rysningar

Det är morgon. Du har hunnit till skolan men inte vaknat ännu. Du väntar på att någon föreläsare ska öppna dörren till klassrummet. Så kommer den där glada jäveln. Han ler stort, för han ser ju DIG. Och för han räcker inte ett TJA utan "kom och kramas!". Man har inte ens lust att säga tjo till sin klass ens, och så kommer någon med lyckligt hjärta med mål att sprida lite god stämning. 

gå bara förbi nästa gång. 

att komma på sig själv

det här ämnet jag skriver om, att jag inte tycker om människor som alltid är glada, har äcklat mig. jag blir äcklad av mig själv för att han skrivit om det och gått så långt att ha sagt det till glada människor. och jag uppskattar att jag har skrivit om det, så jag inser vilken idiot jag är. jag menar, jag uppskattar att jag har skrivit om det för att jag minns tydligare varför jag bloggade för ett, två år sedan. För det var som om jag tänkte högt av att skriva. Pratade långsammare med mig själv, artikulerade och fick tid och ro att verkligen tänka över dem tankarna som går i mitt huvud. jag var bra på att blogga. jag var bra på att skriva om olika tankar. jag slutade skriva för att jag blev glad av berghs, och under en tid fanns det inget att skriva om. och nu, men framförallt under våren när jag mådde och mår inte sådär as bra, så hade jag behövt skriva. men jag avskyr tanken av att någon i skolan ska komma fram dagen efter med ett "jag läste det du skrev och det var så bra!". Nej, jag vill inte veta om det var bra. Jag vill inte prata om det jag skrev. Jag vill bara dela med mig så att ingen där ute ska känna sig ensam om att ha en så dålig självkänsla att man tappar förståndet och mobbar sig själv, ja man säger att man är helt värdelös man kollar sig nästan i spegeln på toaletten efter att man gjort en dålig text och säger till sin spegelbild "du är värdelös, du passar inte in på den här skolan, kanske om 10 år men inte nu". Allt det här för att jag någon gång bestämde mig för att det inte är värt/kul/bra att alltid vara glad. 
     Jag har tårar i ögonen nu. 
Jag vill skriva. Jag vill vara i skolan. Jag vill briljera, ta plats, visa mitt allt. Finnas där för alla, finnas där för mig själv. Jag vill bestämma mig för att bli lycklig. Men att vara pessimist har blivit det enda jag identifierar mig med och något som jag inte behöver bekräfta. Andra saker behöver jag visa världen. Mitt face, mina resor, min känsla för humor. Att jag ensam är en melankoliker vill och behöver jag bara visa mig själv. Sen kan jag prata om det, så länge någon frågar hur fan jag mår. Är så dålig på att ljuga och dölja saker, så det är aldrig bara bra. 
      I skolan är jag oftast glad. Men så fort någon eller något får mig att känna mig sämst, så matar jag den känslan så pass länge att jag hatar alla som ler, skrattar eller lyckas. Jag slutar se folk i ögonen och håller tyst. För jag är inte värd att höras. Tycker jag. 
     Förstå mig rätt. Min olycka är ett fönster. Öppnas det sugs jag ut i en storm. Där är allt ont jag säger om mig själv skrik, vindar och blixtrar, som går över till regn, dvs tårar. En monsun av tårar längst min kind tills jag känner mig utmattad nog att somna. Så är det inte till vardags nu. Händer kanske en gång i veckan. I april-maj var det kanske fem gånger i veckan. Vem bryr sig, det är bara lite tårar och känslor som blödde inom mig. Det läker. Om och om igen.
 

mer

glada personer har iallafall ett intresse. eller de vet om något de gillar, och så gör de det och pratar om det passionerat, med glädje och lust och bara härlig energi. det finns ingen glad jävel som är lite intresserad av allt, som kan manövrera i alla kontexter som finns. alltså är inte en professionell minglare. käft.

helv

jag är nog fan svartsjuk på alla glada jävlar. de går omkring glada och nöjda, aldrig oroliga över nonsens i vardagen, aldrig mobbar sig själva. de är glada och jag lägga tid på nyttiga saker som att lära sig alla världsdelar i Tyskland, jämföra magenta och purrpurr, baka något gott, se en rolig film med ett glatt slut. kul. 

vad fan håller jag på med?

jag är så jävla trött på mig själv just nu. jag är en så otroligt jobbig människa, mot mig själv, och det känns som jag varit det alldeles för länge. för jag låter mig aldrig vara nöjd. hela tiden är det något fel, vare sig det är psykiskt eller fysiskt. aldrig låter jag det vara bra. bra är bara det kortaste svaret man säger så man slipper bli ifrågasatt för när någon frågar hur man mår. 

jag kan börja med att tänka i början på dagen om jag vaknar glatt och har en god känsla i magen "this is a good day". så fort något går emot, vare sig det är någon annan som inte tycker som jag, eller kritiserar det jag gjort, så håller jag med, sätter munkaveln, ja håller fan igen käften på mig själv och tror att jag är ett miffo, och håller mig resten av dagen anonym så att alla ska slippa mig. 

och det här gör jag varje dag och jag vet inte hur man slutar.

