloniki och plötsligt var det sol och gröna kullar längst vägen. Deras hus ligger nära en av flera stränder och havet var genomskinligt och glittrande. Mamman och pappan skulle förbereda huset inför sommaren. Jag fick inte hjälpa till, så därför tog jag min bok och lapade sol. 

"Elden tillhör den grupp fenomen som aldrig genomgått evolution."
"Men eldens mest unika egenskap är att den har makten att lösgöra sig från tidens och platsens tyranni."
Karl Ove Knausgård, Min Kamp 5.

Det var sista 60 sidorna av Knausgårds femte kamp som jag avslutade. Han läser i genom kladd och stycken till noveller. En heter "Elden" där han diskuterar ett av jordens fyra element. Hur den är gåtfull, gudomlig, fruktad och evig. Jag läser om eld, känner värme och ser mot himlen. Ännu gåtfullare är solen. Den hänger där uppe, så varm att... att jag inte förstår hur varm den är. Solen är så enorm och magnifik att den kan lysa upp vår sfär. Himlen är blå, kornblå. Min hy rostas, mitt svett är som smör. Jag läser ut boken, pustar ut som om något är över. Som när man sett en Bourne-film och håller i en kudde för att det händer något hela tiden, fram tills eftertexterna rullar in. Jag byter om till bikini och går ner till stranden.

Det har börjat blåsa lite. Handduken ligger bakom en upp och nervänd roddbåt. Tofsen i håret dras ut och brillorna göms i väskan. Havet är svalt. Det påminner om somrarna på Reimersholme. Havet glittrar. Känslan av att även havet slår ut som blommor slår mig. Än är inte turistsässongen i gång och jag övertalar mig själv att havet ännu är orört. Skört kanske. En hemlighet för dem som finner det.  Jag ser botten, och tar ett steg för att känna den. Det blir snabbt djupt och vattnet når nu till naveln. Än så länge skulle vattnet fortfarande kunna vara sött. Det finns inget jag älskar så mycket som havet. Och jag tänker på elden, jag känner värmen, vinden lever, vågorna klättrar längst mitt skinn. Sol, vind och vatten. Det höga berget är Olympos vid horisonten. Jag tar en djupt andetag.

Havet smakar som Grekland.

juliaelfgrenhalkidiki

Att vara flicka, kvinna och tjej i Grekland 2015

Jag och de svenska tjejerna promenerar varje dag till skolan. Det tar en timme för dem och en kvart extra för mig för att jag bor längre bort. I och med att vi kommer närmare och närmare sommaren blir antalet lager kläder färre och färre, och kjolar och ärmar på t-shirtar blir kortare och kortare. Det visas alltså mer hud. Det klarar inte pojkar, kvinnor eller killar av här.

Häromdagen hade en av de svenska tjejerna på sig en lång kjol med slits till knäna, för att kunna röra sig med kjolen. Gå normalt. När en pojke på cirka 9 år går förbi drar han sitter finger i öppningen. Det var inte att han gick nära, för när hon vände sig för att se vad som hände, om vände han sig också om och flinade. 
Den andra svenska tjejen skulle ta sig hem ensam en kväll. Hon var påväg upp till den stora gatan i centrum för att hitta en taxi, när en främmande kille började följa efter henne, gick fram till henne, erbjöd sig att köra hem henne. Hon besvarade aldrig något och när de tillslut kom fram till stora gatan tog han tag i henne och försökte kyssa hennes kinder. Vidrigt. Som tur var såg hon en taxi, slog honom med väskan och sprang till den.

Aristotelous Torg

Aristotelous Torg

Igår på TV:n visade grekiska nyheter bilder från olika stränder runt om i Grekland. Det hade varit skinande sol, mer än 25 grader och strandsäsongen är i gång. Så himla härligt! Bara det att alla "miljöbilder" de filmade för klippet var på 95% kvinnor i bikinis och 5% män i badshorts. De zoomade in på rumpor och storbystade tjejer. 

