Var är jag?

"Du möter nog den bästa versionen av mig just nu."

Jag var på en dejt igår. Vi drack kaffe på Urban Deli. Det var tidigt under våra presentationer av varandra som jag berättade att han som satt mittemot mig, mötte en väldigt glad och härlig del av mig. En sådan person jag har varit sedan starten på Berghs. Och det var fint, för han var lika glad. Så glad att jag glömde tiden, så glad att jag bara noterade att folk gick utanför fönstret, men inte vilka. Där satt vi från halv åtta till tio på kvällen. Då promenerade han med mig till gatan där jag bor innan vi skiljdes åt och han tog bussen hem till sig. 

I dag väcktes jag klockan sex av klockan, var på gymmet femton minuter senare. Halv åtta var jag tillbaka. Hann ha en stund på morgonen, göra juice och koka ägg. Läsa en gammal tidning. Men i skolan kände jag mig mest bitter. På rasten tog jag tunnelbanan hem, bytte skjorta, hetsåt godis. Åkte tillbaka till skolan, satte mig längst bak i klassrummet. Kände mig trött, lutade armen mot fonstret och blundade i tio minuter. Sedan reste jag armen. Skjortärmen fastnade i någons gamla tuggummi. Vem lämnar ett tuggummi i fönstret? Är detta karma? Vad gjorde jag fel? Jag jobbade bra igår, jag hade en bra kväll igår, jag gick upp och klarade av ett mål imorse. Varför känns det inte 100? 

Jag vet att jag någonstans störts av att jag inte tänker lika mycket, på det jag annars brukar tänka på. Det osvarade, det oförklarliga, mina frågor, om mitt liv. Och nu ska vi göra en övning. Vi ska skriva fem saker, ord eller meningar, som är betydelsefulla för min identitet. Kul. 

En kort uppdatering

Jag älskar att gå i skolan.
Jag tycker väldigt mycket om min klass (speciellt efter klassfesten i fredags).
Jag tänker inte framåt, jag mår väldigt bra där jag är nu. Här och nu. 
Jag har väldigt ont i hela kroppen. Det är som att alla leder är svullna och jag rör mig långsamt och stelt. 
Papou är väldigt sjuk. 
Jag träffar inte min bror så ofta, eller pratar med honom. Men det gör inget. Han gör sitt och jag gör mitt. 
Jag skulle vilja ha en fin regnjacka. Det är monsun utanför och jag misstänker att det kommer hålla i sig ett tag. 

Vad är en bra dag?

Det var i september förra året en lång process av tänkande började. Från att undra vem jag är i vilken värld i vilket liv med vilken mening, till att undra varför jag går omkring och tycker synd om mig själv, varför är jag ledsen? Till att hamna vid en mycket simplare fråga, närmare nuet. Läs rubriken. 

Det är en övning i sig att bara tänka på små bra ting. Vad är bra? Det borde vara saker som får en att känna något positivt.

Det var förra onsdagen. Jag hade bett min mormor att ringa mig no matter what. Ring inte mamma i Grekland eller min moster som inte bor i Sverige. Ring MIG, jag är här. Så ringde hon i onsdags morse, cirka kl 8.30. Sjuktaxin hade inte kommit. Jag ringde taxin, ringde tillbaka till mormor, allt bra, jag lade på luren. Vred på hakan som om jag kommit på något: hon ringde faktiskt. Making some progress. I hallen kom jag på att jag hade med mig nyckeln till butiken. Hittar den inte. Åker iväg iallafall, försöker få tag i vakten till gallerian. Hittar nyckeln i plånboken. Klappade mig själv på axeln för att jag var duktig och hade lagt nyckeln på ett så bra ställe. På gatan vid Hötorget hittade jag en femma. Nämen nämen. Jobbdagen rullade på fort. Jag tog en promenad hem. Mötte inte upp någon på kvällen. Dagen var nog mest jaha, men jag kände mig nöjd när jag var på väg att lägga mig. 

Nöjd över vad egentligen? Räcker det att sånna här småsaker sker för att dagen ska bli bra? Eller är det att jag faktiskt märker dem här sakerna? Ingenting går förbi mig, jag noterar små saker. Det har jag alltid gjort, men det jag inte kanske gjort tidigare är att höja de små positiva sakerna. Negativa ting har och är ofta för mig mer att tänka på. När tankarna är små, och händelserna små, känns också dagarna ganska små. De rinner förbi och har ofta ingen anledning att berättas om. Jag tror jag skräms av den vardagen av att göra samma saker. Om och om och om igen. Iallafall om man tänker för mycket. Tänker man inte alls spelar det nog ingen roll. Det kanske är det man egentligen ska sträva mot. 

Varför är inte bra och positivt lika åtråvärt som något dåligt?

Ingen ska vara ensam.

Det är skillnad på att känna sig ensam och vara ensam. Ensamheten måste vara som kärleken: åtråvärd, hatad, beaktad, älskad, läskig, spännande, främmande, ens bästa vän. Det finns så många som inte vet hur man tar vara på den, och det finns lika många som inte är värda den. Jag är inte ensam. Men jag känner mig ensam. Jag tror inte på en tvåsamhet i ett "vi". Du kommer aldrig finnas i mig, i mitt tankerum och styra mig. Jag kommer aldrig finnas i dig. Visst kommer jag kunna lära känna dig, och du mig, och vi vet om varandras vanor, kan enkelt gissa vad den andra kommer säga, men vi kommer inte bli "ett" i något annat än ordet "par". Vi är ett par, men jag är jag och du är du. Du är inte jag. Och jag är inte du. Av den anledningen distanserar jag mig och finner mig ensam. Det behöver inte vara negativt. Det kanske är tillfälligt. Men det är så det är. 

