Augusti. Jag måste tillbaka New York nu.

September. Jag landade runt halv tolv på dagen. Hamnade på Penn Station någon timme senare. Min väska lämnades på ett hotell ganska nära, sedan gick jag och min vän mot kajen på den västra sidan. Där tog vi en tur på en båt. Den åkte ut 30 minuter för att visa en annan skyline än den från Brooklyn. Det serverades tinad hummer. Även ostronen smakade hyfsat frysta. När vi äntligen igen kom i land gick promenaden söderut längst Manhattan. Kaffe i USA, och även Kanada, är i genomsnitt mer blask än brygg. Sliskigare blir det när någon jävla "syrup" ska i. Men ibland har deras intresse för kaffe nått Europa, och startar upp en riktig kaffebar med riktigt kaffe på plats i Amerika. Espresson är då riktigt god. Men när jag sedan frågar var bönorna är från, och baristan svarar "Italy", undrar man om hjärnan kanske lämnades kvar i en espresso bar i Milano. Men jag och min vän fortsatte promenera. Runt runt runt. På kvällen tog jag en power nap innan vi skulle ut för att äta middag på en mexikansk restaurang någonstans på Upper West Side. Jag somnade, snabbt. Tungt Jag var vaken hela resan hit, och benen kände sig lagom mörbultade efter alla steg. När jag sedan vaknade någon timme senare var det bara att klä på sig och gå. Något kändes fel, men det fanns inte riktigt tid att tänka på det. Eller vet du vad det kändes som? Har du varit stressad någon gång? Inte under en stund, likt att bussen snart går, utan under en längre tid? Dagar. Veckor. Jag vet inte hur migrän känns. Men jag vet hur ett tryck mellan tinningarna känns. Skallen är vedet i ett skruvstäd. Du vill bara såga av det. Och inte bara det, det känns som en kladdig degklump i magen. Ovanför solar plexus. Det gör inte ont, det känns mer som om något ligger fel. Och den här degen, började långsamt jäsa klockan 20.00 en fredag i New York. Vi landar på restaurangen. Vi beställer mat. Mezcal är vidrigt, men att dricka något som smakar kol kan varit det äckligaste jag tvingat i mig. Det är ett trevligt sällskap. Maten är god. Klumpen jäser. Väldigt långsamt, men det annas en kulle i mitten under kökshandduken. Jag är trött, men följer ändå med till en bulgarisk klubb någonstans i SOHO. Eller jag minns inte var, men under 50de gatan. En tegellokal, det är en mindre folkfest. Musiken låter lite som grekisk musik, och det känns rätt hemma att lyssna på. Jag korsar fingrarna att vodkan jag kramar om ska höja mitt humör. Så jävla svagt att lita på alkohol. Varför ska en dryck kunna ändra mitt humör? Den gör inte det heller. Jag tackar för mig, hoppar in i taxin och är hemma på hotellet runt halv två. Min vän kom runt fem.

Jag vaknar halv nio. Rummet är mörkt. Inte konstigt, väggarna är svartmålade. Kroppen pulserar inte, det trycker. Spänner. Darrar inte, men mina rörelser är ovanligt snabba. Jag kallsvettas utan att känna en droppe. Jag är varken varm eller kall. Det jag minns från min omvärld som kan beröra mitt klädval är att det är nära 30 grader varmt ute och 21 grader luftkonditionering inne. Jag tar på mig en nya t-shirt från Marc Jacobs med en naken Miley Cyrus på, en svart kjol och vita Stan Smith med blå kappa på hälen. Jag tar min väska, trär på mig Ray Ban Clubmaster och går ut. Jag väcker inte min vän. Jag går rakt ut från rummet. Jag småspringer ner för trapporna. Det finns ingen ljuddämpning som är så oskön som heltäckningsmattor, men det hade varit som om jag var jagad nerför trapporna om dessa mattor inte hade varit där. Jag kommer inte ihåg om jag nickade eller önskade god morgon till receptionisten, men det gjorde jag säkert. Är väldigt dålig på att vara oartig. Men efter det var jag på gatan. Jag var äntligen på gatan. Ingen aveny. Och jag kunde äntligen börja gå. Jag är i den stora staden. Jag kan gå var jag vill, sätta mig var jag vill, göra vad jag vill. Ingen i hela världen visste vad jag gjorde den stunden. Då. Nu. Inte ens nu när du läser vet inte du vad jag gör just. Och inte visste jag vad jag skulle göra då. Jag struntade i allt och började gå. Där min meningen från gårdagens text slutade igår, slutar det även nu. Men det var här min promenad började.

Jag korsade kaoset på Time Square. Solljuset dämpade ändå den annars hysteriska belysningen. Det var så mycket som lät. Skratt, motorer, butikernas housemusik, mat som fräser. Jag stannade till i en klädbutik där de hade en tillfällig Barbiekollektion. När jag var liten hade jag 42 Barbiedockor. 2 Ken. Jag lekte inte med dem, jag klädde mest om dem. I butiken köpte jag en tröja som var sådär hårig, som tydligen är väldigt trendigt nu. Den är Barbie-rosa med Barbie-loggan i svart. Jag fortsatte uppåt, gata för gata och hamnade till slut i Central Park. Det var mycket folk som sprang omkring. Det var lördagmorgon, och folk tog till vara på hela dygnet. Eftersom vi inte kan göra dygnet längre, får vi starta den tidigare. Jag korsade parken från öst till väst. Den är verkligen stor. Jag tvingade fram ett leende. Försökte att bli lite mer nöjd och tacksam över dit jag kommit. Ett dussin personer på rad cyklade förbi mig. Jag kom ut ur parken och ser en stor glasbox. Apple. The big Apple store in the big apple city. Jag hoppade in i en taxi och åkte ner till Meatpacking. Jag kände igen mig från när jag var i New York med familjen 2011. Det finns ett stort tegelhus, förmodligen en gammal fabrik, som har startat ett saluhallskoncept. Jag hade inte ätit frukost men köpte någon foccaciaskruv med små prosciuttobitar. Otroligt gott. Jag var så hungrig. Jag försökte ta små tuggor för att brödet skulle kunna existera längre i min hand. Ute på gata igen kunde jag ana en ruffig del av "shoren". Jag gick inåt land igen och insåg att jag hade hamnat vid The Standard Hotel.