Gubbar, killar och pojkar tutar från moppar, bilar och lastbilar när man går på gatan. Och som tidigare sagt är det fortfarande många män, killar och pojkar som tror och tycker att kvinnan ska ha två jobb: ett som hon tjänar pengar på och ett hem att hand om.  Mamman i mitt hus skulle laga fyra olika maträtter till middag om barnen och mannen bad henne. Det är en del av hennes arbetsuppgifter. Varför skulle hon ifrågasätta?
På tv häromdagen visades en tjej som hade tagit sig in på en grekisk myndighet och demonstrerade för att det ska vara fler kvinnor i grekiska riksdagen. Hon kastade konfetti på massa gubbar och dansade på ett bord. Älskade det klippet. Men hon inte var grek. Hon var aktivist från Holland. 

Jag känner ingen feministisk anda i denna stad. Det är som om kvinnor accepterar hur det ser ut. Det var lite som hur vår kvinnliga lärare skrattade läppen av sig förra lektionen. Vi skulle i grupper om två eller tre hitta på historier om vad vi skulle göra i helgen. De två "manligaste" killarna skrev att de skulle flyga till Dubai där det skulle vänta 22 tjejer i en pool efter att de hade varit och festat med massa ryskor i London. Min kompis Marah utbrast då "Aha, lesbiska tjejer, era kompisar?" och de skakade hysteriskt på huvudet och sa nej nej nej dem vill ha oss. Lärarinnan skrattade vidare, vilket drömliv de skulle få ha i Dubai! Och i Dubai också där kvinnor inte får ta av sig kläderna när det är 45 grader varmt. VAD KUL FÖR ER, GRABBAR.

Jag älskar Grekland men det börjar mer och mer kännas som en jobbig kusin. Hur kan ett sånt här land vara accepterat i EU? Norden ligger i top för mest feministiska länder i världen, men söder om Östersjön har inte utvecklingen gått lika fort. Utvecklingen av folks syn på kvinnor. Länderna kring medelhavet ses som i-länder. Men vi kanske måste utveckla ytterligare en term för länder som både är utvecklade OCH jämställda. U-land, NIC-land, I-land och Fi-land

Thessaloniki i bilder!

Tänkte visa hur dagarna ser ut i bilder! Skolan, klassrummen och mitt kladd ser ungefär ut såhär

IMG_2827.JPG
IMG_2821.jpg

Jag tror Thessaloniki var en av Europas vackraste städer för ungefär 50 år sedan med stora parker, torg och massa mysiga gator. Nu är det allt för många hus som inte renoverats så många hus ser fallfärdiga ut. Titta bara hur bussarna ser ut. 2015!
 Men Thessaloniki ligger väldigt vackert vid havet och har San Fransisco-liknande kullar från piren. Klara dagar ser man berget Olympus, det är mäktigt!  Utsikten från gamla slottet visar hur stort Thessaloniki är. Cirka 2 miljoner greker bor här.

Och här är mina kompisar! På gruppbilden är mina klassisar från klass A2, på de andra är det dem jag lärt känna i A1 och lite andra nissar.

Och självklart massa selfies. Yes, ja, nai. HÄJ! Ser butter ut, men jag försöker bara vara stenhård som en dörrvakt.

IMG_3775.JPG

Det är så mycket enklare att vara glad

Jag känner mig så glad. För ingenting, eller allting. Det kanske är för att jag har samma rutiner varje dag. Det kanske är för att jag tar en paus från vardagen hemma. Det kanske är för att det är soligt här i Grekland varje dag nu. 

En vanlig dag vaknar jag 8.30. Äter frukost bestående av en apelsin, ett päron och ett ägg framför datorn med en kopp kaffe. Läxorna görs även då. Sedan promenerar jag 1 timme och 15 min till skolan. Där har vi lektion i nästan fyra timmar. Antingen promenerar jag direkt hem eller flanerar runt på stan. Det finns tusentals kaféer, barer och restauranger. Igår var vi på bio t.ex. Om jag går hem, då äter jag det som lagats hos familjen jag bor med. Sedan händer det inte så mycket mer. Läser, skriver, snackar. Kanske går över till svenska tjejerna som bor nära. Är det fredag eller lördag går vi ut. Rätt enformigt kanske, men rätt skönt. Känns som tiden går snabbare, och det är ju bra för att jag längtar hem. 