I måndags gick en god vän till mig bort. Jag har en stark känsla av att han var mycket ensam. Den dåliga ensamheten. Han ville inte ge livet fler chanser. Igår fick jag ett samtal om att min morfar har mer cancer än endast i blodet. Innan det fick jag ett annat samtal, som gjorde att jag ringde flera samtal. Ett av samtalen var på engelska. Och jag sa "a friend of mine from my group in Greece has passed away". Och jag vet inte om det var för att jag sa det på engelska, men jag förstod något eller hörde något som jag inte hört innan och jag grät. Nu grät jag. Han är död! Han är borta, han finns inte. Det tar tid att förstå en del saker. 

Allt är pulshöjande. När klockan tickat till fem märker jag att någon tagit min tvättid väl nere i tvättstugan. Jag hittar den grannen, går upp alla tre trappor men på andra våningen känner jag hur ovant andfådd jag är. Det är ett sugrör i strupen, lungorna shippar och drar efter ett litet andetag. Jag slutar med dubbelstegen och fortsätter till tredje våningen. Han ansåg att jag skrivit mitt namn otydligt. Ja, det var en svag penna och det är mörkt där nere. Det är förståeligt. Vi kommer överrens, han får tvätta klart i en maskin och jag i de andra två. Hemma igen städar jag som en stormvind, jag kan inte tänka klart och måste hålla på med någonting hela tiden. Telefonen plingar, lådor öppnas, kläder viks, dammsugarpåsen är full. Till slut är kläderna torra. Jag är inte så hungrig ännu.

Klockan blir åtta. Jag känner mig inte hungrig men något säger att jag måste äta. I Spanien köpte jag spanska skinkor och ostar. Dessa skivades upp på en skärbräda och tillsammans med en flaska vin satte jag mig i min säng. Det här var ju vackert, vad mysigt jag har det. Mobilen fick fota, jag började redigera och rätt var det var skulle jag skriva en beskrivning till bilden innan det skulle läggas ut på Instagram. Jag skrev:

juliaelfgren_winenight

Jag hatar att vara vuxen. Det ser så lockande ut. Men det är så mycket som inte känns eller syns när man är barn.

Bilden åkte upp. Bilden togs bort. Varför måste jag berätta för omvärlden om det här? Vad är det jag vill åstadkomma? Instagram är ingen inspirationssida för mig. Det är blaj. Mer och mer som cigaretter, beroendeframkallande skit som inte ger en ett skit. Men där satt jag, lutandes mot väggen. Jag spelade Matt Corby i högtalarna. Tuggade långsamt. Drack törstigt. Jag smsade och frågade om en kompis kunde komma förbi. Och jag började gråta. Inte för att denne kom. När jag frågar om hjälp känner jag mig liten och svag. Som en liten flicka som sitter i ett hörn, rädd för något. Läpparna pressas. Ögonbryn och ögon vinklar neråt. Jag är ledsen. Samma sak hände på bussen senare samma kväll när pappa smsade och frågade om jag ville komma till Grekland. Någon tänker på mig någonstans. Jag blir rörd och gör samma min. En annan tår. Jag tänker på allt som hände igår och gör samma min. Jag känner mig vilsen, ensam, ledsen, tacksam. En annan tår. 

Det är inte bra att sitta inne för länge, så nära tiotiden gick jag ut. Det enda jag tycker om men den svenska sommaren är kvällar i juli. De är inte ljusa. De är friska. Lagom mörka. Lagom långa. Jag tycker inte om något annat. Visst är Stockholm vackert, men jag tycker inte om allt det andra.  Conversen bar jag utan strumpor, jag skulle inte gå så långt nog. Stegen gick bort till Hantverkargatan, tillbaka på St Eriksgatan och så stod jag på St Eriksbron. Jag sprang från den högra sidan till den vänstra för att se vattnet och spåren som försvinner bakom Birkastan. Himlen var rosa, vattnet så blankt att flygplansstreck tyddes på ytan. Och där, mitt i sjön, låg ett ensamt näckrosblad.

juliaelfgren_steriksbron

Och det var väl ungefär så jag kände mig. Ingen vet att jag ligger här och flyter just nu. 

Det flög knott runt mitt ansikte. Jag brydde mig inte. Som en ko i ett hörn av hagen.

Folk vågade stanna och fota väldigt nära från där jag stod. En del blev tysta när de närmade sig. Vad tänker hon som står där vid bron? Ska hon hoppa? Vad tittar hon på? Ska vi fota, det ser ju vackert ut det där. Eller fortsätt, det är nog samma utsikt imorgon eller någon annan dag. 

Precis som imorgon och alla andra dagar är ensamheten anhängare till mig. Vakna ensam, jobba ensam, äta ensam, tänka ensam. Hittills har jag klarat av det. Men det gör mig så jävla ledsen att det finns folk som inte vill vara ensamma som är det. Folk som inte har någon eller vågar ringa någon och be dem komma. Varför gör det ont och varför är det läskigt att be om hjälp? Men är att be om sällskap att be om hjälp? Det är inte så mycket begärt. När jag var tre fyra år skulle min morfar stanna över natten på något sjukhus. Mamma och jag var och hälsade på hos mormor. När vi skulle gå sa jag nej. Jag ska sova här, jag lämnar inte yiayia (mormor) ensam. Tre år. Fucking tre år och jag fattar redan då att ingen, ingen ska behöva vara ensam. 