Jag fick en plats på uteserveringen nära husväggen. Bordet och stolarna var tunga. Såg ut som sådana många svenskar har i trädgårdarna ute på landet, vita tunga stolar i metall med spetsliknande dekoration kring stolsryggen och benen. Det blev därför knökigare att ställa stolen till rätta om bordet. Jag beställde kaffe och en omelett med potatis, schalottenlök, getost och spenat. Den serverades med en klick gräddfil, som några tuggor senare hamnade på t-shirten närmare Miley Cyrus bröst än mitt egna. Suck. Jag skämdes nästan lite. Misstänker för att jag är där ensam. Hade jag haft någon bredvid mig som kunde fått höra när jag berättar hur klantig jag är hade det inte varit detsamma. Tror jag. Men jag blir plötsligt som ett offer, då två servitörer erbjuder sin hjälp med blöta servetter och en tredje håller upp dörren, då jag smiter ner till en toalett. Jag har blivit skolad att man inte ska gå med fläckar på kläderna. Det borde jag inte brytt mig om denna gång, för att vandra i NY i 30 graders värme med en hårig tröja, kan vara det dummaste jag gjort i klädväg. När notan är betalad fortsätter jag att promenera.

Inte visste jag riktigt var jag skulle gå. Jag hade ju varit här en gång tidigare, 2011. Det där att var någonstans utan vidare syfte, det ska väl vara spännande men jag kände det hela mer eller mindre som något jobbigt. Efter 24 timmar i denna världsmetropol ville jag hem. Jag försökte tjuvkika efter ställen där det stod "FREE WIFI". Kan jag boka om flyget hem? Borde jag boka om? Varför åkte jag från början? Vad skulle jag få ut av den här resan? Varför fortsätter jag bara att fråga mig själv saker? Eller frågor jag mig? Frågar jag jaget? Frågar jaget mig?

Min färd har tagit mig till Broadway Ave. Kontinentalt nog handlade jag en svart t-shirt på H&M. Den där Barbie-tröjan borde tvättas. På en tvärgata nära Greenwich St hittade jag ett stort surdegscafé. Stort, luftigt, träig inredning. Som ett surdegsbröd. Där kunde jag sätta mig en stund. En servitör kom fram och tog emot min beställning av vattenmelonlemonad.
"And yes, there's WIFI here."
United Airlines sida för ombokning liknar Norwegians, som jag använde mig av 2011 på Mallorca. Jag skulle  inte ens behöva lägga till några dollar, det var bara att välja en ny dag som skulle kännas bättre att resa hem på.
"Kl 17 idag skulle vara skönt."
Ingen idé att tänka högt, ingen som förstår mig ändå här. Eller, det skulle ju inte varit omöjligt. Jag jämför med minnet av midsommar i Battery Park 2011, rättare sagt SWEDISH MIDSUMMER IN BATTERY PARK FEAT. SWEDISH MEATBALLS AND SWEDISH CINNAMON BUNS. Det måste varit nästan 4000 svenskar där då. Det kändes så iallafall. Och där ville jag inte heller delta egentligen. Reser man inte ifrån en plats för att slippa, eller inte vilja vara en del av en viss kultur? Detta gäller ju inte alla platser, eller alla människor, men just vi rika svenskar är så pass rika att vi har möjlighet att flytta till en plats som vi tycker passar oss bättre. Vi kan, vi har råd, att lämna något vi inte gillar. Och det var nog därför jag åkte till New York. Jag kunde. Och jag älskar ju Los Angeles, och har drömt om att göra staden by night, vilket betyder att besöka alla klubbar och barer som ingår i 21-årsinträdet.  Detta trodde jag också att jag ville göra i New York. Någonstans trodde jag väl att jag skulle uppleva någon helt annan spännande värld, där alla och allt omkring mig dödar ångesten och lever ut som om Gatsby var vår förebild. Men dessa festliga tankar var så långt borta. Bordet jag nu satt vid var stort och tungt. Precis om jag kände mig.

Det hade börjat regna. Varför skriver ofta författare att det hade börjat regna utanför? Det kan inte regna innanför. Men det var exakt det jag kände. Huvudet var ett klot. Lutandes mot min överarm. Nästan slickat mot bordet. Jag önskade innerligt att det hade droppat från himlen på mig, så jag kunde blivit lite mer frusen. Egoismen att tycka lite mer synd om sig själv. Det var alldeles för mycket oklara tankar, känslor och aningar. Just aningarna var laddade. Jag kunde inte se, men anade att det var något långt bak inom jaget som ville sägas. Komma fram. Då jag kände att mycket var fel, visste jag att det där som låg mycket långt bak var svaret på vad som var fel. Svaret hade ännu inte utvecklats till ord, och därför kunde jag ännu inte läsa av det. Jag skrev till min vän att jag inte ville åka till Hamptons. Vännen sa att det var okej. Där och då fick jag iallafall fram en sak jag inte ville. Jag tror nu efter den stunden, att man inte ska tänka så mycket, utan bara säga ifrån när något känns avigt. Fel. Ovilja. Jag torkade bort några regndroppar under ögonen och beställde två skivor bröd med jordnötssmör.

Resa till New York 2014, skrivet i Stockholm samma år.