Jag känner mig så glad. Jag frågar mig själv varför jag har så många deppiga låtar på min offlinelista på Spotify. Jag vill lägga upp glada bilder. Att min telefon ser ut att ha blivit överkörd av en bulldozer gör inget. Jag är nöjd med att dricka Nescafe varje morgon.

Och jag längtar mycket mer. Jag drömmer inte om pengar, jobb, resor. Jag längtar till sommaren. Jag längtar till min familj. Till mina vänner. Jag känner mig kär. Kär i kärleken. Kan allt alltså vara såhär enkelt och härligt? Jag har inga krav på någonting. Det är någon känsla av att jag borde ringa och berätta det här för någon, någon jag är kär i. Men jag är ju inte kär någon. Det kanske räcker med kärleken till en kompis. Och vad är det jag ska berätta om jag ringer någon? 

”Hej, jag är glad!” 
”Aha, vad var du innan?” 
”Mindre glad tror jag.”

För ungdomsbekymmer, är det tolkat som en sjukdom än? Som en förkylning vill säga?

Uppdateringar.

Jag tänker mycket. Funderar, filosoferar, diskuterar. Jag misstänker att jag mediterar när jag talar och skriver, för jag bara skriver/säger saker då. Utan omtanke, det bara väller ur mig. Jag har sett det som besvärligt att höra en inre röst hela tiden. Vad är det jag undrar över och pratar om? Hur länge kan jag tänka? Tar jag en löparrunda för hälsan eller för att tänka klarare?

I vilket fall. Sju veckor har gått och mycket har hänt. Inom mig. Sex veckor är kvar. Vad mer kan hända?

Det som hänt är att min grekiska har blivit bättre. Improved som jag inte kommer på svenska ordet för nu. Lektionerna är på 95% grekiska, 5% engelska. Jag skriver på grekiska, engelska och svenska. Det är en grekröra i huvudet till och från. Tyvärr har mina studier inte fokuserats på grekiskan, utan på arbetsprover till skolor. Fel fokus kanske, men jag är glad att jag gjorde det. Klapp på axel.

Mina bästa vänner är två tjejer från Sverige, Clara och Lovisa, och en tjej från England, Marah. Orkar inte lära känna fler. Sjukt skönt.

För lite mer än en vecka sedan kom jag hem från Paris. Jag avslutade ett två veckor långt påsklov i franska huvudstaden med mina bästa Lovis. Clichéartat var det Hanna Widells och Amanda Schulmans podcast som fick mig att åka när de pratade om ”saker vi ångrade att vi inte gjorde”. Paris är alltid en bra idé. Det var fjärde gången jag hälsade på Lovis och det var klart den bästa. Även Johan fick international visit, både från Grekland och grabbgäng från Sverige. 

Vad kan jag berätta om greker? Generellt, jag hade inte insett hur religiösa de är. Ortodoxa. Alla tror på gud, många tycker prästerna är vider. Greker är konservativa. Killar i min ålder drömmer fortfarande om en framtid med familj, jobb och en kvinna i köket. In princip. De dricker kaffe fram till 22 på kvällen. Häromdagen fick mamman jag bor med besked att hon framöver eventuellt kommer inte få lön, utan en lapp där det står "Grekiska staten är skyldig dig". Hon är lärare.

Vad är det jag har tänkt på? Jag har fortsatt på det jag påbörjade i New York i september förra året. Vem är jag? Vad vill jag? Varför är jag jag?Det är en process, det tar tid. Inte undra på att Knausgård skrev sex böcker om det. Att tänka på ”en mening med livet” känns bara obefintligt. Jag skrev till min kompis Jacqueline att det finns inget svar på den frågan. Att livet ska handla om att ta reda på, eller erkänna för sig själv, vad man tycker om och vad man inte tycker om. Och just erkänna, det ordet måste nästan understrykas. För jag vet vad jag vill, men någonting inom mig tar vändor och gör mig osäker. I stil med ”är det så enkelt? behöver det inte funderas över?”. Nej, jag tänker inte fundera mer. Jag vill bara göra det enkelt för mig nu. Mitt liv ska inte vara svårt.

Jag vill uppleva.
Jag vill skriva om det.
Jag vill prata om det.
Jag vill dela med mig av det.
Jag vill leva med det.