Det här hänger ihop med att jag gör allt för mina vänner. Nej finns inte i min bild. Men det är svårt ibland, sedan gymnasiet har jag gjort så mycket olika saker att jag träffat så mycket människor. Det är för många, och jag kan inte välja eller prioritera. Jag vet inte hur man gör. Samtidigt vet jag inte vilka som vill ha mig i sitt liv. Vilka jag vill ha i mitt. 

Om du känner mig, om du vet att jag skrattar med dig eller ler med dig, eller gråter med dig: jag är där för dig. Om jag inte hunnit säga det innan, jag gör vad som helst för dig för att jag bryr mig om dig. Och du som läser detta, du kanske har träffat mig en gång. Men fråga mig, jag gör dig mot all förmodan den tjänsten. Min största rädsla är att du inte ska veta det. Fråga. Och glöm inte att det finns andra som älskar dig, bryr sig om dig och kommer göra vad som helst för dig. 

Jag orkade inte promenera längre. Jag satte mig på buss fyra. Det suger att inte ha hörlurar. Det är fler som pratar på bussen än på tunnelbanan får jag för mig. Den tog mig till Skanstull. Jag sprang över vägen. Jag satte mig på buss fyra. Den tog mig hem. Jag låg i min säng. Jag är lika trött idag. 

En liten lista.

Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?
OC! Mad Men! Keeping up with the Kardashians! Haha, vafan

Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?
Delfinskötare och kock. Brandman. Artist. 

Vilken är din favoritdoft?
Mormors tvättmedel. 

Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?
Kanske uppe vid Monteliusvägen. Upp i berget i Kalamata så jag ser hela staden och solnedgången.

Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?
Ringer alla som är markerade som "FAVORIT" i mobilen. Ingen idé att blogga liksom. Äta upp alla hallongrottor jag precis lagat. Vad gör man? Plötsligt FINNS INGEN mening med livet.

Vilket är ditt favoritverktyg?
Saxen, kniven, pincetten. 

Vad gör du om tio år?
Samma saker som idag fast tio år bättre och rastar min lilla vovve eller minigris. Oink oink.

Hur skulle du hantera det om du vann 4500 0000 miljoner? 
Ge 99% till Grekland så löser det nog sig. Jag vill bara ha en ö uppkallad efter mig i utbyte. 

Är du beroende av något?
Naeä. När jag hade 25 förpackningar med kokosvatten hemma var jag beroende i 25 dagar. Men jag får flipp och behöver resa bort när jag har varit på samma ställe för länge. 

Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?
Vi hade en hel del hits, eller brända skivor i mitt handbollslag. En del har använts i massa filmer som en tjej i laget, Bella, gjorde. Då skulle jag nog skratta till lite. Sen blir man alltid glad av Ricky Martin, Spice Girls, NSync.

Vad gör dig riktigt förbannad?
När de man kallar vänner är obror. Min blodsbror kan jag bli arg på för ingenting. Sorry Felix. Men jag blir ju aldrig riktigt arg, tyvärr. 

Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?
Photoshop gjorde en tidningsreklam när jag gick i sexan tror jag, där det bara var en orange bakgrund med texten "Fyra av fem filmstjärnor använder Photoshop."

Är du lik dig nu, som du var när du var barn?
Jag tror jag var gladast fram till den åldern jag har lite minnen från. Mina tidigaste minnen är från att jag var fem. Alla foton innan det ser jag alltid svinglad ut. Som Musse Pigg.

Jag svävar hellre här.

Jag tyckte bättre om filmen Gravity än Interstellar. Sandra Bullock vilse i rymden med utsikt över jorden kändes mer verkligt, det nådde mig. Det där överdimensionella med andra galaxer, traxer, braxer, och obesvarade frågor lockar mig inte. Det skrämmer mig mer, jag vill inte veta hur oändligt rymden är. Någonstans tycker jag inte om när människan gör saker som människan egentligen inte borde göra. Det onaturliga. Tyvärr är det så måcket sådant som är vardag, så det är ingen idé att ens klaga på. Och det kan vara allt möjligt jag menar. Datorer är konstigt. Att flyta ed stora skepp är konstigt. Att göra kaffemuggar av plast, vad är ens plast, är konstigt. Att flyga är konstigt. 

Igår orkade jag ta tag i min cykel. Däcken var helt tomma på luft. En hel vinter i ett källarrum har punkterat slangarna. I tvättstugan fann jag en trasa och drog bort allt damm. Det ett gäng polacker som renoverar fasaden på baksidan, sidan där fönstrena vätter mot innergården. Det har spacklats, slipats, putsats, renoverats sedan någon gång i april tror jag. Jag var inte här vid starten. Dammet som framkallas av varje rörelse susar i genom det stora plastlakanet som täcker hela huset från taket. Dammet lägger sig på byggställningarna, på stängslet och på asfalten. Dammet flyger in i cykelrummet. Dammet hänger förmodligen i luften.  Det varken känns eller syns. Men tänk om det hade glittrat. Men tänk om hela gården hade sett ut som havets yta. Djupet var transparent. En glittrande fasad skapad av en annan fasads smuts. 

