2019-03-22

Jag tror ångesten är på väg tillbaka. Vet inte om jag kan förklara hur det känns. Lite som att gå från att en dag kan vara från bra till helt okej till från helt okej och sen avsluta dagen med att gråta sig utmattad för att sedan kunna somna.

Visst kanske jag är mer redo nu än andra gånger. Eller när fan blir man redo. Eller kallas det redo. Re-do? Göra om och göra mer rätt? Rätt i vadå? Att hålla pli på sig själv från att flippa ur bland andra. Hålla pli på sig själv att inte säga för högt att man hatar att skriva när det man jobbar med är med att skriva. Se till att man inte äter lunch med kollegorna utan gör som nu, har med min äckliga matlåda (fuck rå kål) till ett tomt rum, sätta på ett Headspace-avsnitt och hoppas på att den där mörka känslan tar sig iväg på egen hand, för att sedan låtsas som att allt är ok? Men misslyckas med det ändå! För att man är fan så in i helvete dålig på att låtsas vara glad. Eller jag tror det. Folk säger det. Det är som om jag ger ifrån mig en stank som håller människor på lite längre avstånd än innan. Mentalt.

Att vara redo för ännu en runda ångest. Kan det vara kortare och lättare? Eller blir det långt och djupt? Den här gången byter jag inte mediciner, utan har bara bytt jobb. Bara. Bara satt mig själv på ett kontor där jag “vill utmana mig själv” och sätta högre krav på mig själv. Varför är jag så jävla korkar och sätter mig själv i en sån här situation? Jo för det var väl en bra dag då det här kändes som det enda rätta. Och nu nu vill jag bara ge upp IGEN och slippa skiten. Jag orkar liksom inte. Jag orkar inte försöka.

Det kanske handlar om att allt detta jobb innebär känns meningslöst. Jag gör helt enkelt bara skit för någon/något annan/annat som inte betyder något för mig. Det betyder bara ångest.