Upp och ner, bra och dåligt, jamen så är det!

Jag åt lunch idag med min gamla klasskompis Bjuffe. Vi var riktigt goda vänner under grundskolan, och garvade lika mycket då som för några timmar sen över en bit skolmat på nya restaurangen Mother. Han ville höra mer om Berghs. Det blev luddigt, lite av allt vi gjort med instick och JUSTE! här och var. För vi gör ju mycket. Hela hela hela tiden. Lov? Haha, aldrig. 

Och av att läsa tidigare små uppdateringar är det så tydligt om hur känslan pendlar upp och ner. Att ibland räcker det med EN bra idé för att jag ska känna mig ruggigt glad och skaka på axlarna till vilken låt som helst. Men ibland skriver man om samma mening så många gånger att allt man längtar efter är en vägg att gå in i och ett rehab att åka till. Och så är väl livet, och så har det alltid varit. Jag glömmer bort hela tiden hur och varför jag blev glad. Och hur jag håller mig glad. Men Bjuffe, han sa dem där rätta orden som bara fick mig att dum-le (dumle! va! nomnomnom) hela lunchen: Du går på en av elitskolorna i Sverige; du för något du tycker är kul; du har inte all världens erfarenhet och är duktig ändå; och massa andra goda grejer. 

På väg till skolan pratade Alex och Sigge om den gyllene åldern 27. Att inte alla dör, utan många slår också i genom då. Det är fyra år till dess. MYCKET kan hända. 



 

Julia ElfgrenComment