Vid Vasaparken finns ett litet hus med en pump. På vägen dit lyssnade jag på en spellista med samtliga artister som ska uppträda på Way Out West. När jag inte är på något speciellt humör spelar det ingen roll vad jag lyssnar på, och därför tillåter jag låtar jag aldrig tidigare hört gå till sista refräng. Ena korken, pluppen, till ena däcket är trasigt. Jag kommer nog behöva pumpa en gång till. Cykeln leddes ut till gatan och jag hoppade upp. Benen tryckte ner pedalerna, jag stod upp. När jag fick fart gled jag upp så pedalerna pekar kvart över nio eller kvart i tre, stod upp och kände mig mäktig. Svävande. Hörlurarna var kvar, mobilen låg i korgen. Den här cykelrundan skulle bli en cykelpromenad. 

Jag seglade ner för Odengatan, svängde till Birger Jarlsgatan, upp Norrlandsgatan, genom Kungsträdgården, förbi slottet, via Fredsgatan och det största i min vy var Stadshuset. Och det var där jag lyssnade på musiken. Mellan träden i en allé släppte jag handtagen och bredde ut armarna. Jag flög. Svävade. Det här var bättre än alla filmer. Visst hade jag velat ha kraften att flyga, men om det är så här det känns så räcker det. Jag vill inte ha något utanför denna värld. Att cykla är magiskt. Jag åker hellre buss än tåg. Jag cyklar hellre än att åka buss. Vinden, Norr Mälarstrand, träden, glittret, luften, cykeln, ljudet. Det här var inte så svårt. Därför blir det så bra. 

Tankeverkstan innan Berghs om Berghs.

Jag vet inte om jag riktigt förstått vad jag har gett mig in på. 

Det var i Santa Barbara jag och Niki stod och läste i genom intagningsprovet tillsammans, som släpptes i slutet av januari. Förra årets prov läste jag i genom själv och gav upp direkt. Uppgiften var att man skulle få fler att rösta i valet. Kom inte på något spontant, så orkade inte ge mer tankar åt det. Men i år var uppgiften att återuppliva en produkt, ett varumärke eller ett företag (ish) från skuggan eller graven. Jag ringde min pappa, visste att han skulle sakna ett antal saker. Han är en sån som skulle skriva "Det var bättre förr" på sin grav. Skulle i och för sig vara en ganska passande mening för en mycket omtyckt person. För någon mindre omtyckt "tala silver, tiga guld". Hehe.

Nåväl, han började rabbla. Volvo Amazon, Clock Hamburgare, Choklad-Zingo, V-jeans. Jag är ju som jag är, vill helst jobba med något ingen annan kommer jobba med. Så sa han det jag inte hade någonsin hört talas om: Kavli's Raketost. Det var alltså en hårdost som var förpackad i ett rör, med ett snöre man skivade osten med. Denna lustiga ost slutade tillverkas då snöret blev ohygieniskt och det fanns ingen maskin som riktigt kunde massproducera produkten i fabrik. Jag kom på en lösning till det hygieniska direkt, samma dag. Men tyckte det var lite väl enkelt, så jag lät det vara. Jag kanske kunde hitta en annan produkt/företag eller en annan lösning. Någon som kunde vara ännu fyndigare. Tiden gick och dagarna innan påsklovet i Grekland så hade jag en riktigt trist vecka. Sjuk, inget självförtroende och det var för mycket tankar åt fel håll. Jag tror jag pratade med min kompis David i telefon och halvskrek "JAG SKITER I DET HÄR. VARFÖR SKULLE JAG KOMMA IN?".

Två dagar senare satt jag med photoshop och word, sladdade mellan programmen genom att dra fyra fingrar åt höger eller vänster på min Macbook. Jag kan ju skicka iväg en ansökan iallafall, det skadar inte. Och ju mer jag jobbade med det, desto mer älskade jag det. Helt plötsligt fanns det alltid något att komma hem till efter lektionerna i grekiska. Det var så skönt att pilla. Det bästa jag kan jämföra det med är träslöjden i nian. Det är helt sjukt hur länge man kan sandpappra en slev. Hur det inte fanns tunna, lätta, små hammarslag nog för att rätta till en plåtburk eller en silverring. Hela tiden kunde jag sudda och skriva nya ord till provet. Flytta en bild mer till vänster, höger,  ändra färg. Jag älskade varje sekund, jag älskade att vara nöjd, jag älskade tomheten som uppstod när provet var skickat. Jag hade gett allt. Det kändes så bra.

Av någon anledning bytte jag från mitt grekiska sim-kort tillbaka till mitt svenska en söndagkväll i Grekland. Någon kanske hade messat till det svenska? Någon kanske saknade mig? Hade missat att jag åkt iväg? Ingen hade det. Orkade sedan inte byta tillbaka från det svenska till det grekiska sim-kortet. Och det med all rätta: det var en tisdag som de ringde på det svenska numret. "Du är välkommen på intervju." Jag ringde min bror, pratade med mamma. Bokade ett flyg hem till Stockholm till veckan efter. Och så satt jag äntligen där på Berghs. I ett litet rum, med läraren Magnus och ansvarig för utbildningen Christopher. Christopher inleder med att berätta att det här inte är en intervju. "Vi vill bara lära känna dig, höra vad du tycker och tänker om proverna och Berghs". Det var mycket avslappnande ord. Ärligt talat, jag var bakis också. Och det kanske var bra, för jag var bara i det rummet. Ingen annanstans. Med en sak i fokus: jag ska berätta allt. De har gett mig 30 minuter av deras tid. Vad hade jag att förlora? Visst, en plats på utbildningen vid fel valda ord. Men jag var, och är, helt övertygad om att jag ska, SKA, vara en elev på den skolan. Så jag måste bevisa det. Tyvärr tror jag inte det riktigt går att göra samma sak med en kärlek. Kanske, får prova.