Jag är så glad och tacksam att jag har gjort och kunnat göra allt jag gjort. Jag har provat nästan allt jag velat göra. Gymnasiet var tre år. Mina egna skola tiden efter studenten har snart varit tre år. Jag är redo för nästa steg.

Thalia, jag, Clara och Lovisa

Thalia, jag, Clara och Lovisa

En dag vet vi iallafall vad vi tycker om.

Jag sitter på ett fik på det största och mest kända torget i Thessaloniki. Inte långt härifrån finns ett annat torg där judar sköts till döds av italienare under andra världskriget. I onsdags var det Greklands nationaldag, frihetsdag, då de, vi, minns hur vi blev självständiga från det osmanska riket. Grekerna har upplevt enormt mycket plågor. Ni vet inte hur många krig de har tagit sig i genom. Hur många inbördeskrig. Den kamp som råder nu är den ekonomiska. Det finns inga jobb, och många behöver två arbeten för att kunna få hushållet att gå runt. Matten går inte ihop. Det som nämnts är problem, kaos och olycka.

Jag upprepar mig igen. Jag har en familj som älskar mig, tak över huvudet, hälsan med mig (vad jag vet). Men majoriteten av det jag skriver om är om alla dåliga känslor jag känner. I skrivande stund sitter jag på det här torget, utan wi-fi, väntandes på en ny klasskamrat, med ett anteckningsblock stort som en handflata framför mig. Blicken kan inte riktigt få en panoramabild av torget, jag sitter för nära en buske och det är annat folk som sitter i vägen. Musiken som spelas är bra. Det är livligt, stämningen är trevlig. Enkel. Jag kanske bara ska njuta av den här stunden. Den kanske inte sker igen. Varför skulle den inte ske igen? Jag kanske blir påkörd på vägen hem. Kanske får fnatt och tar ett plan hem imorgon. Eller ett plan någon annanstans. Jag kanske drömmer allting, allt jag hittills upplevt har inte hänt så att säga. Men att sitta så här,och bara vara, här i nuet, kanske är och blir en unik stund. Och om det är så, är jag lycklig nu? Är jag lycklig där jag är idag?

Olycklig är jag inte. Ofta senaste halvåret har jag insett och analyserat, ibland till och med fokuserat på hur meningslöst detta jävla liv är. Det bara är det. Att komma till. Leva. Dö. Som ett långt lidande som jag ändå kan må bra i genom. Som jag kan älska i genom. Men jag är inte olycklig. Skulle någon kanske kunna göra en bra skala mellan OLYCKLIG och BEKYMRAD? Vilket ord skulle då passa in på mig?

Gäster får alltid något ätbart till drycken de beställer i Grekland. Kaffe som vin.

Så i denna stund, just detta nu, som jag tydligen inte kommer att uppleva igen: är jag lycklig där jag är nu? Om jag skulle betygsätta mitt liv skala 1-10, vad blir det? Vilket nummer är det, och vilket nummer skulle jag vilja att det är? Var är det ballt att vara nöjd och glad? Jag vet inte. Vem var geniet som kom på lagom? Satte han eller hon en femma på sitt liv? Det känns onödigt och orättvist att vi tänker sådana här tankar då vi är så unga. Jag är ung. Tycker jag. Jag har nog precis levt en fjärdedel av mitt liv. Kanske en femtedel. Och ändå vill jag sätta ett ord eller en hel enkel felfri mening på vad jag är i dag.

Hur kommer det sig att den sista man lyssnar på är sig själv? Jag skrev till min kompis Jacqueline i veckan, att vi aldrig kommer veta meningen med livet. Vissa frågor behöver inte besvaras. Vi kommer lära oss vad en själv tycker om, och inte tycker om. Vad vi vill säga ja och nej till. Och jag blir tvär, galen av att kunna säga det till många andra men inte till mig själv. En dag kanske jag säger ja till mig. Och till dess så kanske jag kanske bara ska sitta här, tyst, på ett café i en fantastisk stad och lyssna på jazziga covers av Avicii och tycka att livet är mycket härligare än allt annat vi inte vet om.

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Thessaloniki, Grekland. Min bild! 

