att komma på sig själv

det här ämnet jag skriver om, att jag inte tycker om människor som alltid är glada, har äcklat mig. jag blir äcklad av mig själv för att han skrivit om det och gått så långt att ha sagt det till glada människor. och jag uppskattar att jag har skrivit om det, så jag inser vilken idiot jag är. jag menar, jag uppskattar att jag har skrivit om det för att jag minns tydligare varför jag bloggade för ett, två år sedan. För det var som om jag tänkte högt av att skriva. Pratade långsammare med mig själv, artikulerade och fick tid och ro att verkligen tänka över dem tankarna som går i mitt huvud. jag var bra på att blogga. jag var bra på att skriva om olika tankar. jag slutade skriva för att jag blev glad av berghs, och under en tid fanns det inget att skriva om. och nu, men framförallt under våren när jag mådde och mår inte sådär as bra, så hade jag behövt skriva. men jag avskyr tanken av att någon i skolan ska komma fram dagen efter med ett "jag läste det du skrev och det var så bra!". Nej, jag vill inte veta om det var bra. Jag vill inte prata om det jag skrev. Jag vill bara dela med mig så att ingen där ute ska känna sig ensam om att ha en så dålig självkänsla att man tappar förståndet och mobbar sig själv, ja man säger att man är helt värdelös man kollar sig nästan i spegeln på toaletten efter att man gjort en dålig text och säger till sin spegelbild "du är värdelös, du passar inte in på den här skolan, kanske om 10 år men inte nu". Allt det här för att jag någon gång bestämde mig för att det inte är värt/kul/bra att alltid vara glad. 
     Jag har tårar i ögonen nu. 
Jag vill skriva. Jag vill vara i skolan. Jag vill briljera, ta plats, visa mitt allt. Finnas där för alla, finnas där för mig själv. Jag vill bestämma mig för att bli lycklig. Men att vara pessimist har blivit det enda jag identifierar mig med och något som jag inte behöver bekräfta. Andra saker behöver jag visa världen. Mitt face, mina resor, min känsla för humor. Att jag ensam är en melankoliker vill och behöver jag bara visa mig själv. Sen kan jag prata om det, så länge någon frågar hur fan jag mår. Är så dålig på att ljuga och dölja saker, så det är aldrig bara bra. 
      I skolan är jag oftast glad. Men så fort någon eller något får mig att känna mig sämst, så matar jag den känslan så pass länge att jag hatar alla som ler, skrattar eller lyckas. Jag slutar se folk i ögonen och håller tyst. För jag är inte värd att höras. Tycker jag. 
     Förstå mig rätt. Min olycka är ett fönster. Öppnas det sugs jag ut i en storm. Där är allt ont jag säger om mig själv skrik, vindar och blixtrar, som går över till regn, dvs tårar. En monsun av tårar längst min kind tills jag känner mig utmattad nog att somna. Så är det inte till vardags nu. Händer kanske en gång i veckan. I april-maj var det kanske fem gånger i veckan. Vem bryr sig, det är bara lite tårar och känslor som blödde inom mig. Det läker. Om och om igen.
 

Julia Elfgren