På något vänster lyckades jag klämma in delar av mitt oskrivna CV i varje fråga. Jag fick tid, utrymme, följdfrågor. Bara av att vara i byggnaden kände jag mig sedd och uppskattad. Hur sjukt är inte det? Sista frågan fick jag av den som ställde första frågan. Han undrade vad jag mer gör om dagarna annat än arbetsprover. 

"Ehm. Jag tänker mycket. På allt. Nu mycket på människor och hur de fungerar. Om hela livet bara är ett spel och vi är spelare." 

Och där flöt tankarna iväg. Jag blir nästan upphetsad av att berätta om allt jag tänker på. Nästan förklara det kronologiskt som uppläst från en bok. Jag pratade och pratade, försvann mer och mer i mig själv, och plötsligt blickade jag två gånger och kom tillbaka till det lilla mötesrummet. Jag bad om ursäkt för att jag flummade iväg. Jag är helt övertygad om att det är så jag skrämmer bort folk. Men icke. Christopher sa att det fanns en kurs inom ledarskap som introducerades med teorin om att vi alla kanske bara är Sims-gubbar, att livet kanske bara är nu ett spel efter det samhälle vi har skapat. 

Det kändes bra när jag gick där ifrån. Jag åkte tillbaka till Grekland. Jag lämnade Grekland. Jag sladdade omkring ute hela första veckan. Jag var sjuk de två första dagarna veckan därefter, veckan de skulle ringa. Med feber uppåt öronen visste jag att de inte skulle ringa idag. Så här kan man inte svara i telefonen, det känns ju inte bra. Om de ska ringa, inte idag. Samma känsla på tisdagen, jag var för sjuk. Så kom onsdag, jag mådde bättre. Mamma och jag skulle iväg till mormor och morfar. Jag stod i hallen, småtrött. Mobilen vibrerar lite innan signalen ljuder. Det är ett kontorsnummer, inget mobilnummer. Det måste vara dem. Linda som ringde gratulerade. Jag hade kommit in.

 Tre år efter gymnasiet. Jag kunde stått på gatan med en kandidatexamen i något ämne. Men nej, jag kandiderade för livet. 

Måndag! Igen!

Det var tydligen bara i måndags för en vecka sen jag var taggad på att det var måndag och jag skulle utmana mig själv med att föröka blogga två gånger om dagen, som en riktig bloggare. Det gick inte så bra. Varför?

I måndags började jag gick jag och hämtade mitt Sats-kort efter jobbet. Dessutom började jag äta nyttigt. Vad betyder det? Paleo som jag mått bäst av tidigare: inga kolhydrater, inga bönor. inget socker, inget gluten, inga laktosprodukter och ingen alkohol. 
På tisdagen höll dieten, långt träningspass med löprunda. Vet inte vad det är som händer när man tränar men jag blir så taggad på att göra saker jag inte annars är: diska, städa, plocka kläder från fåtöljerna. På kvällen gick jag till Trädgården för att kolla fotbollen med Mira. I kön mötte jag min gamla kollega Johanna och en Oskar. Johanna och hennes sällskap gick till baren bakom, för där skulle matchen INTE visas. Oskar gick någon VIP/bakväg med sitt sällskap. Kön var dock så lång att de stängde insläppet. Mira valde då att dra hem med sina Vaxholmsvänner. Jag gick bak till baren för att hitta Johanna. Hittade inte bara henne utan även vägen genom trappan in på Trädgårn. Sneaky Steve. Jag hittade Oskar med co, vi såg matchen, vi var ett gäng som råkade hamna upp på Himlen där till och sedan på Malmen. Men en tisdag slutar inte klockan två vid Medborgarplatsen utan kl tre på Hornsgatans biljardhall. 
Vad gjorde jag i onsdags? Jobbade. Käkade någon burgare till lunch. Efter jobbet gick jag förbi Mälarpaviljongen.
På torsdagen var jag ute hos Mira på Rindö (Vaxholm)hela dagen. Hon bor i en hage. Där pratade vi om kor, rävar, rådjur.  Nä, vi snackade djupt om livet, ensamhet, snubbar och sånt. Så såg vi OC. Under middagen blev Mira svintaggad, vet inte om det var första klunken vinet, för några timmar senare filmade vi snapchats när jag dansade i min lägenhet innan vi stod inne på Musikaliska. Sen stod vi på Público. Sen promenerade vi hem. 
Jobb på fredag förmiddag. Jag käkade middag med Erik på Roppongi. Vi gick sen till Bananas på Söder och jag hamnade på Trädgården efter
På lördagen hyrde jag en lastbil åt Erik som skulle flytta. Vi käkade BAO på eftermiddagen. Middagen var hemma hos min Lovis i Vaxholm <3 På bussen hem med Niki ringde Richie, 35 minuter senare stod jag med nya appen Phhhoto på Nosh and Chow och dansade så att min skjorta gick sönder #sadface. Svettigt var det på Spy Bar, tur nog stod vi på listan där. 
Och på söööööndagen sov jag, låg i sängen och powernappade fram till kl 17. Mat-och-sov-klockan, hade laddat ur. Jag har den digitala versionen, så den behövde ladda hela dagen. Jag åt middag med Erik på Lily's med hans flytthjälp och körde tillbaka hyrbilen.