Jag är 13 år och alkohol är inte spännande ännu, jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor men det är nog bäst att jag blir ingenting

”Hur är det i Sverige? Vad äter folk? Vad jobbar ni med? Vad är det för typiska traditioner?” frågade läraren.
”Jo, för det första är det precis som i USA, att New York och resten av USA är två olika världar. Stockholm skiljer sig mycket från resten av Sverige. Folk vill bli jurister, ekonomer eller mediamänniskor. I och för sig vill jag bli copywriter eller något sådant, så jag är inte mycket bättre själv. Vi är inte speciellt religiösa. Ni går till kyrkan varje söndag, vid påsk och vid julen. Vi går när det är skolavslutning. Och om något gifter sig eller om ett barn ska döpas. Traditioner finns, men det är mest en anledning att kunna dricka mer än vanligt. Vi har väl blivit lite som ryssar. Det är alltid mycket alkohol inblandat. Och nej, jag är väl inte bättre själv” svarade jag. På taskig grekiska.

Jag har varit i Grekland nu två veckor. Det har inte varit bärs på stranden efter lektionerna eller abnorma mängder frappé om kvällarna längst strandpromenaden. Lite för att det mest varit grått och kallt. På morgonen kan det vara soligt och varmare, men på eftermiddagen blir det kyligt och blåsigt igen. Utan för att jag har blivit 13 år igen. 

Jag åker buss till skolan. Jag sitter där i 3,5 timmar. Jag åker hem. Jag stannar hemma. Läser lite. Uppdaterar Instagram lite. Mycket. Går och lägger mig, och sover minst nio timmar. Förra veckan kändes en vecka som en månad. Nu känns två veckor som en månad. All denna vila jag tillåter mig själv är som en lång utandning. Det är som om jag väntar på att damm ska komma ut ur strupen. Jag har en ganska rolig ny klass, fick hoppa upp en klass för att det var lite för enkelt i den första. Och det är roliga personligheter i den nya, men jag orkar inte lägga energi på att hänga efter skolan. Orkar inte lära känna några nya. Ens på helger. Familjen jag bor med, har en dotter som pluggar i Sofia, Bulgarien, och en son som gör lumpen. Han är hemma tre gånger i veckan ungefär och det är nog han jag hänger med mest. Snackar lite skit vid köksbordet. Kanske åker till något fik på kvällen. Han lär mig värdefulla ord som galen, knäpp, jag orkar inte, lumpen dödar mig, osv. Dock sammanstrålades jag med två svenska tjejer i den första klassen också, Lovisa och Clara. Dem är härliga.

Även om dagarna inte består av skrattattacker eller jakter efter gyros, så är det ganska nice att göra inget. Jag läser mycket istället. Tänker på vad jag vill skriva. När de frågar om jag vill ha öl eller vin till maten så säger jag att jag bara dricker på helgerna. I fredags och fredagen innan drack jag. Men det kändes mest som ett jaha. Fanns inget sug eller spänning. Knappt gott. Istället så doppar jag en tesked i familjens stora honungsburk. Det är något grekiskt guld från Halkidiki som är, ja som guld. Det är en len sirap som tar över hela tungan och gommen och är lite bitter men så söt. 

I stora drag mår jag väl bättre. Händerna skakar inte. Med stor kraft försöker jag leva i nuet, carpa, och tänka att det som händer i juni när kursen är slut, det händer då. Men jag kan inte låta bli att tänka framåt. På morgonen vaknar jag med motivation och vilja. Jag ska fan vara bäst i denna grekklass! Jag är ju GREK. Jag kan bara vara bäst! Men så blir klockan 12, livslusten sugs ut. Längst bak sitter jag, glömmer all grekiska jag kan. Jag förstår när jag lyssnar, men har ingen aning om hur jag ska säga det jag vill. Istället rymmer jag bort till dagdrömmandet och försöker intala mig själv att jag lider av hybris och förmodligen skulle göra bäst i att kasta alla drömmar långt bort så det enda dessa drömmar kan nå är hobbyverksamhet. Skrivdrömmarna. Så möter man någon på stan som berättar om dennes intressen, och pushar denne till att göra det den vill. För man ska följa sina drömmar. Det ska jag också! Jag vet inte hur jag ska göra det själv, det är lättare att uppmuntra andra. Jag kan inte vara två personer mot mig själv, en som pushar och en som tar emot detta. 

