Okej. Nu har jag cirka 25 minuter på mig att dricka upp mitt kaffe, äta min soyayoghurt och berätta vad jag menade igår. Igår var det en blandad frustration som, om man läste högt, säkert lät som svammel. Så som jag pratar mest av tiden tror jag. Antar jag. Så här ligger det till:

Jag gillar att tänka. Det var fram till Berghs det enda jag hade. Men jag började på Berghs augusti 2015 och kom på, erkände för mig och andra, att tänka är min hobby. Något jag tycker om, gör aktivt, utvecklar, pratar om. Jag ringde mitt ex, Ted. Han betyder mycket för mig. Jag tror vi drogs till varandra 2012 för att vi kanske inte riktigt är ämnade för den här världen vi byggt, utan söker osss, eller är nyfikna bortåt där samhällen inte har normer, regler för hur man ska vara, eller inte accepterar hur någon vill vara. Jag ringde Ted efter att vi inte hade pratat på några år. Jag behövde få utlopp över att jag bara går omkring och är bekymrad. Jag sa att jag inte ville tänka mer, och tycka synd om mig själv. Han sa att jag inte ska tänka så, istället värna om ATT jag tänker, för det är många som inte gör det. Och därifrån accepterade jag det. Och inser, hur värdefullt det är och har varit. 

Sällan tänker jag på lyckliga saker länge. Är jag glad så tänker jag inte "jag är glad" utan då är jag i nuet och bara är.. glad. Så jag tänker på det som inte har svar. Som bekymrar. Som jag stressar över.  Som plågar mig. Det som inte har svar. Jag gillar att tänka och prata om det jag tänker. Och om man pratar högt är det alltid någon som kommer fram och säger att denne känner igen sig, och där har man hittat ett starkare band, eller något som förenar två. Hur abstrakta saker känns. Att prata om känslor är att säga sin version, hur man själv upplevde något. Och jag känner ett större djup av att prata om det folk vill kalla negativa känslor. Stress, oro, olycklig kärlek, längtan bort, förvirring, att inte ha ork. 

Missförstå mig rätt, jag älskar att ha kul. Men det blir inte kul om man inte upplevt allt det dåliga ens hjärta kan pumpa fram i en kammare. Det tror jag är livet. Och varför jag skrev igår att unga inte borde vara lyckliga, är för att det inte finns någon mening att vara lycklig när man är 23 år. Man har ett helt jävla liv kvar att vara lycklig på. Där man har förstått förlåtelse, acceptans och lärt sig att älska sig själv. Men det kommer man inte förstå om man inte gjort det dåliga. Jag vill inte kalla det det dåliga! Om man gjort det andra. 

Det här kanske är lite svårt. Skriver sen om hur internet förstår att man hatar dem som alltid är glada. 

Julia Elfgren