Summerat: hela börja om, nu kör vi, nyttigt, nyttigt, blogga blogga-starten höll i ungefär 35 timmar. Men jag har haft jävligt kul ändå. 

Pumpa på!

Äntligen måndag!

För exakt tre veckor sedan kom jag hem efter tre månader i Grekland. Det känns som det är mycket längre tid sedan. Mycket har hänt, så tänkte sammanfatta lite snabbt för egen skull:

Första veckan jobbade jag mycket, på fyra olika jobb. Det var tillbaka i kaffebutiken, tillsammans med Brag & Frodell catering, ett event för Erik Lallerstedts såser och som entrévärd på en ny klubb i stan. Det var nice! På klubben fick jag ju mingla med alla. Dock var den helgen blåsig och kall, och tillsammans med partajjandet dagarna innan åkte jag på en lagom kul feber. Måndag och tisdag checkade jag in på hotell Mamma/Pappa. Femstjärnigt hotell där maten smakar hemlagat.

På onsdagen ringde dem från Berghs. Jag kom in. Det måste jag sammanfatta.

På midsommarafton jobbade jag tillsammans med Brag & Frodell igen. Tungt och kul 16 timmarspass! Boom boom boom. På måndag eftermiddag kom min klasskompis från Grekland, Will, till Sverige. Han är från Australien och ska nu ta sig an Europa. Jag fick vara guide och turist i min egna stad, vi gick på guidade turer, till Vasamuseet, runt här och runt där. Tisdagen träffade jag min vapendragare Lisa, onsdag jobbade jag med Brag & Frodell på Lexingtonsvisning där det inte bara för lön som tack för instats utan tre kassar av frukt, grönsaker och blommor! Kokosvatten! Åh! När jag var hemma närmare midnatt kickade energin in, så jag och Will drog till Trädgårn, mötte Joakim med CO. Torsdagen åt will och jag med mina föräldrar innan vi mötte Joakim med vänner, Amelie och Jaqueline på Pharmarium där Kaj skämde bort oss med drinkar. Färden gick till Häktet, Musikaliska och avslutningsvis på Spy Bar. På en torsdag! High five. På lördag morgon tog vi tåget till Örebro för att hälsa på en av de två svenska klasskompisarna vi hade, Lovisa! Hon och hennes Anders bor i det fantastiskt fina Örebro. Vi gick runt i denna gröna lilla stad hela dagen och på kvällen blev det middag med hennes vänner och en riktigt svettig utgång där DJ'n hittade en riktigt bra topplista på Spotify bestående av Rosa Helikopter, Dota, Loreen. Allt bra helt enkelt. På söndagen åkte vi till Lovisas lilla hemby utanför Örebro och grillade med hela familjen.

Äntligen är en måndag här då jag kommer att TA TAG i saker. En riktig jobbperiod börjar idag. Egentligen inte, det är mest halvdagar att se fram emot. Så dem resterande timmarna som egentligen skulle kunnat vara jobb kommer bli gym. Och så har vi Mallis nästa vecka. Jaja, fick ihop en liten sammanfattning. Hej och hå, pumpa på.

Den sista dagen hann jag känna så här

Senaste fyra nätterna har jag drömt mycket. Mycket mer än vanligt, och med mycket ångest involverat. Jag vaknar av känslan av att jag har tagit något felaktigt beslut. Jag vet inte vad det är, det går inte och förklara och svårare blir det av att jag inte riktigt minns vad jag drömt. Jag kan minnas att jag sett någons ansikte. 

Jag fick en stund för mig själv så här sista dagen. Det var skönt. Efter att jag varit hos Lovisa och Clara gick jag och köpte en gyros och drack öl på balkongen. Så himla skönt att bara vara, lyssna på lite Alex och Sigge. Morgonens ångest är vänd till en klackspark.

 Till detta inlägg lyssnade jag på Markus Krunegårds "Korallreven och vintergatan". Det var längesen. 

7 juni 2015

Det kan ju inte vara friskt att googla "jag är kär i Julia Hornstull" bara för att få  reda på om någon har varit kär i en någon gång. Typ.

Antecknat i bilen 6 juni 2015

Jag har varit så otroligt känslig idag. Det började någon gång på caféet och mamma började berätta om alla i släktingar som har haft olika typer av cancer. Tanken av att min morfar, papou, haft muncancer och att han nu har leukemi. Ögonen tårades men pressades tillbaka. Jag kan ju inte börja gråta nu mitt i maten. I bilen tänkte jag på hur mycket jag saknar pappa och hur han är 10 gånger bättre än alla konservativa grekiska män. Ögonen glänser ju nu! Jag vill ringa min kompis Joakim och bara fråga hur han mår, för jag vet att jag kommer börja gråta av att höra hans röst, och sen vill jag inte ringa för att det blir ett för vekt och patetiskt svar när han kanske kommer fråga varför jag snyftar:

