vi sitter med min grupp på HTL. jag vill verkligen inte vara här. bara promenera långt hem. 

den här artikeln hade ett fint äventyr med fina bilder:

http://www.nytimes.com/2016/10/23/sports/surfing-unstad-norway-lofoten-masters.html?action=click&pgtype=Homepage&version=Moth-Visible&moduleDetail=inside-nyt-region-2&module=inside-nyt-region&region=inside-nyt-region&WT.nav=inside-nyt-region&_r=0

:(

I dag gick jag upp 07.50. Vaknat 8.30 i tre dagar annars. Så fort jag kom till skolan kände jag att det inte blir en bra dag. Jag satte mig med min grupp och började prata. Så fort jag pratar blir det tyst. Så nu sitter jag tyst och skriver istället. Här. Funderar på var du vill gå och äta på lördag. Kanske Grand Hotel? Kanske vårt Tranan? Nybrogatan 38? Babette? You pick.

Det finns så mycket att göra egentligen, men jag gör det inte

Igår hade vi eget arbete. Jobbade med Elixir. Känns som min grupp inte orkar med min energi. Ingen lyssnar ibland. Jag kanske pratar för snabbt. Men du vet när hela rummet är tyst efter att man har sagt något. Eller du kanske inte vet det. Men det är jobbigt. 
Vi fick inte praktiken på Edelman Deportivo.
Vid 16 hade jag möte med Peter Arneryd i utbildning- och nätverksutskottet. Han är så jävla klipsk, snabb och vaken. Uppmärksam och positiv. Saknar akademisk intelligens och något engagemang i min klass ibland. Det var skönt att prata med honom. Vi ska styra upp samarbeten med andra skolor kanske tillsammans med StudentLab. Pratade också om att ha något som studentafton som de har i Lund. Tror jag berättade det för dig i våras. Skulle vara fett om det hände iallafall. 
Jag gick till Lion sen och mötte Marcus, Daniel och Victor. Det blev bara en öl. Sen tunnelbana hem. Köpte pyttipanna från Eldorado. Mest potatis, inte så god. Kollade två avsnitt av Homeland. Blev uttråkad sen och tog en promenad. Lyssnade på två avsnitt om depression från Ångestpodden. I andra avsnittet läste de upp andras mail, alltså andras historier om hur de upplevde sin vardag. Blev så himla ledsen och rädd då. Obehagad typ. Där vill jag inte vara. Ville ringa dig då. Glad att vi smsade iallafall. 

Vem ska jag dela allt med?

Hej Björn. 

Vaknade sent idag, 8.30. Kanske för att jag somnade 03.30. Men iallafall, vi hade imorse vår första lektionen med Linda Waxin. Hon verkar cool och lite väl kaxig över att hon är bäst på PR i Sverige. Hon snackar som om det är i världen. Men hon kanske är det. Jag missade en timme av lektionen av att sitta i telefonkö till psykiatrin. Jag kom inte fram.
På lunchen försökte vi komma överens om Berghs75s lounge. Blir något mystema. Suck. Lol. Mys. Kizze? Sprang ner till Violion Dingue. Köpte zucchinisoppa och fralla. Pratade med Jan i telefon. Han gav mig lite stöd. Uppe i skolan föreslog Sofia att jag kan få numret till hennes KBT-terapeut. Kanske tar det numret, men jag har inte råd just nu. Vi får se. 
Eftermiddagslektionen bestod av mer idéande till Elixir, det norska hudvårdsmärket. Sista timmen skulle vi sitta med vår skuggrupp och Magnus och säga hur det ligger till. Jag blev illa till mods när ingen, verkligen ingen, uppskattade att jag var kritisk (alltså, aldrig kul att höra kritik, men var mer som om de hade mer uppskattat om jag inte sa något). Så jag höll tyst resten av timmen. När jag såg att klockan var närmare halv fyra var det närmare skoldagens slut och jag blev så himla ledsen. Även om jag har texter att skriva och mail att skicka, så kändes det som om jag hade absolut inget. Att det bara var helt tomt.. dött. Jag tog en omväg hem. Lyssnade inte på någon musik eller pod. Känner mig mer isolerad av omvärlden om jag bara lyssnar på Stockholm och går på tomma gator. Liksom, som om det bara är jag här. Och det kanske är nyttigt.
Handlade på Willys och gjorde en extrem budgetlasagne (för första gången!) som blev torr. Men vad löser inte 1 kg ketchup. Började kolla massa kläder, sa skärp dig! till mig själv, och började titta på Homeland, avsnitt två. När avsnittet var slut gjorde jag UGGs premiär och tog en cigg. Har rökt massa på två dagar. Inte bra. Nu ska jag skriva Arla. För jag måste bara få bort det. 