-

De är väl lite lyckligare. För de vet lite mindre. 

jag berättade för en ny kille i skolan att jag ska skriva om det här ämnet. jag tror fan han blev lite sårad. han kanske såg upp till mig. varken han eller jag har någon erfarenhet av något som har med kommunikation att göra, och han blev nog glad att det var fler än honom som har samma bakgrund. och så kommer jag och säger att jag hatar personer som typ är som honom. alltid glad. hoppas han förstår.

Sanningen är att jag var kär i en.

Under hela våren trodde jag att mitt enda syfte på jorden var att finnas för andra. Tanken var inte så dum. För jag älskade, älskar, att hjälpa till. En ständig kompisjour. Ring mig mitt i natten, jag är hemma hos dig snart. Var i ett annat land, jag hämtar dig var du än är. Behöver du få tag i John Guidetti? Min mammas kompis kompis dotter är hans flickvän. Hungrig? Törstig? Ska jag bära, vill du prata? Jag vill alltid hjälpa till, och eftersom det har fallit naturligt har mina servicejobb gått väldigt bra för mig. "Wow, du har ett unikt service mind!". Nej. Jag är bara mig själv, tack. 

Så för några år sedan blev jag kär i en kille, som alltid var glad. Det var på hösten. Och i början var det något jag tyckte om. Vi sågs sällan, så det var ju som om vi blev glada av att se varandra. Tidigt började vi bekräfta för och till varandra vad vi verkligen känner. Kärlek. Lycklig kärlek. Våren kom. Saker omkring oss störde mig, men han såg det inte. Jag var ledsen, han var glad. Han visste inte hur han skulle trösta mig, och jag fick aldrig trösta honom. En kväll var jag så frustrerad över hans lycka att jag skrek "JAG HATAR ATT DU ÄR LYCKLIG HELA TIDEN". Det är det mörkaste jag någonsin sagt till någon. Jag sa förlåt för det efter. Men jag sa det, och vi pratade om vad jag egentligen menade. Att jag inte förstod hur han aldrig hade känt någon av dem känslorna jag upplever dagligen. Det är som om han har läst om dessa negativa känslor i boken, men aldrig upplevt i praktiken. Känslor var bara ord för honom typ. Eller symptom för att må dåligt. Jag vet inte, konstiga beskrivningar.  Och det blir ju en krock, jag kan inte tvinga honom att bli ledsen. Men en britt sa för några år sen ett modernt visdomsord som fick mig att hålla hopp och kärlek vid liv ett tag till:

"Girls become women when they're 18. Boys become men when they're 28."

Jag tror iallafall att den här frustrationen växte inom mig. Glada människor har inte upplevt saker. Därför vet de inte lika mycket. Hårt. Men känns bara sant.

Hur är en glad jävel?

Direkt från Wikipedia:

The Pollyanna principle (also called Pollyannaism or positivity bias) is the tendency for people to remember pleasant items more accurately than unpleasant ones.[1]Research[citation needed] indicates that at the subconscious level, the mind has a tendency to focus on the optimistic; while at the conscious level, it has a tendency to focus on the negative. This subconscious bias towards the positive is often described as the Pollyanna principle.

Detta betyder att det finns ett ord (ett syndrom?) för människor som alltid är glada. Ett smeknamn iallafall. Jag tänker mig en intervju med en sån här människa. "Hur var din uppväxt?". Personen kommer svara "fantastisk. inga problem alls. 10 utav 10 alla dagar, från BB till Berghs". Det här är samma person som inte kan minnas när han eller hon senast grät. Det är en människa som man inte förstår. För även om man möter han eller hon helt ensam på tunnelbanan, gatan eller ens om man slår in dörren och stapplar in och ba HUR FAN MÅR DU NÄR DU ÄR ENSAM nej inte ens då är personen ens lite... neutral. Personen ler alltid. Musklerna har krampat fast varsin plommonhalva i varje kind. Det här är en person som inte känner när någon i rummet är på dåligt humör. Det här är en person som kan säga "men var glad istället!". Det här är en person som först prioriteras sig själv, och sen alla andra - utan att vara egoistisk.