"Jag vet inte. Egentligen är allt så bra. Det är det jag märker nu i slutet av denna resa, att jag har det så bra. Jag saknar det jag har hemma, inte det jag inte har. Visst drömmer jag om saker, karriär och kärlek, men jag saknar inget, mår inte dåligt av det jag inte har. Och det jag har är jag så rädd att förlora. Saknad är så otroligt viktigt i ett förhållande. Och jag saknar allt jag har, men allt jag saknar kommer jag få tillbaka. Så tanken av att inte få tillbaka allt jag har(jag gråter nu, fan jag orkar inte). Det gör ont. Lika ont som tatueringen jag fyllde i idag. Det är otänkbart. Jag sitter i bilen bredvid min mamma jag älskar mest i världen och döljer att jag fäller tårar bakom hennes gamla par Persol från 1988. Jag vet inte om jag ska veta i just denna stund att jag är orolig. Mindre och mindre bryr jag mig om min framtid, den löser sig. Jag har fan ingenting att vara orolig över för mitt liv. Men att sakna något jag inte längre skulle ha hos mig. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte och jag vet att det inte kommer gå att leva i förnekelse. Är någon borta så finns inte den. Den är i mig, inte hos mig. Jag ser inte längre var jag skriver, jag kan snart inte hålla mig. Jag gnager på min underläpp och nyper kinderna med tänderna. Jag kan inte gråta nu. 

Grattis på morsdag, mamma

 

Mamma mamma mamma. 

Det är med dig jag tror jag vet hur det är att vara kär. Eller kär har jag varit, men du bevisar att det jag känt är rätt. Sant. Äkta och underbart. Varje dag hörs vi av. Vare sig det är via ett sms, telefon eller om vi ses. Jag ringer för att bara prata. Du hör av dig för att bara vara. Ibland kanske vi inte säger något. Det gör inget, för vi är i alla fall tillsammans. Vi har ett sådant band där vi inte kan vara utan varandra för länge. 

Det är få som är så charmiga som du. Du ser alla, du får alla att våga tro på dem själva. Du har så otroligt mycket kärlek i dig som du ger alla andra. Det går inte att tycka annat än bra om dig. Du är bäst helt enkelt. 

Du svarar alltid när jag ropar. Du har alltid peppat mig, trott på mig. Tagit ner mig på jorden. Och jag älskar att jag är så lik dig. Jag älskar att höra när folk tycker vi är lika. Jag kommer ihåg när jag var på scenen till Miss Torrellano och såg dig dansa som det inte fanns en morgondag. Jag är inte världens gladaste ibland, och då har du tålamodet. Jag fattar inte det, hur du orkat med mig ibland! Men det är väl kärlek. 

Jag längtar tills jag kan ge allt du gett mig. Du ska få en Porsche, en resa till Arruba och ett barnbarn, jag lovar. Och jag kommer älska dig mest av alla. Eller jag och Felix älskar dig mest. För du är bäst. Ingen protest. 

Grattis på morsdag, mamma. 

Du är så jäkla vacker. Det där skrattet.  

Du är så jäkla vacker. Det där skrattet.  

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

Hela hösten gick jag runt och tyckte att livet var värdelöst. Det finns ingen anledning för mig att finnas. Men jag var aldrig självmordsbenägen. Jag vet in om jag är för feg för att ta mitt liv eller för smart för att veta att det inte löser något problem heller. Utan just det att tiden bara går, allt går i cirklar, samma samma samma. Jobbade på banken som tog upp den mesta tiden av mitt vakna dygn. Jag sa till mig själv och personen i fråga att jag var kär, men inte tillräckligt kär för att han skulle vilja få mig att älska livet inser jag efter.

Problemen jag ägde skapades av mig själv. Funderingarna kröp in på känslorna och jag började tycka synd om mig. Stackars mig som har allt. Det jag hade räckte inte, och den uppfattning jag hade om livet tilltalade mig inte. Många kvällar satt jag hemma och stirrade in i en skärm, ut ur ett fönster eller in i en spegel. Samtliga tre var likgiltiga. Jag såg bara samma saker.  

Det var riktigt kallt i Thessaloniki första månaden. Det blåste kallt, det regnade dagar i streck och hela staden var grå. På mina promenader till och från skolan lyssnar jag alltid på någon podcast. Ofta fastnar jag vid något ämne och lyssnar på min egna pod, det vill säga att jag pratar med mig själv och jämför vad min historia skulle vara, om jag satt med i podcasten. Om jag var den andra eller tredje personligheten, vad skulle jag dela med mig. Det gör att jag slutar lyssna och börjar tänka istället. Tankar är som tåg, dem går till nästa station och leder lite närmare ett mål för varje station. Det jag tänkte på mest under den kalla tiden var smärta.

Hela hösten gick jag omkring och skapade inre smärtor. Matade något inom mig som fick mig att må mycket sämre än vad jag gjorde och är värd. Med hjärtat på högvarv, dunkande huvud och trummande puls mådde mitt psyke sämre för varje dag. Jag kunde inte sortera eller prioritera rätt. Fortfarande trodde jag på nattlivets kickar till exempel. Det kändes som jag var ute mer än hemma efter, eller innan, jobbet. Han jag träffade då, vi hade det himla bra många stunder. Men efter mitten av november var det inte alltid lika bra. Förmodligen byggde jag alldeles för stora förväntningar där med, precis som varje kväll på ute på stan. Och det suger när det inte blir som man tror eller hoppades. Och med dessa icke uppfyllda förväntningar matade jag det där inom mig ännu mer. Jag kände mig tung och tjock i huvudet. Tillslut glömde jag vad för små problem som hade fått mig att känna som jag gjorde och tänkte på det problemet som fanns kvar: jaget. Det gjorde fortfarande ont för att jag fortsatte slå mig själv.