En klapp på axeln är att jag äntligen gör det jag gör här i Thessaloniki. För det har jag velat göra sedan jag var 15 år, och nu gör jag det. Jag ville läsa litteraturvetenskap sedan jag läste någon gång under gymnasiet att alla som jobbar i TV studerat det. Och jag gjorde det. 

Herre, denna text är lika obalanserad som vädret.

Γεια σας , είμαι μια χαρά ! (Hej på er, jag mår bra!)

UPDATE: Jag ska bo i Thessaloniki, Greklands nästa största stad som ligger i norra Grekland, till och med juni för att studera grekiska fem dagar i veckan. Detta är något jag har velat göra de senaste fem åren. Beslutet togs när jag var i Costa Rica och kände att jag absolut inte vill hem.

I fredags landade Aegan Flight A3111 på Thessalonikis flygplats. Jag möttes av familjevänner med blommor, pussar och kramar. Vårt första stopp var på IKEA för att äta lunch. Detta var inte på mitt initiativ. IKEA här ser ut som IKEA Kungens Kurva i Stockholm, men mindre. Och istället för potatismos får man pommes till köttbullarna. Och det är olivolja och oliver i salladen. Därefter åkte jag och en av dessa, Dimitri, för att titta på en lägenhet i stan nära skolan. 
"Om du inte vill bo där, då tittar vi på nästa. Om du inte vill bo där, åker vi till Vasiliki. Du kan bo hos Lefteris, hos mig, hos Effie, var du vill! Du väljer!" säger Dimitris. Och alla andra. Samtliga är oerhört måna om var jag ska bo och vad jag vill göra. Vad jag vill äta. Om jag vill duscha, osv. Notera att detta är inte släktingar, utan familjekompisar till mina morföräldrar från början. Våran familjer har gjort mycket för varandra, och därför skapas ett typ av blodsband mellan oss. Jag är nu kusinen från Sverige. Den här släkten är stor, min i Sverige är rätt liten. Där har jag en bror, några sysslingar, fyra halvkusiner som jag inte träffat på år. Min moster med familj bor i ett annat land. Farmor och hennes man, mormor och morfar. Här har jag fått fyra nya farbröder, två mostrar och tio kusiner över en helg. Hos den moster jag bor hos är barnen på vift, sonen gör lumpen utanför Thessaloniki och dottern pluggar till tandläkare i Sofia, Bulgarien. Dottern som jag ännu inte träffat, pratar jag i telefon med varje kväll. Helt sjukt. I söndags var sonen hemma frå lumpen och vi besökte en av hundratals caféer i stan. Grekerna kan cafémysinredning. Och det är fullt med folk överallt, även om det regnat varje dag sedan torsdags.

Jag hade min första lektion igår. Universitetet heter Aristotelos där 50 000 elever studerar, vilket gör Thessaloniki till universitetsstad och mer modern, vill säga, mindre konservativ än andra grekiska städer. Toaletterna är som i Indien, håll i marken utan toalettpapper. Klassrummet är litet, eller anpassat för den lilla klass vi är. Vi är ett dussin själar från hela världen som har möts i mitten. Denna greksallad härstammar från Australien, England, Serbien, Bulgarien, Syrien, Togo, Kongo, Sverige. Det är till och med en präst från Ryssland med oss. Jag trodde han skulle välkomna oss nyanlända, men snällt satte han sig längst fram i klassrummet. 

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Bilden är förvisso tagen hemma i Stockholm, men det är ungefär såhär jag mår. Lugn och bra.

Första lektionen bestod av mindre presentation av skolan, de grekiska bokstäverna och några verb. Tempot verkar vara ganska högt, men det uppskattar jag. Jämfört med flera andra i klassen så bor jag iallafall med greker, vilket gör att min lektion börjar då mitt alarm ringer. Kanske borde byta ut Veronica Maggios röst att vakna till, till kanske.. Antique? Haha, OPA OPA, OPA OPA!

IALLAFALL, JAG MÅR VÄLDIGT BRA OCH JAG ÄR BARA TRE TIMMAR FLYG FRÅN STOCKHOLM OM JAG VILL HEM!