Det finns bra sidor också, självklart. Det här personen är bra på att underhålla sig själv, skratta högt och är en ruggig ja-sägare. Man kan ALLTID lita på att personen är med för det är alltid KUL med saker som händer. Men det är ointressant.

Internet hatar glada

Ni tror mig inte än. Jag är knappt övertygad av mig själv. Jag tror jag har det klurigt att säga vad jag menar. asså det är hur nice som helst att vara glad, men man kan inte alltid vara glad. omöjligt. och om man är det så är man inte lika smart som andra. Ju tidigare man upplever  känslor som oro, vara ledsen eller ångest, desto klokare är du!!! Internet bevisar detta!!! Jan Stenmark bevisar detta! VEMODET ÄR DIT VI ALLA SKA STRÄVA. Här är några andra som mår som jag. Tycker som jag. Ja, vafan okej vi är bittra. 

 exakt. var dig själv simon. njut av dig själv. du är bättre än andra.

exakt. var dig själv simon. njut av dig själv. du är bättre än andra.

 och vi som vet det har accepterat det. vi grunnar på det. vi är inte glada över det. men vi lever på ändå.

och vi som vet det har accepterat det. vi grunnar på det. vi är inte glada över det. men vi lever på ändå.

 jag kommer ihåg att det var därför jag skaffade twitter. jag ville bara vara på en plats med likasinnade.

jag kommer ihåg att det var därför jag skaffade twitter. jag ville bara vara på en plats med likasinnade.

 nej, precis. vad finns det för ingenting att vara glad över? helvete.

nej, precis. vad finns det för ingenting att vara glad över? helvete.

Okej. Nu har jag cirka 25 minuter på mig att dricka upp mitt kaffe, äta min soyayoghurt och berätta vad jag menade igår. Igår var det en blandad frustration som, om man läste högt, säkert lät som svammel. Så som jag pratar mest av tiden tror jag. Antar jag. Så här ligger det till:

Jag gillar att tänka. Det var fram till Berghs det enda jag hade. Men jag började på Berghs augusti 2015 och kom på, erkände för mig och andra, att tänka är min hobby. Något jag tycker om, gör aktivt, utvecklar, pratar om. Jag ringde mitt ex, Ted. Han betyder mycket för mig. Jag tror vi drogs till varandra 2012 för att vi kanske inte riktigt är ämnade för den här världen vi byggt, utan söker osss, eller är nyfikna bortåt där samhällen inte har normer, regler för hur man ska vara, eller inte accepterar hur någon vill vara. Jag ringde Ted efter att vi inte hade pratat på några år. Jag behövde få utlopp över att jag bara går omkring och är bekymrad. Jag sa att jag inte ville tänka mer, och tycka synd om mig själv. Han sa att jag inte ska tänka så, istället värna om ATT jag tänker, för det är många som inte gör det. Och därifrån accepterade jag det. Och inser, hur värdefullt det är och har varit. 

Sällan tänker jag på lyckliga saker länge. Är jag glad så tänker jag inte "jag är glad" utan då är jag i nuet och bara är.. glad. Så jag tänker på det som inte har svar. Som bekymrar. Som jag stressar över.  Som plågar mig. Det som inte har svar. Jag gillar att tänka och prata om det jag tänker. Och om man pratar högt är det alltid någon som kommer fram och säger att denne känner igen sig, och där har man hittat ett starkare band, eller något som förenar två. Hur abstrakta saker känns. Att prata om känslor är att säga sin version, hur man själv upplevde något. Och jag känner ett större djup av att prata om det folk vill kalla negativa känslor. Stress, oro, olycklig kärlek, längtan bort, förvirring, att inte ha ork. 

Missförstå mig rätt, jag älskar att ha kul. Men det blir inte kul om man inte upplevt allt det dåliga ens hjärta kan pumpa fram i en kammare. Det tror jag är livet. Och varför jag skrev igår att unga inte borde vara lyckliga, är för att det inte finns någon mening att vara lycklig när man är 23 år. Man har ett helt jävla liv kvar att vara lycklig på. Där man har förstått förlåtelse, acceptans och lärt sig att älska sig själv. Men det kommer man inte förstå om man inte gjort det dåliga. Jag vill inte kalla det det dåliga! Om man gjort det andra. 

Det här kanske är lite svårt. Skriver sen om hur internet förstår att man hatar dem som alltid är glada.