Men efter slutet med killen, semestern i Costa Rica och Kalifornien och några veckor i Grekland kändes dagarna lite lättare. Tänkte på hur jag mådde i höstas och vad jag tagit med mig lite av till Grekland. Vad det är som gör ont. Gör det fortfarande ont? Hur känns det när det gör ont? ONT. SMÄRTA. KRAMP. KNIP. ÖPPET SÅR. Jag kände det sommaren 2012 med mitt enda ex. Greppa ditt bröst och tryck det så hårt du bara kan. Så kändes det fysiskt en natt. Och så ont hade jag inte nu. Vad gör ont egentligen? Plötsligt ville jag känna fysisk smärta. 

Jag är för feg för att skära mig i handlederna, jag är skolad att det är felaktigt också. Vill inte hoppa framför en bil, sätta handen på plattan eller sicksacka med rakhyveln längst vaden. Jag vill bara snabbt bli påmind om hur det känns, när det gör ont. Kanske på ett sätt jag inte kan kontrollera. Det första jag gjorde var en piercing i örat. Mannen som skulle utföra detta var runt femtio, fullt tatuerad och talade som Javier Bardem. Vi satte oss tillrätta, han tog fram sina kliniska verktyg och drog nålen genom örat. 

Jaha. Var det allt? Det gjorde ju inte ont. Vad fan.

Det räckte inte. Fram och tillbaka promenerade jag till skolan dagarna efter. Under påsklovet blev jag sjuk, var hemma i sju dagar och gjorde sjösjuka arbetsprover. Drabbades av ångest, självkänslan sjönk med självförtroendet.

Det är ångesten som är tung. Den tar över allt. Ångesten måste vara en så stor del av vad jag matar det där onda med. Jag vill inte ha den, kan jag få vara ifrån den ett tag? En resa till Paris drogs från mitt VISA-kort och jag påmindes om vad lycka var. Lycka är att skratta med sin bästa vän och önska att någon följde efter och filmade allt, så att man kunde uppleva det igen. The Cardigans sjunger "Erase and Rewind, 'cuz I've been changing my mind". Men med Lovis är det inget jag vill radera. Jag vill bara spola tillbaka. När jag då var återfunnen i Grekland föll det in för mig att jag ska göra det.

Jag ska tatuera mig. 

För tre år sedan hittade jag bokstaven J på någon bild, tryckt på ett papper. Liknar Times New Romans J, men mer rundat och... perfekt. För mig. Om och om ritade jag bokstaven lite var stans på kroppen, ofta på tummen när jag pratade i telefon på banken. Marah hade hört om en bra salong, vi gick dit torsdag eftermiddag och jag låg på en bänk i salongen fredag eftermiddag. Det var samma ställe som mitt öra fick sitt andra smycke på. Tatueringen skulle sitta mellan brösten. Rädd för att tatueraren Panda Lee skulle få J:et att se ut som ett annat typsnitt, andades jag bara när han vände sig om för att fylla på med mer bläck. Nålen nuddade min kropp. Min blick var i taket. Nålen drogs bort och han vände sig om. Jag andades. Det lät som om jag simmade upp från havets botten. Drog efter det första andetaget. Han frågade om jag mådde bra.

För jag skrattade. Jag skrattade och skrattade. Högt, livligt, härligt. Lyckligt. Jag trodde aldrig att jag skulle ligga här. Mamma vill inte att jag förstör min kropp, pappa hotar med att göra mig arvslös. Men där låg lilla Julia. Panda Lee vände sig tillbaka mot mig och fortsatte. Det lät som en borr hos en tandläkare. Nålen skar lite lätt när han markerade kanterna, som en vass nagel mot tummen. Det var inte så farligt. Han vände sig om för att fylla på med mer bläck, jag andades, vi skrattade. Han tyckte jag var knäpp. Var jag hög på något? Livet svarade jag. Han böjde sig ner och började fylla i alfabetets tionde bokstav med svart färg. Och det gjorde ont. Som att dra eggen på en kniv i ett öppet sår. Som att gräva med en vässad blyertspenna i ett skavsår. Ögonen stängdes, ansiktet grimaserades. Det här var smärta på riktigt.

Det är inte tatueringen som fått mig ändra inställning till livet. Den lilla souveniren är en del av en process.  Att tatuera sig är inget jag rekommenderar eller uppmuntrar till, precis som mjölk löser det inga problem. Utan det var ett sätt som fick mig att tänka om och reagera. Ångrar mig inte en sekund. Min nyfikenhet över hur en tatuering känns sprack, men framförallt fick jag påminnelsen av smärtan. Visst kunde jag tänkt tillbaka på blåa knän från min briljanta handbollskarriär, eller när jag skar av mig ena lilltån, eller när jag fick en lådkant i ögat. Hur tummen kändes klämd i en bildörr, hur det var att volta i en skidbacke eller stoppa fingrarna i ögat efter jag skurit chili. Alla dem smärtorna räckte inte just nu. Jag behövde skapa ett färskt minne, som inte var en olycka. 

Därför tatuerade jag mig, mamma och pappa.

(Detta inlägg publicerades första gången den 10 maj 2015)