Tänker på dig. Hela hela tiden. Jag ser massa artiklar, bilder och saker på stan som jag vill skicka till dig. Hur sjukt att David Guetta har gjort en remix på min senaste favoritlåt?
https://open.spotify.com/track/4PdJSsESm34djLfBde9Pr2

älskar dig.

Allt jag ville säga som jag fick sagt dagen efter

Jag bröt ut mina känslor i Humlegården. Runt ett. Allt bara ramlade ur mig. Jag är ledsen att jag inte tänkte efter. Att jag bara sa saker för att jag inte klarade av att varken bara vara i tystnaden eller att inte säga sanningen.


Jag vill inte att det är slut. Jag älskar dig. Det är det viktigaste jag vill säga det med det här samtalet.
I fredags när vi åt kände jag att jag inte är lika glad som du. Men jag orkade inte prata om det. I lördags när vi gick ut visste jag inte att jag skulle berätta vad jag kände. Allt ramlade ur mig. Det kom ut fel, i fel ordning, jag visste inte vad jag kunde rädda, vad jag kunde vara ärlig om, och allt blev bara ett jävla kaos. Det blev inte ett samtal. Jag behöver prata med dig. För det här är inte mitt förhållande, det är vårt förhållande. Ditt och mitt. Sen lever du ditt liv, och jag mitt. Och just nu vet både du och jag att jag inte är mig själv. Mitt allra bästa jag. Jag är svag, känslig, impulsiv. Ber sällan om hjälp, har bett dig att ändra på dig en gång när jag önskade att du gav mig mer bekräftelse. Och då gjorde du det.
ag önskar att du förstod hur jag kände om mig själv, men jag vill inte att du ska uppleva det. Jag önskar att jag fick trösta DIG ibland, men jag vill inte att du ska vara ledsen.
Jag önskar att jag visste vad som vad fel i mig så jag skulle kunna fimpa det, döda det, låta det lämna min kropp. Men jag tar mig inte den tiden. Jag vill vara med dig, min drog. Jag tänker på dig istället, för jag älskar dig. Och när jag då tänker på mig själv en sekund, stund eller bara är någonstans utan dig, så blir jag olycklig. Av mig. Och det är inte det fel. Jag har gråtit över den meningen sen jag lämnade din dörr.
Det är inte ditt fel. 
Jag önskar att jag hade varit mer självständig och självsäker och bett dig göra allt som störde mig. Att du skulle gett mig mer tid när jag behövde det. Be mig om hjälp. Prata med mig om sånt som jag vet om och inte du. Och tvärtom. Jag önskar att du hade skällt ut mig tidigare. Sagt åt mig hur verkligen fel jag har. Men jag behöver dig. Och mig. Just nu har jag dig. Men inte mig.
Jag måste hitta henne, på egen hand. Och det finns en del av det som är ditt fel, men jag var också där och tappade mig
I februari när jag gjorde slut så sprang jag tillbaka till dig - för det var inte dig det var fel på. Det var hur jag kände mig bland dina vänner, och hur jag önskade att vi alla kunde vara tillsammans. Du kunde bjudit in, jag kunde frågat. När jag sa till dig för några veckor sen att jag inte kände mig kär så var det mycket som släppte. Och saker kändes några dagar bättre

Jag vill ge dig tid. Du får säga nej. Men om du älskar mig vill jag bara att du ska förstå mig och peppa mig. Pusha mig. Önska mig iallafall lycka till.